Ja, nu är julen äntligen fullkomlig här i det gula radhuset. Inte en tomte saknas och det var i sanning ett kärt återseende att välkomnas av ett oräkneligt antal porslinstomtar när jag kom hem efter jobbet. För nog är det ändå så att jag, oavsett mitt aningen infekterade förhållande till porslinstomtar, uppskattar min mors fetisch för juldekorationer.  Jag menar, mina 18 kvadratmeter i Örebro vittnar knappast om den annalkande julen vilket gör att det är ganska trevligt med ett julbonat hem här i Kinna.

För att riktigt ladda upp inför morgondagen hanns det mitt i julstöket (inte för att jag varit delaktig i något sådant, men ändå) med ett litet besök till farföräldrarna några meter längre ner på gatan. Där bjöds på glögg och pepparkakor. Och som vanligt avslutades detta lilla besök av min fars standardfras "ja, om man skulle ta och lyfta kanske?". Som ett brev på posten kan man vänta sig dessa ord då man stannat längre än "en liten stund" hos någon. Så, även om jag numer inte träffar parenteserna särskilt ofta verkar det som att de inte ändrat sig så värst mycket.

Juletid alltså. Kunde inte folk alltid vara på samma goda humör som de är inför julen. Jag tror aldrig jag råkat på så många extremt trevliga människor som i juletid. Det är precis som om hela befolkningen går in i någon slags kollektiv eufori där inget kan rubba det gemytliga leende vi ständigt har på läpparna. Detta gillar jag med juletiden. Mer kollektiv eufori åt folket helt enkelt och inte bara i december månad. Tänk om alla kunde vara lika förnöjda i november månad (som ju faktiskt ändå måste vara den tråkigaste månaden på hela året, förlåt alla novemberbarn, men det är ju så...)

I morgon är det alltså julafton och vad som gör mig mest ledsen är att jag kommer missa min absoluta julfavorit Karl Bertil Jonsson på grund av jobb, sjungningar och annat som håller mig långt borta från tv'n. Ja, Karl Bertil är som sagt en favorit och jag önskar ibland att jag vore mer som han.

 Därför skall jag imorgon bitti när jag går upp i ottan (och antagligen inte alls är särskilt pigg) för att jobba intala mig att jag också ska sprida lite julglädje till folk. Även om det så innebär att jag får sätta fåfängan åt sidan och förstöra frisyren genom att dra på mig en av de "fantastiskt käcka tomteluvorna" som ligger och väntar på oss i personalrummet. Men om det är vad som krävs för att göra julglädjen riktigt stor, så visst. Som sagt, kanske borde jag börja tänka mer som Karl Bertil, eftersom jag då inte ens hade bemödat mig med att fundera över huruvida mitt julglädjespridande riskerar att "sabba den välkammade fasaden".

Nåväl with love from me to you, en fröjdefullt, fantastiskt, fridfullt, fabulöst och förunderligt fin jul!