Vissa dagar känns allt så rätt. Jag lyckades pallra mig upp ur sängen utan att snooza en enda gång trots att alarmet ringde i arla morgonstund. Havregrynsgröten med kanel och skivade bananer blev perfekt. Kaffet från den nya "presson" blev gudomligt gott. Tid finns uppenbarligen att skriva innan man beger sig till skolan och det strävosamma arbetet med plattången gav ett hyfsat godtagbart resultat och återstoden av dagen kommer inte behöva tillbringas i våndan över att ha en dålig hårdag. Dessutom kommer jag idag med gott samvete lämna ifrån mig de "ofrivilliga rumskamrater" jag haft hos mig den senaste veckan och. Dessa små rumskompisar som är gröna och har fötterna i små krukor har mot alla odds överlevt en vecka i min (van)vård och jag kan utan att skämmas överlämna dem till sin rättmätiga ägare Kristin utan att riskera repressalier från hennes sida för att jag "dödat" hennes små bebisar. (Å, vad jag känner att andan påbjuder ett skämt à la Nilecity där jag får säga att hennes bebisar varit busfrön under sin plantskoletid med mig, men då jag tillhör den generation som egentligen är alltför ung för att uppskatta NIlecityhumor antar jag att det är aningen fruktlöst att vinna någons gunst med att citera Sudden...) 

Hur som helst,  ibland känns allt så rätt och dagar som denna känner man sig oslagbar. Frågan är bara om denna känsla skulle kunna tendera i att bytas mot en mycket mindre påtaglig känsla av oslagbarhet så fort nycklarna vrids om i låset och man inser hur man kommer anlända till skolan för sent, att man glömt de flesta böckerna hemma, att det välplattade håret inte uppskattar den fuktiga svenska vårluften, att de där "imperfektionerna" i hyn syns så oerhört mycket mer i vanligt dagsljus och hur man (ve och fasa) tappat bort sitt Carmex.

Dagens låt torde bli I'm good, I'm gone med Lykke Li för att den ger mig vibbar av oslagbarhet...

Ibland kan jag tänka att jag antagligen är jordens sämsta barnbarn/dotter/vän. Det finns nämligen någonting som jag alltid glömmer och det är folks födelsedagar. Detta är någonting mina föräldrar vet om, vilket gör att det lyckligtvis varje gång en födelsedag annalkas dimper ned små sms från min ömma moder i inkorgen på mobilen i stil med "OBS, DIN FARFAR FYLLER ÅR IDAG LÖRDAG! RING" (viktigt är just att det är skrivet i versaler för att markera allvaret i det hela). Det är i sådana lägen som man faktiskt är glad att man har föräldrar som tror att man ännu inte växt upp och kan konfrontera vardagen på egen hand (vilket man uppenbarligen inte heller är kapabel till, med tanke på att någonting så trivialt som att skriva ned folks födelsedagar i kalendern inte klaras av).

Just för att spinna vidare på föräldrar och sms måste jag säga att det är någonting bland det mest underhållande som kan dimpa ned i inkorgen. Ett annat klassiskt exempel är det sms som min far lyckats knåpa ihop trots att det på hans mobiler i alla år varit "fel på inställningarna så det inte har gått att skriva sms". Detta hans textmeddelande (ja, det är det enda han skickat...) har nämligen gått till historien då han istället för att som vanliga dödliga använda sig av den fenomenala T9-ordlistan som gör sms:andet oerhört smidigt, knappar in varje bokstav för sig och istället för svenska å/ä/ö använder sig av de danska motsvarigheterna. Alltså: "HEJ PAPPA HAER. FERRYS NYA SKIVA KOM IDAG GØR TOKBRA COVERS PAA DYLANLAATAR."

Så, med dessa danskklingande ord tackar jag idag parenteserna för små glädjeämnen i vardagen...

Jag trodde våren och därmed solens återkomst skulle innebära att man fick en outtömlig energi. Detta har ännu inte visat sig, då jag efter att igår gått och lagt mig i en skälig tid vid 23.00 kände mig som en klubbad då klockan ringde vid sjutiden. Jag blev därför tvungen att snooza vidare i cirka tre timmar för att kunna uppbåda tillräckligt med krafter för att stiga upp ur sängen. Är inte detta märkligt, så säg? Dessutom fortsatte resten av dagen i samma ineffektiva anda som den började och inte mycket påminde om den pluggdag som det faktiskt borde ha varit. Visserligen har jag preparerat så att nästa vecka kan bli en ordentlig pluggvecka genom att ha spenderat en liten tusenlapp på kurslitteratur. Om det är någon som älskar att vara student är det ju jag! Jag menar då har man ännu en fantastisk ursäkt att spendera orimliga summor pengar på någonting så fantastiskt som lektyr...

Nåväl, ineffektiv eller inte har dagen avrundats på det mest perfekta sätt. I bästa "du vet att du är svensk när ..."-stil var det dags för grillning. Ja, det kan förefalla aningen tidigt, men har de första solstrålarna tittat fram så har de och ingenting kan hindra en från att plocka fram tändvätska, briketter och chorizo. Det enda som egentligen fattades för att fullborda denna "svenne-måltid" var väl den sedvanliga frysta daimtårtan som brukar finnas tillstädes på de flesta "du vet att du är svensk när..."-tillställningar.

Som pricken över i för denna afton avslutades vårt oerhört trevliga samkväm (jag älskar det ordet!) med några vändor av Super Mario Kart. Ingenting gör mig så glad som tv-spel och jag har under en lång tid kvävt min tidigare så välnärda tv-spelsådra. Nu har dock lusten väckts igen och dagarna räknas ner till nästa besök av parenteserna då både tv'n och mina Nintendon kan flytta hit till Studentgatan.

Hur som helst tillbringades kvällen inomhus då det denna helg är så kallad tjällossning i Örebro och det därför florerar en hel del löst folk i krokarna i form av overallbeklädda studenter. Jag som gärna vill se mig som en öppen och fördomsfri människa får nog ändå erkänna att jag är lite av en overallrasist som en vän så vänligt förklarade för mig. Som många kanske redan anat är inte overallbeklädda studenter min favoritgenre av folk. Det skulle kunna bero på att jag ju som bekant håller på att i förtid förvandlas till pensionär med tanke på mina fritidsintressen och att jag därför tycker att overallare är alldeles för "stimmiga". Sen skulle det även kunna bero på att jag är hypokondriker och följaktligen inte gillar bakterier och mikrober. Vad det har med overallare att göra kanske man nu undrar. Någonting säger mig dock att det i de färgglada overallerna antagligen finns ett oräkneligt antal baciller som härjar runt med tanke på att en overall enligt konstens alla regler inte får tvättas. Detta anser jag är högst otrevligt och jag undviker därför helst overaller av detta slag.

En inomhuskväll var alltså högst lämpad för att fly fältet och den höga frekvensen av overallare ute, som visserligen var och en för sig kan vara trevliga, men som i grupp ter sig lite för skräckinjagande för en sådan som jag...

Oftast är väl måndagar maniska så till den grad att man helst vill ligga kvar under täcket, men icke idag. Eller visserligen snoozades en dryg timme bort imorse, men det var ändock med lätta steg som jag traskade till skolan. Kanske har det att göra med det sagolikt sympatiska veckoslut jag haft. En helg med mängder av sällskapsspel, shoppingrundor, lunchningar och middagar har gjort de senaste två dagarna till de mest trevliga på länge!

En annan bidragande faktor till mitt sprudlande glada humör skulle kunna vara den sakta, men säkert annalkande våren. För det första har snön i det närmaste helt försvunnit och för första gången på vad som känns extremt länge behövs bägge händernas fingrar för att beräkna gradantalet i luften. Kanske är det bara fånigt av mig att så till den milda grad glädja mig över lite fint väder, särskilt med tanke på att de svenska vädergudarna är allt annat än pålitliga och att det sedan jag började skriva redan har börjat slå regndroppar mot rutan. Men jag lovar, det är inte vilket vanligt tråkigt regn som helst. Jag är nämligen helt säker på att det är vårregn. För nu är det vår. Första glassen har idag inhandlats och ätits utomhus. Kanske kan man kalla det idioti att den 31 mars sitta utomhus och äta glass, men som bekant är min klimatteori den att man kan tvinga fram årstiderna genom både beteende och klädval. Därför var det blåjeans, vit skjorta och marinblå trenchcoat som var klädkoden idag (jag menar alla vet ju att vitt och blått är en extremt vår/sommarfräsch färgkombination!). Således är kontentan att jag genom mitt extremt svennesomriga beteende med glassätandet utomhus och den sailorchica klädkombinationen idag dragit ett stort lass gällande att påkalla våren!

Det hade onekligen passat bra att göra It may be winter outside (but in my heart it's spring) till dagens låt, men eftersom denna låt är en av de sämsta genom tiderna (och dessutom står att finna på mitt hatalbum Absolute Christmas) tänker jag inte sänka mig till denna oerhört låga nivå. Nej istället får dagens låt helt sonika bli Good way of life med Tingsek...

ja, man kan ju innerligt hoppas att det inte är sant för white trash är knappast snyggt. Likväl var det denna "stylee" som gällde idag för både mig och mina kära vänner. Kanske är det vad som är bäst med tentaskrivning, att helt legitimt få tassa omkring i mjukisbrallor och se ut som sju svåra år och kunna skylla det på just tentan. Jag menar, att jag skulle gå till skolan i mjukisbrallor är ju egentligen totalt otänkbart med tanke på min alldeles för fåfänga sida av mig själv och det skall erkännas att jag lite smått genomick en inre kris innan jag slutligen tog mig till sans och lämnade min boning iklädd gråa mysbrallor imorse.

Tentaskrivning är väl knappast det roligaste man kan ägna sig åt, men eftersom jag är av en positiv natur väljer jag att se de många fördelarna med det. Inte nog med att man helt sonika får se ut som white trash när man skriver tenta, man fårr dessutom äta godis i mängder och ha med sig termos i bästa skogsmullestil (inte för att jag egentligen vet någonting om detta fenomen som kallas skogsmulle eftersom jag, trots min lantishärkomst, av princip håller mig ifrån skog och mark). Turligt nog har min ömma moder även investerat i en pressobryggare vilket gjorde att kaffet som medbringades i termosen var extremt gott. Vad som däremot är mindre angenämt med tentor är den tre veckors långa väntan på resultatet, men alla vet vi ju att tiden går fort när man har roligt och någonting säger mig att de kommande veckorna kommer att rusa förbi...

Jag ställer mig i nuläget frågan vad jag (och visserligen större delen av svenska befolkningen) gjort för att förtjäna denna bittra vinter? Jag hade helt enkelt glömt av hur det var med svensk vinter, som lömskt ligger i bakhåll för helt oförskämt dyka upp just när folk tror att våren är på väg och är oerhört upptagna med att räkna vårtecken. Det är först idag som jag inser hur lyckligt lottad jag varit som fått tillbringa de två senaste vårarna i Sydeuropa och på så vis undkommit den vidriga vintern.

Jag har med alla medel försökt att bekämpa vintern och den medföljande snön. Jag bojkottade kylan genom att vägra ta på mig vinterjackan och istället dra på mig vad som skulle visa sig vara Sveriges kallaste vårjacka. Jag har blängt på snön och kastat arga blickar för att den ska smälta. Jag har lyssnat på "somrig musik". Jag har solat solarium för att försöka tvinga fram en skenbar, vårfräsch bränna (det fungerade ju inget vidare om man betänker att jag har ungefär lika mycket pigment som en albino...). Jag har till och med försökt lalla omkring och låtsas vara småförälskad i gossarna runt omkring mig, för alla vet ju att man per se blir kär på våren. Inga av ovan nämnda försök till att tvinga fram våren har hjälpt och snölagret som täcker marken är nu decimetertjockt. Istället har vintern idag, en gång för alla förvandlats till min allra bittraste fiende.

På väg hem från skolan efter en lång och hård dag (ja, så farligt var det inte, men historien blir så mycket bättre om man kryddar lite...) tänkte jag att jag, som ju som lever i förnekelse över att vintern är tillbaka, lätt och smidigt kan hålla mitt vanligen så raska tempo. Man skulle kunna säga att det gick sådär bra och resulterade i att jag handlöst föll bakåt. Jag skulle kunna tro att det var en tämligen underhållande syn och svensk som jag är tyckte jag det hela var oerhört genant och skyndade mig raskt därifrån. Dock är jag nu en smula lättad. Jag tror att mina personliga repressalier gentemot vintern ändå fått lite genomslag. Vintern lyckades nämligen inte ens orsaka ett litet blåmärke på min stackars rygg som tog emot fallet, vilket innebär att vintern inte är så stark som jag trodde. Men en sak är säker. Nu är det personligt mellan mig och vintern och jag skall ägna den närmsta tiden åt att komma underfund med en lämplig vendetta...

Ibland ställer jag mig frågan var jag egentligen hör hemma. Jag kan ju ganska så snart dra slutsatsen att jag inte hör hemma i Kinna. Fast och visst är ju att det är min barndoms hembygd, men lika fast och visst är att jag aldrig någonsin kommer att göra detta ställe till min hembygd i framtiden. Kinna är den plats där jag har min familj och mina icke-utflyttade vänner, vilket turligt nog ändå gör en kortare vistelse i småstad oerhört trevlig. Dessvärre är det så att jag under den lilla vecka jag befunnit mig i Markbygden lidit av svår "bortlängtan". Enbart en gång i mitt liv har jag lidit av svår hemlängtan och det var efter min halvårsvistelse i Valencia då jag faktiskt inte ville annat än att träffa parenteserna och de andra där hemma. Dock tog det inte lång tid efter hemkomsten innan rastlösheten smög sig på och fick mig att kvickt längta bort från småstad.

Nåväl, den påsklovsvecka som tillbringats i Kinna har varit sympatisk, detta skall inte förnekas. Däremot kan jag inte hjälpa den tillfredsställelse jag nu upplever över att sitta i Örebro i mitt hem. Efter en vecka hemma i föräldrahemmet uppskattar man exempelvis att kunna sova en hel natt utan att slå knäna i väggen (ja, sängen jag får nöja mig med där är enbart av det omänskligt lilla måttet 90 cm...) och att slippa samsas med två personer till om att använda datorn. I vilket fall som helst har veckan som gått renderat i ett och annat nyförvärv i garderoben vilket märktes då jag idag skulle packa ihop mina pinaler. De två knappt fulla väskorna jag medförde på nedresan fick nu bli tre väskor som var fulla till bristningsgränsen. Ännu en gång skulle det visa sig att jag har ett aningen anormalt förhållande till förvärv av kläder, väskor och skor. Dessutom inser jag nu i uppackandets stund att jag egentligen skulle behöva hyra två rum här i korridoren, varav ett skulle kunna få tjäna som "walk-in closet". Som läget nu är får man snabbt som ögat rycka fram ett plagg ur garderoben för att inte riskera att resterande kläder rasar ut, ty skåpen är så välfyllda. Vidare svämmar skoskåpet i det närmaste över det också och att till och med handväskshyllan börjar bli full tyder kanske på att en liten vårrensning bör göras och det snarast...

Att vara i föräldrahemmet medför en hel del ändringar i levernet. Ett enormt större matintag än vanligt är inte den enda skillnaden, utan även dygnsrytmen. Jag som i Örebro lever ett extremt inrutat liv (usch vad tragiskt det låter...) har under den senaste veckan helt förlorat mina rutiner. Ingen träning, då vädret inte på några som helst vis tillåtit vistelser ute. De tidiga uppstigningarna har inte heller de fungerat särskilt bra, någonting som skulle visa sig idag.

Såhär i påsktid hinner ju en annan med ett och annat kyrkobesök och liksom i fredags var det idag dags för en aktiv medverkan med musicerande. Fredagens aktiva medverkan blev något av ett otippat inslag med tanke på att min kära vän Daniela och jag började öva cirka 10 minuter innan gudstjänstens start och detta utan vare sig noter eller text. Det är vid sådana tillfällen man ändå förundras över hur avsaknaden av ett piano i min Örebrotillvaro inte hämmat den musikaliska ådran alltför mycket ändå och att både röster och pianospel blev samtämda till slut.

Vidare kan det tyckas att det inte är onormalt svårt att masa sig upp till repetition klockan nio på en söndagsmorgon och vanligtvis är det inte heller det för mig. Dock måste jag imorse drabbats av en sådan sinnesrubbning att de bägge alarm som ställts med en halvtimmes mellanrum helt ignorerats av mig. Min dag började nämligen med att min ömma moder ropade och undrade om jag inte skulle befinna mig i kyrkan lite tidigare. Hon hade ju såklart helt rätt och när denna väl befogade fråga ställdes stod klockan på 08.45 och jag själv låg ihopkrupen i någon form av fosterställning med mobiltelefonen tätt intill mig, vilket vittnade om att jag raskt tagit den till mig då alarmet ringt för att lugnt och skönt snooza vidare. Man skulle kunna säga att jag aldrig i mitt liv gjort mig i ordning så snabbt som imorse och jag kunde helt (eller nästan helt) bekymmersfritt installera mig vid pianot cirka 09.05, vilket är en försening som är väldigt acceptabel med tanke på att vi talar om mig...