Candide, eller l'Optimiste som den också kallas är den bok jag ägnat dagen åt att plöja igenom. Denna uplysning må vara av föga intresse, men som vanligt finns en liten röd tråd som fint kommer att knyta an till denna boktitel. De flesta som känner mig är antagligen oerhört väl medvetna om min metaforiska blåögdhet (och de som känner mig riktigt väl är också medvetna om att jag i realiteten grönögd och att jag klämmer in denna hyfsat överflödiga information beror på att jag just idag vill att Green eyes med Coldplay skall vara dagens låt) och att jag är en optimist ända in i benmärgen. Okej, kanske inte alltid. När det kommer till mitt hälsotillstånd i förkylningstider till exempel. En äkta optimist tror nog i det sammanhanget knappast att den sista stunden på jorden är kommen, men det är precis vad jag tror när halsont och snuva gör sig påmint. Hur som helst är det i många andra sammanhang som jag är den ständiga optimisten. I synnerhet då det gäller att uppskatta tid. Jag kände mig för ett tag sedan extremt vardagseffektiv, men det bör erkännas att denna känsla försvunnit. Antagligen är det så att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara genuint vardagseffektiv med tanke på att jag är den värsta tidsoptimist som går omkring i ett par av sina drygt 30 par skor. Låt mig ta ett exempel. Människor med normal tidsuppfattning skall rimligtvis klara av att på maximalt en timme kunna göra sig mer än redo att gå till skolan. Unga fröken magnusson däremot kan gå upp 06.30 och ändå behöva rusa ut genom dörren när endast en minut kvarstår tills föreläsningen börjar. Till detta kan också tilläggas att jag på den minuten allt som oftast behöver dryga två minuter för att överhuvudtaget hitta nycklarna så dörren kan låsas (hur kan ett par nycklar försvinna på 18 m2??). Vidare bör en människa med normal tidsuppfattning klara av att hinna till gymet en timme när det är två timmar kvar tills nästa inplanerade aktivitet. Som ni antagligen förstår är detta inte heller någonting jag klarar av och fick både igår och idag bevis för detta då jag gjorde tappra försök att vara vardagseffektiv och klämma in lite träning innan kvällsaktiviteterna. Följderna av detta var givetvis försenad ankomst till bägge aktiviteterna. Därför ställer jag mig nu oroligt frågan vid vilken tid jag ska behöva kliva upp imorgon bitti för att hinna med det tåg som ska ta mig till kungliga hufvudstaden vid tiotiden...

tänkt vad mycket lättare man startar sin pluggdag när den inleds med kaffepaus där förutom det sedvanliga helsvarta kaffet en väldigt välgörande komponent vid namn Dextrosol ingår. Rus av koffein i kombination med druvsocker visade sig hålla en sådan som jag alert ända fram till lunch. Problemet är bara det att min i vanliga fall tämligen energiska personlighet vid intag av dylika energigivare accentueras än mer och fördubblar såväl talhastigheten som lästempot . Att lästempot blir högre kanske bara är bra, men jag befarar att denna skenbara acceleration i inlärningsprocessen kan medföra ett bortfall av viktig information. Vad gäller talhastigheten tror jag inte att en alltför kvalificerad gissning är att min omgivning ofta har svårigheter att som det är hänga med i min vanliga talrytm. Saken är ju den att jag har så oerhört mycket att säga att det vill till att skynda på så att ingenting blir glömt. Sen att man ibland kanske anser att en viss procent av det jag säger saknar reell substans är en annan sak. Men tur är ju då att jag pratar såpass mycket som jag gör, med tanke på  att denna procentsats torde vara exponentiell och således medföra att ju fler ord som jag säger i allmänhet borde resultera i fler ord med reell substans...

Idag hade vi en gästföreläsare som pratade om varumärken. Det hela var väldigt intressant och föreläsningen var inte obligatorisk. Som vi alla vet är saker som inte är obligatoriska oerhört mycket mer spännande än de föreläsningar man ska gå på för att de står med på kursplanen. Hur som helst pratade föreläsaren om drömmar och planer. Alla vill vi hitta ett slags institut som kan fungera som drömfabrik åt oss, men till slut kan man ändå acceptera att drömmar inte förverkligas. Planer däremot smids och man har som intention att uppnå dem. Detta fick mig lite att fundera. För tillfället är drömmarna lite frånvarande och det är enbart mardrömsscenariot att jag inte "skall bli något när jag blir stor" som bekymrar. De diffusa planer jag faktiskt smidit och försökt strukturera upp känns just diffusa och är kanske inte så mycket att hänga i julgranen så att säga (ursäkta brukandet av detta aningen töntiga uttryck...). Därför är det bryderier som upptar en del av min tid och om det är någon som skule undra någonting om någon slags utbildning kan man fråga mig. Mitt rum skulle kunna liknas vid en studievägledares kontor med anledning av mängden utbildningskataloger som ligger här och skräpar. Men, trettiofem är det antal dagar som är kvar innan avgörande beslut skall tas och meddelas till studera.nu och antagligen är trettiofem också det antal gånger som jag kommer ha hunnit ändra mig tills den 15 april.

Nåväl, ingen vill höra om bryderier av det allvarligare slaget. Därför skall ett bryderi av den mer lättsamma sorten härmed behandlas. Nämligen inflyttningen av en tv till mitt rum. Jag har insett att det faktiskt inte hade gjort någonting om jag haft en tv i mitt rum. Dock tog jag vid inflytten hit ett klart ställningstagande mot elektronikprylar i mängder eftersom jag inte kan påstå att de är de mest dekorativa ting man kan pryda sitt rum med. Särskilt inte när ens boyta begränsas till 18 m2. Då vill man hellre utsmycka sitt rum med snygga saker än fula tv-apparater. Nu skall jag visserligen inte totaldissa (förlåt igen...ghettosvenska borde inte få uttryckas i skrift) allt vad hemelektronik innebär. Har man en schysst platt-tv får man mer än gärna pryda sin boning med en sådan, men i mitt fall innebär tv en "gammal hederlig allt annat än platt tv". Vad som då föranleder detta lilla dilemma angående en tv's inflyttande på studentgatan 20 är det faktum att senaste tidens otaliga filmkvällar fått mig att inse hur angenämt det ändå kan vara att ha en television i närheten. (Om man inte har lust att slänga sig framför tv'n i den kvalsterfyllda soffan i köket vill säga...) Dessutom har jag lagt märke till att mina favoritprofiler i tv, nämligen Filip och Fredrik med 100 Höjdare kommer att dra igång den 17 mars, vilket gör att mitt tv-tittande kommer att öka under våren. Förresten kan som kuriosa nämnas att jag häromdagen fick kommentaren att jag och mina närmsta vänner är som Filip och Fredrik, fast tjejer. Denna kommentar gladde mig oerhört och förgyllde dagen en smula, med tanke på att jag tycker att herrarna Hammar och Wikingsson är tämligen underhållande. Dock har jag, även om jag nog allt kan vara lite smårolig ibland, aldrig ansett mig så till den grad underhållande, men kommentarer om ens person kan ju ibland förvåna. Likaså blev jag förvånad när jag idag kollade runt på Facebook (ja, jag själssvaga människa lyckades ju inte hålla mig därifrån...) såg att jag blivit utnämnd som "most athletic" bland några vänner. Ånyo (älskar vi inte detta ord, så säg?) förvånades jag över vad folk tänker om mig, men å andra sidan skall väl knappast det som kommer till uttryck på Facebook inte klassas som absoluta sanningar?

Jag kan ibland försöka intala mig själv att jag gillar att leva ett inrutat liv och hur mycket bätrte allt går när man planerar. Antgligen är det sant att saker och ting antagligen går bättre när man är välorganiserad och planerad, men det är sannerligen inte särskilt roligt. Efter förra veckan som var den mest hektiska på länge kom helgen som ett slags välbehövligt depåstopp och jag är nu tillbaka på banan igen. Vad som ändå präglat helgen har varit spontanitet. Fredagskvällen tillbringades med vänner hos fröken Folkesson med det sedanliga teet och nybakta scones framför ett antal avsnitt av Sex and the city. Lördagen "försvann" så att säga inne i stan där meningen var att ett litet ärende skulle uträttas, men förvandlades till en tvåtimmars lång fikastund, som sedan även på hemmaplan fortsatte med ännu mer fika. Som en avrundning på helgen bjöds det på chokladbollar på studentgatan 12 vilket förvandlades till en sympatisk filmkväll. Enligt mig kan man aldrig få för mycket av filmkvällar och jag ställer mig lite försynt frågan när jag kommer att förvandlas till medelålders? Det verkar nämligen som om jag är alldeles för förtjust i "hemmakvällar" för att få räkna in mig i 20-åringarnas skara, där de flesta ändå förespråkar vilda utgångar.  

Hur som helst var det inte mina tendenser till att agera medelålders som skulle diskuteras utan snarare det faktum att spontanitet är så extrem mycket trevligare än ett inrutat, inplanerat och välstrukturerat leverne. Dock blir det lite svårt med spontanitet under veckorna då varenda kväll är uppbokad och så även dagarna. Därför skall från och med nu helgerna få bli de tillfällen då jag får leva ut min spontana och ostrukturerade sida!

brandgul är en lite fulare variant av det annars så franskklingande ordet orange. Att jag helt sonika betitlar blogginlägget med detta ord beror på dagens postgång. I postfacket låg idag det allt annat än spännande orangea kuvertet. Som de allra flesta vet innehåller detta kuvert ett besked om ens framtida pension och i mitt fall skulle man lite smidigt kunna  uttrycka det som så att det i nuläget inte ser ut som om det blir någon lägenhet på franska rivieran med utsikt över det azurblå havet när jag blir pensionär. Jag skulle till och med kunna uttrycka det som så att jag bör vara glad om jag ens kommer att ha råd att äta croissants och baguetter här hemma i Svea rike på ålderns höst.  Hur som helst är pensionsåldern lyckligtvis tämligen avlägsen och har jag tur kommer jag kanske åtminstone att kunna åka till Marseille med RyanAir någon gång då och då när jag passerat den arbetsföra åldern.

Nåväl, nu ska inte negativitet och misströstan prägla detta inlägg även om mitt sinnelag igår gjorde att en och annan negativ tanke snurrade runt i huvudet. Efter en inte alltför stark insats på ett seminarium igår övervägde jag starkt att kasta in handduken och lämna den akademiska världen. Ja, sån är jag. I min värld får saker och ting orimligt stora proportioner och sådant som för andra är "harmlösa misslyckanden" blir för mig "fatala misslyckanden". Därför trodde jag igår i min förtvivlan att min allt annat än strålande insats på seminariet var ett slags dåligt omen på att jag antagligen ändå kommer att få sitta i kassan på Hemköp och mögla i resten av mitt liv då det är det enda jag är kapabel till och att jag därför redan nu kunde lägga ner studierna för att slippa dra på sig studieskulder i onödan. Även en enkel lekmannapsykolog skulle lätt kunna dra slutsatsen att fröken magnusson antagligen har grava prestationskrav, med tanke på att de närapå tar sig uttryck i fysiskt illamående. Tur är då att det ändå någonstans i mig finns en tävlingsmänniska (eller ja, en önskan om att tävla mot mig själv) som blir galet revanschsugen efter dylika incidenter. Därför kunde ingen beskylla mig för att göra dåligt ifrån mig på dagens seminarium, där till och med rekvisita som whiteboardpenna och pedagogiska ritningar brukades. Därför var det med ett ok mindre och ett leende på läpparna som man lämnade skolan idag. Dock kanske man bör oroa sig lite för att undertecknad tycks vara en smula för resultatfokuserad med tanke på att dagens största glädjeämne var det  icke-orangea kuvertet som låg i posten innehållande mina franska bokredovisningar som bedömts med ett angenämt betyg. Fast nej, dagens största glädjeämne var ändå de hallongrottor som bakats för att glädja en stackars mademoiselle. Att någon ställer sig och lägger ned tid och möda på att baka favoritfikat åt en är det ett tydligt tecken på vilka rara vänner man har!

Idag går tankarna till de två första nätterna som jag tillbringade i Örebro. Jag hade då ännu inte lyckats få hit min säng utan sov på en allt annat än komfortabel luftmadrass (ja jag vet, jag är allt annat än en scout som klagar över två nätter på luftmadrass...). Varför jag idag kom att tänka på detta var för att proppen till denna luftmadrass inte fyllde den tänkta funktionen, nämligen att hålla luft kvar i madrassen. Därför vaknade jag med jämna mellanrum under dessa två nätter eftersom luften gått ur och med tanke på att jag som sagt inte är någon scout plågades oerhört över denna obekvämlighet. Att jag idag gör ett associativt utspel till denna tilldragelse har två förklaringar. Den första är av en aningen lösryckt natur, nämligen för att jag de senaste nätterna vaknat lite då och då. Endera för att med en klump i magen vakna upp och tro att man försovit sig och slösat bort en hel dag när klockan i själva verket är en sådär 03.08 på morgonen. Eller som i natt vakna av en vidrig odör, nämligen den av bränd tonfisk från korridorsköket. Att min olfaktiva förmåga är av en högtstående rang visste vi redan och att jag hyser en aversion mot just dofter från matos är vida känt. Det är nu andra gången som jag vaknar på grund av oangenäma odörer efter mina kära grannars nattliga kulinariska utsvävningar.

Den andra anledningen till min association till luftmadrasshändelsen är av det lite mer metaforiska slaget. Låt mig uttrycka det som så att jag idag känt mig som luftmadrassen som inte längre har någon luft i sig. Planering måste bli min nya specialitet och framförallt måste min förmåga att säga nej till åtaganden som jag egentligen inte vill eller orkar engagera mig i bli bättre. På detta tillåter jag mig att runda av med den i frikyrkliga sammanhang ofta använda interjektionen amen och lyssna på dagens låt som borde bli Där får jag andas ut med Tomas Andesson-Wij

Jag har  en viss svaghet för distinkta dialekter, då särskilt sydsvensk skånska norrländsk norrländska, släpig stockholmska eller go' göteborgska. Däremot kan jag inte säga att den accent av det svenska språket som vi har där jag kommer ifrån är särskilt söt. Därför blev jag aningen bestört när jag idag fick höra frågan om jag var från Borås efter att ha uttalat en sådär fyra ord till personen som undrade. Alla som sett Galenskaparna vet ju att man vinner resor till Borås för att man är så sur och mycket kan man säga om mig, men sur är jag inte. Många vet också hur vår Marbodialekt inte faller en språkpolis som jag själv i smaken med tanke på alla felaktigt använda subjekts- och objektsformer i meningskonstruktionen. Nej, spörsmålet angående min eventuella härkomst från Borås fick mig att inse att jag misslyckats med att helt tvätta bort spåren av min alldagliga accent som vittnar om min "lantisbakgrund"...

När jag igår röjde runt i korridorsköket såg jag till min förvåning en tallrik ur Rörstrands klassiska serie Ostindia. Detta fick mina tankar att vandra iväg till tiderna då söndagsmiddag åtnjöts på finporslin hemma hos farmor och farfar och jag kunde (som vanligt) inte låta bli att bli lite nostalgisk. Nu är dessa söndagsmiddagar mindre frekventa, men då de väl inträffar och den lilla släkten är samlad är det alltid de sedvanliga platserna som intas runt matsalsbordet. Dessa platser är noggrant utstuderade sedan åren då min kusin och jag var alldeles för upptrissade för att överhuvudtaget kunna sitta bredvid varandra utan att störa familjefriden. Därför sitter än idag fröken magnusson och fröken fjording på mer än en armlängds avstånd vid söndagsmiddagarna och Gud nåde den som skulle få för sig att göra revolt och pröva en ny "fräsch" bordsplacering. Nej, sådana förändringsvindar kommer antagligen aldrig att blåsa i det magnussonska hemmet och tur är väl det. För visst är det förutsägbarheten som är så fantastisk med släkten. Man vet alltid vad man får. De vuxna får lättöl eller möjligtvis vin till maten och vi barn (japp, vi blir aldrig vuxna) bjuds på cider eller höjdaren Champis. Ja, man vet altid vad man får och man kan skämta om det till leda och driva med varandras nycker, men när det kommer till kritan hade man gärna velat att fler söndagar innebar ordentliga söndagsmiddagar à la Anna-Lisa och Ebbe. Jag kan säga att jag mer än gärna bytt ut fiskbullarna jag åt igår mot söndagsmiddagsklassikern Porterstek med efterföljande lika klassisk efterrätt i form av persikohalvor och grädde. Ja, helt enkelt skall jag börja förespråka fler söndagsmiddagar i vardagen och kanske borde ett fint projekt vara att  inom en inte alltför avlägsen framtid bjuda in till söndagsmiddag. Dock tror jag inte att porterstek kommer att stå på menyn då jag anar att denna rätt är alldeles för komplicerad för unga fröken magnusson att tillaga och kanske inte heller skulle uppskattas särskilt mycket av hennes veggovänner...