nej...rubriken syftar inte på mig själv (även om den mycket väl skulle kunna göra det, jag tycker jag inte gör mycket annat än att försätta mig i pinsamma situationer nuförtiden, men...) utan på ett välbekant fenomen som denna tid på året "förgyller" våra lördagar ett tag framöver. Jag talar naturligtvis om Melodifestivalen som nu har dragit igång på riktigt igen och som man inte på några som helst vis i världen verkar kunna slippa undan. Även om man inte satt klistrad framför tv'n igår lördag möts man av den i mitt tycke aningen dubiösa musiktävlingen även på söndagkvällen då man intar sin kvällsvard och jag kan inte annat än tycka att det är pinsamt tråkigt med Melodifestival nuförtiden. Jag kan till och med säga att det finns vissa tillfällen då jag faktiskt skäms över att vara svensk och det är när låtar som I love Europe (ja, som synes drabbade söndagsreprisen mig även förra veckan...) verkar vara det bästa som musiksverige har att erbjuda. Hade inte programledarprofilerna Kristian Luuk och Björn Gustafsson räddat upp situationen hade jag inte haft någonting alls emot att bli denaturaliserad :)

En vecka med genomsnittligen fyra timmars sömn per natt sätter sina spår. Vissa mer märkbara än andra och då åsyftar jag främst det faktum att jag cirka 06.45 på morgonen då alarmklockan ringer skulle kunna klassas som det ideala språkröret för mörka ringar under ögonen. Man skulle kunna till och med kunna säga att den annars så hatade ljusblå färgnyans som täckte mina väggar innan ommålningen var trevlig i jämförelse med den betydligt mer mörkblåa nyans som markerar ögonen. Ja, detta var väl ett av de mer märkbara tecknena på sömnbrist. Det åtminstone för andra mindre märkbara sättet (men för mig oerhört märkbart) torde väl isåfall vara den extrema förvirring som jag åsamkat under gårdagen. Exempel på detta är det mail som igår skickades iväg till parenteserna med bifogad fil innehållande ett personligt brev för genomläsning. Jag som trodde att jag knåpat ihop ett åtminstone dugligt brev höll dock på att brista ut i gråt när pappa ringer och undrar hur jag hade tänkt med det där brevet egentligen. Kommentarer som "ja, det var ju väldigt intetsägande", "aningen kortfattat" och "det säger ju ingenting om dig" fälldes och för ett enfant gaté som jag blev detta för mycket. Mig veterligen har jag aldrig blivit kritiserad av mina föräldrar på ett sådant sätt, vilket gjorde mig oerhört förnärmad då jag ändå brukar kunna slänga mig med schyssta formuleringar i skrift. Turligt nog lyckades jag via telefonen förmedla denna nedbrutenhet som dessa kommentarer orsakade vilket gjorde att min käre far till slut hävde ur sig att "ja, det kan ju visserligen bero på att du inte ens bifogat filen, men jag vet inte". Det är då man vänligt upplyser sin (i övrigt väldigt uppskattade) skämtsamme far om att det finns tillfällen då vissa skämt inte är roliga. Exempelvis är det inte uppskattat att man när man pratar med sin dotter (som visserligen i detta fall skulle kunna vinna pris i dumhet för att ha glömt bifoga filen) som suttit dag och natt med förberedelser inför såväl retorikövningar, rättegångsspel och det ovan nämnda personliga brevet på skämt kritisera detta arbete. Men, det är väl så det fungerar med familjen. Kärleksfullt gnabb kommer man väl aldrig ifrån.

Nåväl. Detta var enbart ett exempel på det virrvarr som genomsyrar tillvaron för tillfället. Även andra små episoder ur vardagen som att man från det att dörren låses, till det att man ska låsa upp cykeln utanför, hunnit förlägga nycklarna på ett ostrategiskt ställe i den alldeles för stora väskan. Ja, listan på alla händelser som skulle ge mig medalj i klantighet kan göras lång, men efter den andningspaus som jag hoppas att helgen kommer att bli lär jag vara back on track på måndag igen.

Hur som helst är det fredag och den angenäma känsla det är över att veckan går mot sitt slut är påtaglig. Därför blir dagens låt The Party med Justice för alla partylejon som kryper fram på fredagkvällen. Inte för att jag själv ska vara särskilt party idag, utan istället softa med middag och film hos Kristin, vilket just idag för mig är en lyx värd oerhört mycket mer än en kväll i vimlet. Dukat bord med god mat och trevligt sällskap räcker gott och väl. Att dessutom få "lyxa" till det med att vräka sig i en soffa framför tv'n (det händer ju inte alltför ofta på Studentgatan, då jag inte ens vill tänka på hur många kvalster och andra vidrigheter som kan vara bosatta i soffan i allrummet) gör att det kommer bli en bra fredag även utan party för min del!

Ja, med tanke på att min föda de senaste dagarna till stor del bestått av en osund mängd gelégodis i form av Swedish Fish undrar jag om jag snart själv förvandlas till en geléartad version av mig själv. Även andra gelérelaterade godbitar har det kryllat av idag. Med tanke på att det idag råkat vara dagen som är oerhört uppskattad av alla som är i par och mindre uppskattad av bittercyniska singlar, nämligen alla hjärtans dag, har geléhjärtanen florerat i mängder. Kanske kan det vara en smula jobbigt för alla bittercyniska singlar där ute att en hel dag bli påminda om sin ensamhet, men kanske kunde alla hjärtans dag istället vara dagen då man för en gångs skull lägger den svenska missunnsamheten åt sidan och faktiskt gläds åt alla de som träffat den rätte. Antagligen tycker alla de som helst av allt vill gräva ner sig när då sockersöta par traskar stjärnögda traskar förbi även att såna klyschiga människor som jag borde skjutas på fläcken. För är man bittercynisk uppskattas kommentarer om att glädja sig över andras tur i kärlek föga, men då jag är klyschornas mästarinna förbehåller jag mig en dag som denna att vara just klyschig. Men konflikträdd som jag ju ändå är kommer både den lyckligt förälskade människan och den bittercyniska singeln att bli nöjd över den lilla låtlistan som borde lyssnas på en dag som denna

top 3 för er som någonstans känner en smula kärlek i kroppen:

* I feel fine- The Beatles 

* Til' kingdom comes- Coldplay

* Calleth you, cometh I- The Ark

top 3 för er som räknar er till skaran som är missnöjd med ert civilstånd:

* God give me strength- Kristen Vigard

* Blue and alone- Weeping Willows 

* I'm not in love- 10cc

      * bubblaren får ändå lov att vara Mon coeur, mon amour med Anaïs (inledande frasen "ca dégouline d'amour, c'est beau mais insupportable/det dryper av kärlek, det är vackert men outhärdligt" och refrängen "je hais les couples qui me rappellent que je suis seule/jag avskyr paren som påminner mig om att jag är ensam" skulle kunna vara mantrat för alla er bittercyniker därute)

Då jag med all kraft försöker fly från pluggandet av processrätt kom jag naturligtvis på ett sidospår. Närmare bestämt spår 4673 på min rosa Creativespelare, Justice vs. Simian med låten We are your friends. Tillägnad det massiva strömavbrott som drabbade "min del av stan" tidigare ikväll är således denna låt. Varför kan man fråga sig, men alla ni som är fans av "På spåret" (jag vet att ni finns därute) förstår naturligtvis den aningen långsökta kopplingen. Nämligen den att låten passar in under genren elektro. Elektro i sin tur får väl oss alla att osökt tänka på elektricitet och just elektricitet var uppenbarligen någonting som saknades under det strömavbrott som gjorde en stor del av Örebro mörkt för ett par timmar sedan...

Om man är lite bevandrad i den fornnordiska mytologin (jag vill understryka ordet lite i lite bevandrad) känner man igen Särimner. Man känner även igen Särimner (fast med stavningen Xaerimner) om man under HT -07 bott på Studentgatan 20 och haft en granne med detta inte jättevanliga andranamn. Hur som helst är det på den från den fornnordiska mytologin kända grisen med samma namn jag åsyftar i dagens rubrik. Galten Särimner slaktades för att göda enhärjarna i Valhall och återuppstod på något underligt sätt alltid och kunde på så vis slaktas varje kväll och aldrig låta enhärjarna gå hungriga. Ibland används Särimner som ett uttryck för någonting som aldrig tar slut oavsett hur mycket man brukar det. Exempelvis har Emelies termos vissa "särimnertendenser" och tycks aldrig bli tom oavsett hur många koppar kaffe som dricks. I detta fall är ju en särimnertendens positiv, eftersom kaffe är en substans man ju alltid vill ha mer av. Det finns dock andra tillfällen då en särimnertendens inte alls är lika angenäm. Ett klart och tydligt exempel på detta är boken Civilprocessen, som aldrig tar slut och den vill man inte på några vis ha mer av. Oavsett hur mycket man bläddrar och läser tycks man aldrig nå slutet. Kanske beror det på att man innan man når slutet på detta epos behöver vända cirka 745 sidor, vilket också är cirka 745 sidor för mycket om ämnet processrätt som (förlåt alla ni som studerar på juristprogrammet, jag vet att många av er kommer ägna er mycket åt detta ämnesområde) är mördande tråkigt. Hur som helst passar det ju i sammanhanget väldigt bra att jag haft lite av en (o)frivillig husarrest denna helgen och inte kunnat göra annat än att ägna min fulla upmärksamhet åt just processrätt, något jag lite försummat den senaste tiden. Frivillig var husarresten på det vis att det faktiskt är lite emot mina principer att visa mig bland andra människor när jag mår kasst och dessutom ser lika kass ut, om inte till och med värre. Ofrivillig var husarresten därför att det faktiskt aldrig är särskilt kul att må kasst, vilket jag faktiskt gjort. Sen att min självömkan kanske får mitt hälsotillstånd att framstå som värre än vad det är är en annan sak. Men jag har inte varit på topp i helgen då adjektiven hostig, snuvig, trött och matt på ett bra vis kunnat beskriva mig.

Nu kanske den orolige bekymrar sig över att mitt liv verkar vara allt annat än roligt. Det kan man ju gärna tro efter min beskrivning av helgen, som ju får mig att framstå som den tråkigaste i hela Örebro, men fredagkvällen var allt annat än tråkig. Det var nämligen releasefest med musik, mat och mingel som stod på schemat vilket ju var oerhört sympatiskt. Den som "releasade" var en kompis pojkvän, (japp, här kommer lite reklam) vid namn Henrik Skanfors, som ni absolut borde lyssna in!

Hur som helst är det dags att avrunda veckan som gått och ladda batterierna för en vecka fulltecknad med retorik och "favoritämnet" processrätt (som jag till råga på allt bör jobba hårt för att skrapa ihop ett VG i..). Ja, ung, vital och förhoppningsvis snart utan förkylning återstår väl bara att säga att "la vie est belle pour l'instant"...

ja, det blev lite tråkigt där ett tag... Men nu har någonting roligt faktiskt hänt. Efter att ha beklagat mig över hur långt det var till Gustavsvik där mitt paket skulle hämtas ut, smeds planer om någon slags vit lögn som skulle göra att paketet istället skulle hämtas ut på ICA Tybble. Jag är av principskäl väldigt emot lögner, såväl vita som mer allvarliga sådana, så en ångest så stark drabbade mig. Planen var nämligen den att jag skulle ringa och säga att jag skadat min fot och därför skulle ha vissa svårigheter att ta mig ända bort till Gustavsvik. Detta kände jag ändå var lite okej, med tanke på att jag faktiskt har skadat min fot. Sen att denna skada inträffade i augusti månad år 2007 kunde man ju utelämna i sammanhanget. Hur som helst klarade jag inte ens av att ringa och berätta denna story där vissa delar av sanningen skalats bort, utan överlät istället detta åt Anastasia. Hon hade då sannerligen inga större problem med att dra till med en och annan vit lögn, vilket resulterade i att jag "brutit foten" och inte alls kunde åka till Gustavsvik. Turligen nog har tydligen även de postanställda hjärta och de körde således paketet till ICA Tybble där jag idag hämtade det.

Paket är roligt! Jag undrar när jag kommer att växa ifrån det faktum att någonting bland det roligaste är överraskningar och paket. Därför förvandlades denna annars så tråkiga dag till en lite mer rolig dag när jag fick öppna Lindsays paket innehållande ett kilo godis i form av Swedish Fish, ett halvt kilo godis i form av Nerds och en collegetröja från Maryland University. Att godisransonen motsvarar mitt kanske årliga intag av sötsaker kan man ju strunta i och jag tvivlar dessutom starkt på att jag kommer att använda tröjan i offentliga sammanhang, då just amerikanskt "collegemode" inte riktigt är min grej, men den passar onekligen bra till min hemma-dresscode med temat gråmelerat/bomull/osmickrande för figuren.

Sensmoralen av inlägget torde ändå vara "mer paket åt människorna", för det är så roligt. Synd bara att jag själv är jordens sämsta på att överraska folk med paket, men det är som man säger, man kan inte vara bra på allt...

Det är inte ofta jag tycker att saker och ting är tråkiga. Jag är snarare en sån person som kan uppfattas som dumglad, vilket vill säga att man "för att man inte förstår bättre" är glad för det mesta. Av egen erfarenhet är det nämligen ofta så att man som glad person ibland uppfattas som aningen korkad. Vad det beror på har jag ärligt talat ingen aning om, men antagligen är "intellektuella" (enligt normen) inte riktigt lika käcka, proffstrevliga och uptempo som jag. Nej en "intellektuell" siter kanske hellre i lugn och ro och diskuterar metafysik eller makroekonomi, vilket är två ord jag närapå aldrig tagit i min mun. Hur som helst var det inte i deta inlägg menat att diskutera kring min intelligenskvot, så för att återgå till saken är det så att det är lite tråkigt just nu. Jag har aldrig varit med om en delkurs som varit så tråkig som processrätten, jag har aldrig blivit så besviken på ett betygsom över det G jag fick på tentan i förvaltningsrätt (jo, möjligtvis min skamfläck Matematik B i gymnasiebetyget...), jag har sällan känt att det händer så lite spännande saker i min vardag som nu och jag har aldrig varit med om tråkigare väder än vad det är nu. Det är tråkigt att aldrig se solen. När man rullar upp persiennerna på morgonen möts man av gråtunga skyar och det som en gång var någon slags gräsmatta utanför liknar nu mer en leråker. Vad som är tråkigt är också mitt hälsotillstånd. Eftersom jag känner min kropp tämligen väl känner jag hur förkylningsmikroberna sprider sig i kroppen. Denna gången är det faktiskt inte heller inbillningssjuka på grund av att jag lusläst läkarlexikonet, utan faktiskt "påriktigtsjuka" som bevisats i hosta och allmän ohälsa. Det tycker jag är tråkigt, för jag gillar inte att vila, jag gillar inte att sitta still och jag gillar absolut inte att hosta. Man känner sig nämligen inte särskilt Breeish när ansiktsfärgen antar en något mer röd ton på grund av en hostattack. Nej, tråkigt är vad det är just nu. Någonting parenteserna uppmärksammat. När jag för tredje dagen i rad ringer dem på jobbet för att fråga vad de gör (frågan är ju tämligen onödig att ställa med tanke på att de rimligtvis jobbar) får jag själv motfrågan hur det egentligen står till. Såpass väl känner parenteserna sin dotter att de vet att hon i princip är ganska dålig på att ringa när saker och ting är tip-top, men däremot bra på att ringa när det är tråkigt.

Nåväl, det är väl bara för fröken magnusson att inse att det eftergymnasiala livet inte alltid kan bestå av flashiga halvårsprojekt tillbringade i utlandet, utan även av längre och mindre flashiga projekt i fäderneslandet, som ju faktiskt inte alltid är så tråkigt som jag vill påstå...

Idag har varit världens mesta måndag. Dagens soundtrack skulle kunna vara 80-talshiten Manic Monday. Det var faktiskt inte roligt när klockan ringde imorse. Min skönhetssömn hade lite smått blivit störd runt två-tretiden vilket gjorde uppvaknandet till en gäll ringsignal några få timmar senare tämligen ouppskattat.

Hur som helst, som den tappra människa jag är (nej förresten, det är ju det sista jag är, med tanke på att resterande inlägg kommer ägnas åt självömkan...) masade jag mig iväg på de darrande tändsticksbenen över den istäckta vägen till skolan. Inte heller den annars så gemytliga atmosfären i biblioteket (ja, jag tillbringar osunt mycket tid där...) kunde ta bort den lilla gnagande håglösheten inom mig och som sedan präglat återstoden av dagen.

Väl hemma möts jag dock av en trevlig överraskning, nämligen en avi på ett paket från Lindsay i USA och jag vet att det i detta paket ligger så sympatiska saker som Swedish Fish och Nerdgodis. Dock inser jag efter en snabb titt på Eniros kartor att jag för att hämta detta paket måste bege mig cirka 3 kilometer bort till Postens företagscenter. Genast byts min glädje över denna överraskning i uppgivenhet. När man i vanliga fall kan hämta paket på ICA i Tybble 500 meter bort tycks det som om någon finner det välbehövligt för mig att promenera en liten extra sväng i blixthalka och kyla. Nåväl, som den optimist jag innerst inne är får jag väl se denna paketuthämtning som en chans att lära känna en ny del av Örebro.

Vidare var det dags för avsked idag och det är som bekant inte min favoritsysselsättning. Min kära granne Melinda överger oss för en vårtermin i Australien så nu verkar det bli slut på tekvällar och skvallercentral.

Ett litet glädjeämne idag får väl sägas vara det lilla fyndet som gjordes i allrummet idag. Eller snarare ett glädjeämne på cirka 600 sidor, nämligen läkemedelsboken. Hur kul det kan vara undrar säkert alla vanligt funtade människor. Fantastiskt spännande säger en hypokondriker som jag. Nu kan jag läsa om allsköns symptom och krämpor och fundera på om just jag har någon av alla de omnämnda åkommorna. Antagligen kommer jag imorgon att ha fastställt en sådär tio sjukdomar som jag har och hittat tio till som jag ligger i riskzonen för att få...

Nåväl, dansskorna snörades på idag igen och det är ändå roligt. Så allt har väl knappast varit nattsvart idag. Även om jag nu grämer mig lite över att jag glömde köpa med mig en burk Carmex från Hemköp på vägen hem från dansen. Men det är väl så det är med måndagar. De finns till för att saker och ting ska krångla eller glömmas av. Tur då att de enbart utgör cirka 14 % av en vecka...