Först av allt måste jag dela med mig av ett I-landsproblem jag konfronterades med för en liten stund sedan (den här är speciellt tänkt till dig Melinda, jag vet att du verkar uppskatta I-landsproblem) då jag skulle styra upp lite kvällsmat. Vad jobbigt det är när man inte hittar just det smörgåspålägg man vill ha eftersom kylskåpet är så galet välfyllt att man knappt kan öppna det utan att sillburkar, julskinkor och rödbetssallad ramlar över en! Som sagt, dagens I-landsproblem...

Jag tycker om människor. Jag tycker om att vara trevlig mot människor och jag tycker om människor som är trevliga mot mig. Dessutom älskar jag att vara käck, ja ni vet sådär snabbköpskassörskekäck. Nu talar jag alltså inte om medelålders kassörskor som är bittra över det mesta och som kan vara allt annat än käcka och trevliga. Nej nu talar jag om kassörskor som ännu är lyckligt ovetande om belastningsskador i axlar och rygg orsakat av oräkneliga år av slit bakom kassan. Ja, jag älskar att säga "var det bra så?", "då får du vända magnetremsan åt andra hållet", "mynten får du gärna lägga i maskinen" och att dessutom få säga alla dessa aningen repetitiva fraser såhär i juletid med tillägg av ett käckt "god jul" gör mig till en glad människa. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag inte på några vis i världen känner att jag vill tillbringa resten av mitt liv på Hemköp i Kinna, men som ett avbrott från förvaltningsrätt och handlingsoffentlighet passar detta mig utmärkt. Därför vandrade jag med lätta steg till Stationsgatan 4 igår för att inta min plats i kassan. Nämnde jag förresten att jag innan det "bara var tvungen" att handla en dunjacka? Jag menar, jag har faktiskt ingen sådan och det är trots allt vinter. När jackan dessutom är från WESC blev jag ännu mer "tvungen" att ha den. Så, kanske var det även tillfredsställelsen av detta inköp som bidrog till "lättheten" i mina steg. (Lustigt förresten, jag läste en artikel igår om "compulsive shopping behaviour". Där stod det att man bör se över sina shoppingvanor om man aldrig kan komma hem utan att ha handlat någonting och när man alltid hittar onödiga ursäkter för att köpa nya helt onödiga grejer. Någonstans kände jag mig lite träffad och som en liten förklaring till varför jag kände mig träffad kan jag tillägga att denna artikel lästes cirka 2 timmar innan "jag var tvungen" att köpa jackan...)

Hur som helst förväntade jag mig att, precis som sist jag jobbade på Hemköp (hela ett år sedan) ha alla rutiner i ryggmärgen. Saken är den att jag som en liten glad överraskning när jag kom fick reda på att hela PLU-kodssystemet var utbytt. Man skulle kunna säga som så att den 21 december inte är rätt tid att lära sig ett antal hundra PLU-koder. Att vi dessutom börjat med filmuthyrning och andra hi-tech tjänster kom även det lite oväntat. Men, för att uttrycka sig i Facebook-språk är jag tydligen den som är "most likely to get out of trouble by smiling" vilket faktiskt tog mig igenom vissa aningen röriga julrushsituationer.

Om jag älskar att vara käck och trevlig i "vanliga" fall, finns det en vardagssituation då jag nog kan uppfattas som allt annat än "gohärlig" (ja, vi använder det extremt fula uttrycket här). Det är nämligen så att jag, när jag kör bil förvandlas till en helt annan människa. Eller riktigt så illa är det inte, men jag kan delge att jag efter min Spanienvistelse i våras lagt mig till med en mer sydeuropeisk körstil. Detta innebär att frekvensen av skällsord är ganska hög. Att de dessutom är på franska kan te sig märkligt, men mina "riktiga parenteser" har aldrig varit hetsiga i trafiken, men min franska mamma, som jag ändå åkte bil med dagligen kan ha ett ganska hett temperament vid bilkörning. Därför hör man ganska ofta mig slänga ur mig "c'est quoi ce délire?", "mince" och "pousse toi espèce de con" när jag kör. Mycket beror det på att jag i många fall kan vara en ganska stressig människa som gillar tempo, vilket gör att jag inte uppskattar Gösta, 85 år som puttrar i 60 km på en 90-väg.

Att jag berättar detta beror på att jag erfarit en hel del "Gösta, 85 år" idag på min väg in till Borås, vilket i sig kanske skulle tolkas som ett dåligt omen för det jag var på väg att göra, nämligen julshoppa den 22 december. Vem som helst (utom jag och de miljarder andra som befann sig på Knalleland) borde ju förstå att detta är ett projekt som inte kan bli annat än jobbigt, men jag var fast besluten om att fullfölja mina julklappsplaner. Och jobbigt var vad det var med allt folk och framförallt alla bilar på parkeringen vilket gjorde det i princip omöjligt att parkera favoritsaaben. Dock sitter jag här nu nöjd och glad med julklappar färdighandlade och känner hur julfriden äntligen kan infinna sig...

Ja, idag fick jag nämligen erfara denna lilla personlighetsförändring när jag begav mig in till Borås för att julhandla.