Otaliga är de gånger som jag ägnat spaltmetrar åt att driva gäck med min aningen osunda förkärlek för spenderande av pengar. Det är visserligen inte helt otänkbart att jag i själva verket inte på några vis är värre än någon annan vad gäller okunnighet rörande förvaltningen av de ekonomiska medlen, men tänk vad tråkig min blogg skulle vara om jag inte kunnat raljera över mina onödiga inköp.

Att prioritera en välfylld garderob i stället för ett välfyllt kylskåp är ju lite av mitt personliga mantra och detta kan i ärlighetens namn te sig lite osunt. Men om jag någon gång känt att mitt shoppingbeteende gränsar till destruktivt var det i morse då väckarklockan stod på 06.55 Detta för att så tidigt som möjligt bege sig till handelns mecka, nämligen Ge-kås. Detta ställe är oerhört hatat av alla personer med vettet i behåll därför att det där på ett och samma ställe finns mer prylar än vad som är rimligt och detta till priser som är mer än rimligt låga. Man kan utav denna lilla beskrivning ana att det på Ge-kås råder en köphysteri utan dess like och att en sådan som jag inte bör vistas i sådana miljöer. Men vilken slags vän skulle jag vara om jag nekat min bundis Frida att följa med henne till Ullared? Antagligen en vän som idag hade suttit med lite mer pengar på fickan för att hon inte spenderat de sista slantarna, men argumentet "man sparar ju en massa pengar om man åker till Ge-kås och handlar" fick mig att raskt tacka ja till förfrågan om att följa med. Dock kan man ifrågasätta hur man kan spara pengar när man spenderar, men allt är ju relativt och hade jag köpt samma kvantitet av grejer på något annat ställe hade jag så klart gjort av med mer pengar (hade jag inte åkt med hade jag inte spenderat någonting, men denna lilla detalj väljer jag att bortse från...). Hur som helst visade det sig att en liten shoppingtur var en perfekt undanflykt för att slippa plugga och dämpa den tentaångest som alltmer för sig påmind...

Ja, jag är oerhört dumdristig. När jag i måndags åkte från Örebro stod jag framför mina jackor och funderade och gjorde ett aktivt val. Aktiva val brukar jag annars uppskatta. Aktiva val brukar vittna om eftertanke och göra att det val man faktiskt företar sig är genomtänkt. Mitt aktiva val att ta på mig vårjackan för att lämna den varma dunjackan och de bägge ullkapporna hemma skulle nog kunna vara det sämsta genom tiderna. När resonemanget kring detta val var att "man ju ser dummare ut i en tjock och varm dunjacka om våren skulle anlända än att ha en tunn, men oerhört tilltalande vårjacka även om det är kallt" kan man inte annat än förtjäna både lunginflammation och förkylning på grund av nedkyldhet. Att lida pin för att vara fin har denna gång spårat ur rejält och jag ångrar bittert mitt aktiva val att cedera bort vinterklädseln. Som vi alla vet har ju vintern slagit tillbaka och det utan nåd. Därför går jag här och fryser och huttrar och grämer mig över min dumdristighet som kombinerat med min fåfänga sida inte slog särskilt väl ut den här gången heller...

Ibland kan jag hysa en viss aversion för SJ och då särskilt deras bokningssystem där man behöver betala extra för att överhuvudtaget få boka en sittplats. Detta upprörde mig så till den grad att jag till och med skickade iväg ett argt mail. Såna aggressiva aktioner händer väldigt sällan då min konservatism inte låter mig klaga alltför mycket över så "bärande samhällsfunktioner" som SJ.

Därför tillbringades tågresan till Göteborg med fröken Frenander i Bistrovagnen, vilket ju var oerhört sympatisk. Till skillnad från de andra gångerna jag åkt med SJ till mina hemtrakter stod inte den lättretlige parante mannen i BIstrot utan en trevlig lagom tjock man. Alla vet vid detta laget antagligen att jag ju älskar trevliga människor. Det finns ingenting som gör mig så glad som käcka, jovialiska, skojfriska, fryntliga och trevliga människor. Även fröken Frenander delar denna min förkärlek för käcka personer vilket gjorde att vi trivdes som fiskar i vatten under tågresan. Att vi dessutom gavs tillfälle att glassa lite på ett sådär kontinentalt vis med vin till maten bidrog även det till att göra situationen än mer älskvärd.

Vad som var mindre älskvärt var dagens "minst privatekonomiskt begåvade gärning". Som vanligt var jag inte kapabel att anpassa mig till busstiderna. Att detta berodde på dålig planering från min sida som innebar att jag började min packning cirka tio minuter innan bussen skulle gå är ju självklart. Därför ber jag till Gud att jag inte skall ha glömt någonting viktigt i Örebro. Hur som helst ledde min oförmögenhet att passa busstiderna till att jag fick ta taxi till centralen. Kanske har det framgått att min ekonomi efter stockholmsresan är aningen ansträngd vilket gjorde att en taxiresa inte riktigt uppskattades. Hur som helst var det bara att spela med och glatt räcka fram visakortet till taxichaufören när vi stannade till vid centralen. Jag fick helt enkelt intala mig själv att taxiresan var en del av det "kontinentala levernet" som sedan fortsatte på bistron...

Ingen kunde väl undgå att det i helgen var dags för melodifestival. Jag har helt beundransvärt i vår lyckats undgå den hysteri det är kring melodifestivalen och endast sett den andra chansen som sändes på tv förra veckan. Därför låg jag lite i lä i förhållande till min kära kusin Lottis som är lite av en mästare vad gäller schlager. Turligt nog gick melodifestivallåtarna varma i stans butiker på fredagen vilket gjorde att även en sådan schlageravfälling som jag själv fick mig en rejäl inlyssning av alla låtar ihopkokade enligt schlagerreceptet med höjningar, synkoper och catchy refränger.

På lördagkvällen var det så dags och alla vet vi ju vem som vann. Jag måste säga att melodifestival ändå är ganska så bra tv-underhållning. Särskilt i sällskap med kusinerna då tonerna från "I love Europe" resulterade i en congaline runt lägenheten och "Hero" inspirerade till snygga dansmoves med jazzhands och fiffiga formationer. Ja, det är väl bara att erkänna. Antagligen är det lika bra att sluta kämpa emot. Det går nog inte att plocka ur schlagervibbarna ur fröken magnusson trots allt...

Någonting som min smäckra kropshydda kanske inte vittnar om är det faltum att jag är väldigt glad i mat. Redan då jag var liten sågs jag lite som familjens slasktratt. Frågan "kan jag ta den sista bullen/kakan/potatisen/köttbullen?" ställdes ofta av mig på familjemiddagarna. Därför upskattades vistelsen i kungliga hufvudstaden oerhört med tanke på att det inte bara var sällskapet som var trevligt utan även matintaget. Betänk först att två kvällar tillbringades framför tv'n med så kallad "kvalitetsunderhållning" med snacks i okristliga mängder och att frosseriet redan då egentligen spårat ur. Dock är det en annan händelse som kom att bli en milstolpe i Fjording-Magnussons historia.

Alla gillar vi italiensk mat vilket gjordes att lördagslunchen intogs på en gemytlig italiensk restaurang. När vi fick in det vi beställt slänger den oerhört pratglade kyparen ur sig at de har öppet till elva på kvällen för att informera att vi hade god tid på oss att äta upp (mellan raderna av det han sade kunde man läsa ut "för det klarar ni ju aldrig flickor små"). Men man är varken Fjording eller Magnusson för intet. Självklart åts det som fanns på tallriken upp.

Att äta upp sin mat är för mig som innerst inne är lantis ett helt naturligt beteende, men antagligen inte i Stockholm. Människor som liksom jag och mina kusiner är "petite" äter antagligen inte upp sin mat. Särskilt inte när maten är gräddbaserad ochtroligtvis allt annat än godkänd av viktväktarna. Människor som liksom vi är "petite" och som till skillnad från oss bor i huvudstaden dricker antagligen svart kaffe till lunch och dövar hungern med ett extra glas vatten. Antagligen var det därför kyparen höll på att svimma när han såg att vi ätit upp. Mannen brister nämligen ut i ett "mamma mia" och lovprisar hur duktiga vi är som ätit upp. Mannen ropar även ut kocken för att han skall få se på de duktiga flickorna som ätit upp all maten.

Denna lilla händelse fick mig att undra lite. Säger den någonting om oss tre kusiner och att vi har någon form av onormalt näringsintag? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Antagligen säger denna tilldragelse mer om människors överdrivna "medvetenhet". När det faktum att man faktiskt äter upp en normalstor portion mat väcker en sådan häpnad kan man verkligen undra hur det står till. Men kanske borde vi redan då vi såg sällskapet med de tre medelålders damerna beställa in "bruschettas" som mastig lunch. Bruschetta är förrätt, men det verkar som om man får inse att mitt näringsintag inte verkar passa in i det "trendigt medvetna" stockholmska tänket gällande mat...

Det finns dagar då frukostgröten verkligen blir "al dente" (kan man säga så om gröt?) och alldeles, alldeles perfekt. Det finns dagar då man vaknar relativt utsövd och oerhört nöjd med tillvaron. Det finns dagar då man svassar omkring med ett leende på läpparna dels för att man har förnyat sin garderob, men framförallt för att man tagit hem 14,5/15 poäng på förra delkursen. Det finns dagar då man är så till den grad tillfreds med livet för att man kvällen innan fått utlopp för sina hemmafrugener och bjudit på lite middag för sina rara vänner.

Idag är just en sån dag och jag ska dessutom tillbringa kvällen "softandes" i Bistrovagnen på tåget till Göteborg tillsammans med Alexandra på ett sådär särskilt kontinentalt vis. Därför tror jag att denna måndag kommer att bli extremt trevlig. Åtminstone trodde ja det tills jag tittade ut genom fönstret och möttes av ett snövitt landskap... Nej jag har bara en sak att säga och det är att "Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen". Kan man inte bara få vara i mars månad utan snö?

Dagens låt får bli This is the last time med Keane för att jag hoppas att "this is the last time" som det snöar för säsongen!

Det finns tyvärr få saker som kan pigga upp mig så som en shoppingrunda med god avkastning. Vad det är som gör att jag med mina i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) tar aktiva val att spendera dessa i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) på helt förgängliga och onödiga ting vet jag inte. Vad jag dock vet är att många fina shoppingkassar gör mig glad. Någonting som i detta nu gör mig ännu gladare är visserligen det faktum att jag imorrn beger mig till föräldrahemmet med tanke på att mina innan Stokholmsresan i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) i detta nu övergått från att vara i det närmaste obefintliga till att verkligen vara obefintliga och att jag, om jag skulle stannat kvar i Örebro antagligen fått leva på vatten och om jag haft tur även kunnat lyxa till det med lite knäckebröd. Nåväl, alla vet att det är ofint att tala om pengar vilket jag därför nu skall sluta upp med och istället enbart informera om att den shoppingrunda som företogs i fredags. Strax efter lunch anlände tåget till T-centralen och efter att kvickt ha lämnat bagaget i effektförvaringen (älskar vi inte detta ord så säg!) sprang Lottis och jag på raska fötter till närmsta matställe för att maxa blodsockernivån och därefter börja vår shoppingrunda som därefter varade ända tills sjutiden på kvällen. Det är lätt att förstå att det enbart är folk med relativt destruktiva shoppingbeteenden som uthärdar dessa giganiska shoppingpass, vilket gjorde att äldsta kusinen Anna klokt nog stannade hemma. Saken är nämligen den att Anna som till skillnad från både Lottis och mig skulle kunna bli utnämnd till "Sveriges mest privatekonomiskt begåvade person". När hon med öppna armar emottog oss då vi anlände till hennes boning i Hammarby sjöstad höll hon i det närmaste på att gråta blod då det kröp fram hur vi småkusiner lite "världsvant" använt oss av internetbank för att flytta över pengar från sparkontot för att subventionera vår shoppingräd. I Sveriges mest privatekonomiskt begåvade persons värld tar man aldrig pengar från sparkontot, såvida det inte är fråga om liv eller död. Frågan är bara om min i shoppingsammanhang ständigt ställda fråga "kommer mitt liv ta slut om jag inte köper det plagget/väskan/skorna/boken?" kan räknas som en fråga rörande liv eller död? 

Ja sannerligen vill man ställa sig frågan om mitt bloggskrivande skulle kunna bli en affärsrörelse så att jag skulle kunna få göra avdrag för studieresor. Saken är nämligen den att jag sällan fått så många uppslag till mitt bloggskrivande som vid den under helgen företagna Stockholmsresan. Därför kommer denna lilla resa att avhandlas i några delar. Dels för att jag bryr mig om mina medmänniskor och vet att en avhandling av Stockholmsresan i ett enda inlägg skulle bli olidligt långt och därför bör delas upp i små portioner. Dels kommer jag i morgon afton att fara till min "älskade hembygd" vilket innebär att såväl inspiration som intelligenta reflexioner lär avsaknas med tanke på att jag redan dissikerat de flesta löjeväckande småstadsfenomen.

Nåväl... Sagan om den Fjording-Magnussonska kusinträffen började således i fredags förmiddag då fröken Magnusson med en väska alldeles för otymplig med tanke på bortavarandets längd klev på tåget på Örebro station. Mycket kan man nämligen säga om mig och jag kan ibland te mig en smula desorienterad, men när det kommer till packning kan man vara förvissad om att jag är väl rustad för alla eventualiteter. Ett antal (för många) par skor och ett antal (för många) olika kreationer som skulle kunna passa i diverse sammanhang finns alltid nerpackade i resväskorna, vars storlek aldrig anpassas till vistelsernas längd. Därför är jag alltid redo för alla eventualiteter då jag reser bort. Jag menar, man blir inte överviktens (vi pratar självklart om bagagesammanhang här) okrönta drottning för intet. Då rekordet ligger på 17 kilos bagageövervikt från flygningen från Nice till Göteborg har man satt ribann för fortsatta packningsprojekt väldigt högt.

Hur som helst väntade kusinen av den lite yngre modellen mig reda på tåget vilket naturligtvis kändes oerhört tryggt med tanke på att jag ända sedan barnsben sett upp till denna två år äldre släkting. Lustigt är hur våra tycken och tänkanden formats till att bli lika trots uppväxter på lite olika delar av landet. Hon är nämligen den person som jag kan dela mina hypokondriska funderingar med då även hon förbereder sig för sin sista stund då förkylningar annalkas (lite otaktiskt att spåra in sig på förskollärarbanan då kanske med tanke på att förkylningar hörjar vilt i denna bransch). Hon är också den som nog tillsammans med mig skulle kunna dela på titeln "Sveriges minst privatekonomiskt begåvade person". Sist men inte minst är det också hon som liksom jag har en förkärlek för mat och det i mängder, någonting som visade sig redan i unga år då vi allt som oftast åt våra stackars farföräldrar/morföräldrar ur huset. De två sistnämnda egenskaperna, det vill säga destruktivt shoppingbeteende och kanske lite överdrivna matbehov, fick onekligen komma till uttryck då just spenderande och ätande var de två teman som så att säga färgade helgen...