Juletid är väl för de flesta också hemvändartid och så är även fallet för mig. Att vara hemma i Markbygden flera veckor i sträck gör mig nästan lite nervös eftersom detta inte skett sedan innan min Spanienséjour, vilket enligt min tideräkning skulle ha tilldragit sig för ett år sedan. Jag som i vanliga fall kan tillskriva mig egenskapen överenergisk (förutom igår då en formsvacka utan dess like infann sig) var idag om möjligt ännu mer uppe i varv. Jag var helt enkelt så uppspelt som vara en som "går på jullov" kan vara. Kanske hade det också att göra med den enorma lättnaden som infann sig när arbetet med rättsutredningen som till synes varit utan ände äntligen var klart. Dock kommer jag att sakna alla trevliga kafferaster (jag är nämligen en ivrig förespråkare av sådana i grupparbetessammanhang...), alla otaliga, osannolika och oerhört roliga sidospår man kommit in på under sena eftermiddagar (okej...inte bara sena eftermiddagar, utan i princip hela dagar) och framförallt det idoga arbete med kartläggning av schtektendenser som med fördel kunnat utföras från första parkett i biblioteket :)

Nåväl, vidare uppdateringar från fröken Magnussons vistelse i småstad kommer inom kort...

Nyss hemkommen från julmys med mina kära vänner. Ja, just den mysiga biten med jul har jag inte särskilt svårt för. Jag klagar inte heller när det dukas upp med lussebullar och glögg, men vad jag har svårt för är när julmusiken kommer fram. Ja, ni vet när Absolute Christmas plockas fram ur skivsamlingen. Detta album har väl ändå spelats ett antal gånger för mycket i varje svenskt hem och den känns faktiskt inte alls som den ultimata julskivan. Det gör faktiskt inte heller "Jag kommer hem igen till jul" med allas vår Peter Jöback. Denna skiva började spelas under vår julgemytlighet och jag trodde i ärlighetens namn att jag skulle kunna härda ut, men redan efter spår ett kände jag att mute-knappen på stereon blev min bästa vän då den snabbt och effektivt klippte bor den lismande julmusiken. Men, vad som gladde mig var ändå att det faktiskt gick att ha ett alldeles förträffligt trevligt julmys även utan säsongsenlig musik :)

Lucia. Konservativ som jag är (jag har väl sagt det innan, men det är värt att sägas igen...) är jag även lite av en traditionstönt (ja, fast jag inte gillar porslinstomtar gillar jag andra juliga traditioner) som verkligen uppskattar Luciafirande. Därför hade jag verkligen planerat att stiga upp tidigt för att tillsammans med mina kära vänner mysa till ett riktigt Luciatåg i biblioteket. Ja, hur detta nu går ihop med mitt tidigare uttalande om ogillande av jlmusik kan man undra. Saken är dock den att det i min värld går alldeles utomordentligt bra med julmusik så långe den framförs live. Då finns det inget som kan hindra julvibbarna i mig, men det är just julmusik i CD-form som får det att börja klia lite i kroppen på mig.

 Dock inträffade det hemska att fröken Magnusson försov sig imorse. Det är inte ofta det händer, men de gånger jag får för mig att ge efter för min favorithobby, nämligen den att snooza på morgonen slutar det alltid lika illa. Varje gång jag trycker på snoozeknappen på telefonen tror jag verkligen att jag bara kommer att trycka på den en enda gång och sedan gå upp. Problemet är bara det att man aldrig "bara" trycker på snoozeknappen en enda gång, utan snarare tre eller fyra gånger för att sedan trycka av alarmet och slumra in igen. Så kom det sig att jag missade Luciafirande och således kom två timmar försent till skolan.

En liten fråga väcktes då hos mig. Jag undrar lite försynt hur det kan vara möjligt att när man i cirka 90 % av sitt liv varit försenad till alla tidsbestämda möten etcetera ändå aldrig lär sig att skynda på lite? Att det även om man är hyperstressad ska ta två timmar att trycka i sig lite frukost och fixa i ordning sig är för mig en gåta.

 Nåväl... Det är väl sådan jag är, försenad och försoven...

Talrikt är vad detta inlägg lär bli. Alla som känner mig vet att jag inte är särskilt talträngd, men jag har aldrig gillat tal. Då menar jag tal som i ekvationer och dylikt. Sådana tal och siffror kan få mig att bli galen, men jag har insett att det ibland kan vara smidigt att uttrycka sig i tal...

147 är så många kronor jag betalade för franska tidningar idag

8 står för att städveckan i korridoren infaller var åttonde vecka och således denna vecka. 

63497561 multiplicerat med 57 är antagligen antalet bakterier som bor i disktrasan i korridorsköket

500 procent ökades kitschfaktorn med på Studentgatan 20 när julpyntet plockades fram till korridorens allrum

0 är det antal julklappar jag hittills köpt

1 är för den enda kära syster jag saknar och längtar efter att träffa i jul

2 stycken är de föräldrar jag också ser fram emot att hänga med i jul

x antal fina vänner (bäst att slänga sig med det matematiska "x" enligt devisen ingen nämnd, ingen glömd) bör boka in många fikastunder på Skrädderiet med mig till juluppehållet i Mark

4,5 kilometer var den promenaden jag gick i eftermiddags

3 är antalet julkort jag idag köpte för att skicka till mina franska familjer.

6 är antalet frimärken jag köpte för att kunna skicka julkorten till mina franska familjer (ja...vad tycker man egentligen om postens portokostnader?)

18 december bär det av till Kinna för "jullov"

500 är antalet PLU-koder jag ska leta fram ur minnet om jag ska juljobba på Hemköp i år igen

3 månader har gått sen jag sist fick spela på ett piano

9 är så många dagar det dröjer innan jag kommer hem och faktiskt kan få spela på ett piano igen

2 är antalet gånger jag tappat bort och även återfunnit ett av pärlörhängena jag fick från min franska mamma Karine.

34 stycken foton hänger på väggen sedan jag förra helgen pysslat med min lilla "installation" i rummet

100-tal är de små saker i vardagen som jag varje dag förundras över

3 är det antal garderober jag har i mitt rum

5 är det antal garderober jag faktiskt borde ha i mitt rum för att få plats med alla kläder och för att slippa knö och skrynkla ihop mina plagg då de är nytvättade

9 är det klockslag då myskväll med te och film i korridoren går av stapeln ikväll

Ja, det är tyvärr sant... Det verkar som om jag håller på att förvandlas till en tvättäkta Grinch (lyckligtvis har inte min hy samma gröna nyans som den riktiga Grinchen...). Julstämningen lyser med sin frånvaro. Inte ett julpynt har kommit innanför tröskeln i mitt rum och så lär det nog förbli. Jag har ända sedan barnsben firat jul med en sådär 132 prydnadstomtar runt omkring mig i hyllor och skåp. På samma sätt som man ofta har svårt att äta en maträtt man någon gång tryckt i sig alldeles för mycket av, har jag en viss avog inställning till just porslinstomtar, efetr barndomens överdosering av sådana. Lite ledsamt är väl kanske detta med tanke på att min kära mor är mästare på juldekorationer och är värd ett svart bälte i julpyntning och säkert kommer att såras djupt över hur hon misslyckats att överföra denna begåvning som kallas pyntning. Helt sonika förkastar jag istället denna i Westerberg-Magnussonska familjen fantastiska tradition att i juletid frottera sig med tomtar, renar, snögubbar och all möjlig sorts pynt man kan tänka sig. Jag hoppas inte att jag blir bannlyst från julfirandet hemma i år efter detta uttalande. Jag menar det är inte själva firandet det är fel på. Inte för någonting i världen skulle jag vilja missa jul hemma på Boråsvägen bland alla porslinstomtar, men jag är så att säga glad att slippa bekanta mig med småkrafs här på Studentgatan.

Jag kan nästan ana att detta blogginlägg ger ett styng i min mors själ (förlåt mamma, du är bäst på julpynt jag lovar!) , men som plåster på såren vill jag bara berätta att allt hopp trots allt inte är över för mig. Det verkar nämligen som att min uteblivna julstämning har hamnat i Tidaholm hos kusinen som redan fixat och donat och låtit porslinstomtarna flytta in. Själv har jag knappt ens ätit pepparkakor än (kanske är det mitt problem... fler pepparkakor borde göra mig snällare och mer juligt inställd...) och julgodis lär jag väl knappast tillverka något heller.  Hur som helst har juldoktorn herself (dvs Lottis) ordinerat vissa små "kurer" för att få julen att stiga högre i kurs hos mig. För det första bör tydligen bristen på pepparkaksmumsande åtgärdas illa kvickt och lika kvickt ska pepparkakorna sköljas ned med mängder av glögg från Blossa. Sen krävs självfallet julmusik, men min stora fråga är vad man gör när den enda julskiva man besitter är "These are special times" med Celine Dion (jag hoppas att det står klart för er att denna skiva inhandlades för väldigt, väldigt längesen, ungefär samtidigt med Yabba Dabba Dance som också står i min skivsamling) som redan vid första ackordet får en att vilja eliminera denna CD från sin skivsamling. Nej, ska det vara julmusik ska det vara Frank Sinatra och Nat King Cole som i  "the good old days" och i alla amerikanska julfilmer, så jag kan drömma mig bort till snötäckta jullandskap och klichéartade reklamfilmer från Coca-Cola. Filmer verkar väl för övrigt vara just det som slutligen saknas i mina julförberedelser. Enligt kusinen finns det en hel hop med fåniga, barnsliga, tramsiga och "alldeles, alldeles underbara" julfilmer som kan få vem som helst att ändra uppfattning om julen. Så, det är vad jag ska styra upp. För någon idealist är jag inte och precis så lätt att få över på "den rätta sidan" (dvs sidan där de som älskar jul härskar) är jag. Ge mig en fånig romantisk komedi som utspelar sig i ett glimrande och snötäckt New York, så ska ni få se att även jag kommer att längta efter julen :)