Nyss hemkommen från julmys med mina kära vänner. Ja, just den mysiga biten med jul har jag inte särskilt svårt för. Jag klagar inte heller när det dukas upp med lussebullar och glögg, men vad jag har svårt för är när julmusiken kommer fram. Ja, ni vet när Absolute Christmas plockas fram ur skivsamlingen. Detta album har väl ändå spelats ett antal gånger för mycket i varje svenskt hem och den känns faktiskt inte alls som den ultimata julskivan. Det gör faktiskt inte heller "Jag kommer hem igen till jul" med allas vår Peter Jöback. Denna skiva började spelas under vår julgemytlighet och jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle kunna härda ut, men redan efter spår ett kände jag att mute-knappen på stereon blev min bästa vän då den snabbt och effektivt klippte bor den lismande julmusiken. Men, vad som gladde mig var ändå att det faktiskt gick att ha ett alldeles förträffligt trevligt julmys även utan säsongsenlig musik :)

Lucia. Konservativ som jag är (jag har väl sagt det innan, men det är värt att sägas igen...) är jag även lite av en traditionstönt (ja, fast jag inte gillar porslinstomtar gillar jag andra juliga traditioner) som verkligen uppskattar Luciafirande. Därför hade jag verkligen planerat att stiga upp tidigt för att tillsammans med mina kära vänner mysa till ett riktigt Luciatåg i biblioteket. Ja, hur detta nu går ihop med mitt tidigare uttalande om ogillande av jlmusik kan man undra. Saken är dock den att det i min värld går alldeles utomordentligt bra med julmusik så långe den framförs live. Då finns det inget som kan hindra julvibbarna i mig, men det är just julmusik i CD-form som får det att börja klia lite i kroppen på mig.

 Dock inträffade det hemska att fröken Magnusson försov sig imorse. Det är inte ofta det händer, men de gånger jag får för mig att ge efter för min favorithobby, nämligen den att snooza på morgonen slutar det alltid lika illa. Varje gång jag trycker på snoozeknappen på telefonen tror jag verkligen att jag bara kommer att trycka på den en enda gång och sedan gå upp. Problemet är bara det att man aldrig "bara" trycker på snoozeknappen en enda gång, utan snarare tre eller fyra gånger för att sedan trycka av alarmet och slumra in igen. Så kom det sig att jag missade Luciafirande och således kom två timmar försent till skolan.

En liten fråga väcktes då hos mig. Jag undrar lite försynt hur det kan vara möjligt att när man i cirka 90 % av sitt liv varit försenad till alla tidsbestämda möten etcetera ändå aldrig lär sig att skynda på lite? Att det även om man är hyperstressad ska ta två timmar att trycka i sig lite frukost och fixa i ordning sig är för mig en gåta.

 Nåväl... Det är väl sådan jag är, försenad och försoven...