Känslan av att "komma hem" och ändå känna sig som gäst är lite speciell. Förändringens vindar har blåst in genom det gula radhuset och vardagsrummet har nu en "ernstig" touch med fondvägg och hypad taklampa och andra små attiraljer som skulle få Martin Timell och kollegorna i Äntligen hemma att fälla en tår. Ja, parenteserna är ganska duktiga på sånt där innovativt tänkande vad gäller tapeter och möbler och dylikt. Sen att startsträckan för sådana homestylingprojekt brukar vara ganska lång och utan någon större acceleration kan man ju strunta i att nämna (förlåt mor och far, men det är ju sant...och jag tycker om er ändå, för jag är ju själv likadan...). Det omgjorda vardagsrummet var det första som mötte mig när jag med en för mig oerhört blygsam packning entrade föräldrahemmet igårkväll. När det sedan var dags att trippa ner till mitt gamla rum insåg jag att det (hur nu det gått till) förvandlats till ett riktigt flickrum, vilket jag inte kan minnas att det var senast jag bodde hemma. Mycket hade nog att göra med att min säng som nu står på Studentgatan ersatts med den säng jag sov i när jag var 12, nämligen en liten nätt 90-säng. Jag förbehåller mig härmed rätten att beklaga mig lite över detta, men ärligt talat skulle faktiskt en 90-sängs komfort till och med ifrågasättas av vilken härdad fakir som helst. Och för mig som definitivt inte är någon fakir och verkligen inte härdad står det därför klart att de kommande veckorna kommer att utmynna i ett och annat blåmärke på knän pch armbågar. Ja, om man som jag vänder och vrider på sig när man sover går det i en säng smalare än en luftmadrass inte att undvika att ett oräkneligt antal gånger slå i såväl knän, som armbågar i väggen.

Ja, inte ens ett dygn har tillbringats i föräldrahemmet, men det dröjer inte länge förrän man faller in i gamla invanda småstadsmönster. Snart sitter jag i kassan på Hemköp igen och gör det jag är bäst på, nämligen att vara professionellt käck. Snart promenererar Frida och jag den vanliga rundan kring golfbanan och är hurtiga på Hälsostudion. Snart dricks det många koppar kaffe med Sivan på Skrädderiet och snart pysslas det ordentligt med systeryster. Snart övas det dessutom för fullt inför julaftons diverse sånguppdrag och snart kommer jag att inse att det i små doser kanske inte är så illa med småstadslivet som jag ofta vill påskina :)