Under min högstadieperiod var det oftast att samla in läxförhören på engelskalektioner som av den outgrundlige läraren förärades titeln "dagens goda gärning". Numera är engelska läxförhör enbart ett minne blott och jag kan i ärlighetens namn sakna den tiden då läxförhör och prov i värsta fall innebar inpluggning av ett fyrtiotal sidor. Hade jag idag förunnats att till tenta läsa in 40 sidor hade jag gladeligen memorerat dessa utantill, men som sagt, den tiden är bara ett minne blott. Tur är väl det å andra sidan, för om min levnadstid någon gång skall summeras med en prisutdelning lär högstadietiden knappast vinna pris i kategorin "glory days". Hur som helst är det inte dagarna på Lyckeskolan som skall dissekeras här utan dagens goda gärning är begången av mig och bestod i att åta mig uppdraget att städa korridorsköket. Nu ska man dock inte se på mig som någon slags martyr som uppoffrar min dyrbara tid med att städa undan andras disk. Nej, det var helt enkelt min var åttonde vecka återkommande städvecka, vilket gjorde att jag helt enkelt var mer eller mindre tvungen. (Nej, jag är dessvärre inte så "Breeish" som jag vill påskina ,att jag gladeligen ägnar stora delar av min lediga tid till att skura och putsa i köket).

Alla som någon gång bott i korridor, eller ens varit i en studentkorridor för den delen också, vet att korridorskök sällan är praktexempel vad gäller renlighet. Nej snarare är det så att just vårt korridorskök snarare varit ett gott exempel på hur man absolut inte vill ha det i ett utrymme där mat skall tillredas. Jag tror ärligt talat att man då man slår upp "sanitär olägenhet" i ett bildlexikon skulle hitta en bild av vårt korridorskök eftersom det på ett så tydligt sätt visar just vad en sanitär olägenhet är.

Nåväl, städa kan inte kvala in under mina favoritintressen, men var gång man röjer upp i korridorsköket hinner man ställa sig en och annan intressant fråga. Nämligen hur det är möjligt att vårt allrum är så sjukt kitschigt "inrett"? Jag som i min enfald trodde att vi skulle slippa de vidriga änderna i trä som fått "pryda" tv-bänken, då allrummet blev epicentrum för en bärsärkagåg utan dess like och diverse möbler och attiraljer for ut genom fönstret. Änderna i trä hörde till dessa attiraljer som så att säga fick vara med om en salig hädanfärd från fönstret på tredje våningen, men någon (jag undrar verkligen vem!) gjorde oss otjänsten att plocka in en av änderna igen. Som de flesta kanske vet är mitt förhållande till fjäderfän en smula infekterat och jag vill inte ha dem i min närhet. Sen att det handlar om en "dekoration" av trä och inte en livs levande flaxande smittobärare spelar föga roll. Fåglar är och kommer alltid på en med råttor delad förstaplats som äckligaste djur och bör helt enkelt elimineras från min omgivning. Därför har jag alltså aningen svårt att förstå tjusningen med att "dekorera" sitt hem med en trävariant av denna art. Vilket annat djur som helst i trä hade varit acceptabelt. Jag menar, sen när blev det fel på dalahästar egentligen?

Det är väl för de allra flesta tämligen bekant att jag har en faiblesse för storstilade meningskonstruktioner och högtravande språkbruk. Denna min förkärlek för just svårsmälta ord underbyggs dessutom av att dagarna tillbringas med läsning utav lagtexter fyllda av obsoleta termer och fransk 1600-talslitteratur.

Att sedan språkbrukets kvalité och kvantiteten av franska låneord och andra melodramatiska uttryck varierar och har ett samband med känslotillstånd och humörsvängningar gör att jag i detta nu, med tanke på min upprymdhet tycks besitta en aldrig sinande ström av bombastiska ord som bara väntar på att få sättas på pränt. Därför skall dagens blogginlägg bestå av en odyssée genom mademoiselle magnussons mest prefererade vokabulär

euforisk- för att jag de senaste dagarna känt mig oerhört tillfreds med livet. Kanske beror det på solen som behagar titta fram lite nu och då och få mig som svensk att vilja plocka fram solglasögonen och vårjackan och ge mig ut för att leta vårtecken. Det kan också bero på att jag äntligen läst färdigt den allt annat än lättsmälta boken "La Princesse de Clèves" och därför känner frid i min själ.

sympatisk- för att kvällen igår tillbringades minglande med idel sympatiska människor vilket gjorde mig kolossalt förnöjd med tillvaron.

likvid- för att det inte var längesedan man fick inkasserat sin "månadslön" från CSN och att man då lever i någon slags villfarelse om att man har en aldrig sinande ström med pengar

autenticitet- för att jag den senaste tiden insett hur viktigt det är att omge sig med människor som är genuina och hur man kanske inte behöver lägga ner särskilt mycket energi på folk som är av en mer konstlad natur. Därför är jag tacksam att min bekantskapskrets består av så många genuint, äkta oslipade diamanter. Slipade diamanter är ofta vackra, men är å andra sidan identiska allihop. Därför är det så att de oslipade diamanterna är de som är mest fascinerande då de fortfarande har sin speciella karaktär och form. 

dygd- för att den allt annat än lättsmälta boken jag plöjt igenom på franska avslutades med frasen "hennes liv, som blev mycket kort efterlämnade exempel på oförliknelig dygd". Därför kommer jag att reflektera över hur dygd är ett så litet ord, men med ack så stor betydelse. En dygdig person visar tecken på god moral, heder och redbarhet och får mig osökt att tänka på ett i betydelsen nära besläktat substantiv, nämligen civilkurage. Jag önskar att jag kunde var mindre konflikträdd och faktiskt säga till när jag tycker att saker och ting inte riktigt går till som de borde...

ambitiös- för att jag aldrig vill sluta vara framåtsträvande

eskapism- för att det som får mig att orka vara framåtsträvande är just min förmåga att ha storslagna illusioner om framtiden och vara en riktig "rêveuse"

Med tanke på temat ord och glosor i inlägget borde kanske dagens låt vara Words med F.R David (jag har ju även en faiblesse för 80-talsmusik, som ju alla vet) men det känns en smula tråkigt med tanke på att den låten knappast kvalar in på listan med århundradets bästa låtar och att jag ändå vill sprida lite innovation i vad folk lyssnar på för musik. Därför blir dagens två låtar She says och Can't believe a single word med VHS or Beta

Väldigt få skulle kanske kalla mig den mest effektiva person de känner, men nu har förändringens vindar blåst i fröken magnussons liv igen. För ett par veckor sedan var det Campusmässa här på universitetet och jag blev då tilldelad boken "Få det gjort! Svart bälte i vardagseffektivitet". Inspirerad av denna bok har nu veckans dagar varit så fulltecknade och så driftiga att jag inte kan göra annat än att häpna. Inte för att jag öppnat denna bok (just lektyr är ingen bristvara i tillvaron) men bara dess blotta närvaro i min bokhylla gör att jag känner mig oerhört angelägen om att ta tillvara på tiden bättre än vad jag gör. Därför har, hör och häpna, veckans dagar börjat 06.45vilket i sig kanske inte är särskilt häpnadsväckande eftersom klockan brukar ringa vid denna tidiga timma. Det som dock förvånar är det faktum att jag inte hamnat i den annars sedvanliga morgonkoma som brukar drabba mig. Nej, istället har innan skolans början vid tio hunnits med såväl tvättid, uppstyrning av matlåda, diskning, läsning och andra högeffektiva sysslor. Till råga på allt är inte detta vad som chockerar mest, utan den förändring i tillvaron som är mest frapperande torde ändå vara det faktum att kafferasterna och ineffektiviteten i bibliotekspluggandet är så gott som bortblåsta. Jag är nästan mållös över denna utveckling och väntar med spänning på hur länge denna ihärdighet kommer att hålla i sig...

Nu är det äntligen här, mitt första nummer av helårsprenumerationen på franska Vogue! Som en vältajmad liten belöning för den inlämnade hemtentan. Ibland ler tillvaron mot mig måste jag säga. Att det sen inte alls handlade om en överraskning som damp ner bland posten utan en "investering" från mig själv till mig själv är ju en annan sak, men att få någonting annat än reklam och räkningar i brevinkastet kan förgylla den mest gråa dag.

Nåväl, en tämligen stor sten har lyfts från mitt hjärta, nämligen hemtentan i processrätt som jag nu avskiljt mig från. Förhoppningsvis skall den ha rotts i land, men det får tiden utvisa. Lite fundersam ställer jag mig dock till mitt svar på den sista utredande frågan huruvida rättspraxis har utvecklats. När en person (jag såklart) som på nåder fick skamfläcksbetyget G i Matematik B börjar trassla in sig med att använda begrepp som variabler och konstanter för att beskriva det utvecklade rättsläget bör man antagligen bli en smula orolig. Att jag som svurit att aldrig mer befatta mig med matematik frivilligt gör dylika utsvävningar och slänger mig med extremt "matematikbetonade" termer som variabler och konstanter kan ju bara tyda på att jag då jag kom till den sista frågan på hemtentan var gravt uttråkad.

Hur som helst är det snart dags för ännu en belöning, nämligen middag i trevligt sällskap. Som tur är kommer inte jag att stå för matlagandet (som vanligt visserligen) utan det är restaurangbesök som står på schemat ikväll. Bara det faktum att äta mat på tallrik (ja, jag äter alldeles för ofta ur matlåda, men det är inte för att jag är lat, utan hör till mitt nya miljömedvetna jag som vill spara på disk...) känns ju fantastiskt och att det blir en odyssée i indisk mat gör ju det hela ännu mer sympatiskt!

Med tanke på det indiskbetonade avslutet i inlägget får dagens låt helt enkelt bli Mudian to bach ke med Panjabi MC

Hmm...kanske kan det vara värt att påpeka att "dagens låt" inte alltid speglar ett fantastiskt musikspektra, utan snarare syftar till att följa de desto mer "fantastiska" röda trådarna som går genom blogginläggen...

Turligt nog finns det små trevligheter i vardagen som håller en stackars hemtentande student vid liv. Lindsays paket med "massor med extra" (this one's for you Melinda!) godis gör mig oerhört glad och sockerstinn i skrivande stund. Vissa reflektioner kan dock göras angående det amerikanska folket. Inte så att jag ogillar dem, men ibland undrar man över ett och annat. Är det till exempel nödvändigt att på förpackningen till TicTac som är mer orange än en vägarbetares vinterjacka skriva ut att de är "artificially flavoured"? Finns det alltså så folk som på riktigt tror att någonting överhuvudtaget skulle vara naturligt i sånt godis? Jag trodde nämligen att det var allmänt vedertaget att godis och mat med mycket artificiella E-ämnen och liknande faktiskt också är det godaste, men denna kunskap kanske änu inte nått Amerikas Förenta Stater... Man undrar också lite hur man på Swedish Fish-förpackningen motiverar att dessa röda gelefiskar fördelaktigt "can be enjoyed as part of a healthy, active lifestyle"? Visserligen stödjer denna lilla fras min fars alldeles egna teori om vad som är den bästa bantningskuren (tilläggas bör att den faktiskt funkat för honom). Nämligen milslånga promenader som sedan belönas med "promenadgodis" det vill säga diverse geleråttor, vingummin och annat. Att det dessutom skulle vara en hälsoguru som Fredrik Paulún som tipsat om detta gjorde mig aningen förvånad. Men enligt min käre far har tydligen herr Paulún sagt att man direkt efter träningen behöver socker. Att sockerintaget snarare skall bestå av naturligt fruktsocker genom förslagsvis en banan eller någon annan väl vald frukt tror jag var information som helt föll i glömska. Hur som helst artificially flavoured eller inte, godis är gott och räddar mina sista trevande försök till att ro hem ett VG på tentan i processrätt...

ja, efter förmiddagens lilla reflexion över hur svårt det är att leva i nuet har jag nu fått ännu någonting att sikta på framåt i tiden. Som en välbehövlig paus i hemtentaskrivandet kom ett meddelande från min kära kusin som äntligen styrt upp vår lilla kusinträff. Ja, eftersom vi bara är tre kusiner lär det väl bli en tämligen informell tillställning, men kul ska det ändå bli! Sådär två år efter äldsta kusinens flytt till Stockholm skall det nu alltså äntligen bli dags att spana in lägenheten i Hammarby Sjöstad. Och som den lantis jag är blir jag naturligtvis oerhört exalterad över att kusinträffen skall tilldra sig just i den kungliga hufvudstaden! Ja, tänk vad lite roliga extragrejer i kalendern kan göra...

Vive les divertissements dans le quotidien!

Ibland undrar jag hur svårt det egentligen borde vara att leva i nuet. Jag har insett hur jag är mästarinna på att fastna i nostalgi över saker som hänt. Är det inte den nostalgiska storsläggan som slår mig är det istället framtidsdrömmarna och eskapismen som tar över. Att uppskatta det jag är mitt uppe i just nu är ibland lite svårt, just för tillfället kan det bero på att det jag är mitt uppe i är hemtentaskrivande i jordens antagligaste minst uppskattade delkurs, nämligen processrätt. Istället är det alldeles för lätt att fästa blicken någonstans framåt i tiden och planera för de kommande terminerna. Det är naturligtvis någonting jag måste sluta med. Att tro att livet går att planera flera månader i förväg fungerar inte och lär knappast underlätta tillvaron. Kanske är det ett helt normalt tankesätt. På samma vis som när man springer på löpbandet och peppar sig själv genom att lubba på "tills låten är slut" kanske man behöver ha lite morötter i tillvaron att springa efter. Problemet är bara att moroten i min studerande tillvaro är högtflygande, men oerhört diffus, vilket då och då gör springandet lite omotiverat. Dessutom är det snart dags för vägval och beslut är jobbiga. För en som tycker det är jobbigt att välja tesort när man är på kafé blir såna där härligt "avgörande beslut" gällande akademiska poäng och studier oerhört betungande. Snart (med snart menas om cirka två månader...) är det dags att bestämma vilka kurser som ska läsas under hösten och än så länge slår inte hjärtat några extra slag när man bläddrar i kursatalogen. Kanske är det helt enkelt dags för unga fröken att avdramatisera det där med beslut och vägval och helt enkelt ta saker och ting som de kommer. Därför skall jag i detta nu börja med att helt avdramatiserat genast välja vilka två av de många processprinciperna som skall redovisas i första frågan på hemtentan. Man känner jag mig själv rätt kommer antagligen resten av veckan att ägnas åt att dividera med mig själv över om jag verkligen valt rätt svarsalternativ. För det är nog bara att inse att mlle magnusson gärna gör en höna av en fjäder (ursäkta detta aningen töntiga uttrck), gärna får saker att ta orimliga proportioner och antagligen kommer att drabbas av huvudbry nästa gång hon går på kafé och får frågan vilken tesort hon vill ha...

Det finns nog få människor som likt mig älskar att klä upp sig riktigt ordentligt. Jag kan såhär i efterhand säga att studentbalen var en av de mest sympatiska kvällar i mitt liv. Inte för att maten var överdrivet god, inte för att talarna var överdrivet bra (kanske berodde det på deras överdrivna alkoholkonsumtion redan innan kvällen på Valand börjat... vad är det för fel på svenskar som inte kan gå ut utan alkohol egentligen?), inte för att pojkarna var duktiga på att dansa vals trots idog träning på idrottslektionerna och inte heller för att det var förfärligt trist, men alldeles, alldeles underbart. Nej, att det var sympatiskt hade till stor del att göra med hur man fick klä upp sig. Jag har antagligen aldrig varit så stylad som jag var då och eftersom jag uppenbarligen inte växt ifrån flickrumsdrömarna om fina klänningar uppskattades denna afton oerhört. Nuförtiden är det tämligen sällan man piffar till sig på samma sätt, men idag gavs faktiskt en chans att svida om och bli lite mer fancy. Rättegångsspelet som tidigare enbart ingivit ångest då processrätten inte visat sig vara mitt gebit förvandlades igår till det roligaste på hela terminen. Kanske var det mest för att jag på så vis fick en ursäkt att inhandla pennkjol, skjorta och kavaj för att riktigt gå in i min roll som domare, men ändå. Så iklädd denna outfit med pärlor runt halsen och med lagboken i famnen var jag extremt redo att anta min uppgift som domare. Men, säg den glädje som varar. Fancy lär knappast vara ledordet för resten av veckan, med tanke på antalet timmar som jag kommer att tillbringa ostylad i hemmets härd för att knåpa ihop hemtentan till på fredag.