Indianer är verkligen den bästa låten från just albumet Verkligen, som idag fick en liten revival. Det är  alltid lika trevligt att ta en nostalgitripp bland musiken i Mp3-spelaren. Indianer får mig att tänka på sommaren 2005 då mitt "musikaliska uppvaknande" ägde rum och jag började lyssna på kent. Men även idag kan man säga att låten är oehört passande på många sätt och vis. Bland annat har min hud fått färg som indianers. Det är nämligen så att fröken magnusson som hela sitt liv mer eller mindre personifierat "vinterblek lekamen" efter sin halvårsvistelse i Spanien jobbat upp ett grundpigment och i skrivande stund sitter med en aningen mindre vinterblek lekamen och det efter enbart en nätt liten lunchrast under solens strålar. Dock krossades min fåfänga stolthet över min "numer inte så vinterbleka lekamen" när min käre vän Johan beklagar sig över hur han är blek som en alvedon, varvid jag lite försynt kastar kritiskt jämförande blickar först på mina armar och sedan på hans och inser att jag i sådana fall är just lika alvedonblek som han är. Säg den glädje som varar...

Snart är det helg och det är ju oerhört trevligt. Särskilt när vädret är som det är. Dock är det nu nedräkning för fullt. Jag tog en stressad titt i kalendern och insåg med förfäran att tre och en halv helg i Örebro är vad som återstår innan jag packar väskan och drar söderut. Eftersom ta tillvara på varje minut är lite av mitt motto känns det därför extra tråkigt att en av vapendragarna i vårt lilla följe åkt till hemstaden Jönköping denna helg. Ja, tänk bara vad mycket kvalitativ umgängestid som försvinner på så vis. Men fröken folkesson får vara ursäktad för denna gång. Att vara värdinna på en fest med temat cowboys får anses vara legitimt. Dessutom tillät detta ju att titeln på mitt blogginlägg kunde bli så oerhört klatschigt som cowboys och indianer. Lustigt nog är dessa bägge substantiv båda två titlar på kentlåtar vilket gör att jag ännu en gång kan luta mig tillbaka och pusta ut över att ha haft något som åtminstone liknar en röd tråd genom mitt skrivande.

Jag antar att det är föga nödvädigt att säga hur dagens låtar är indianer och cowboys med kent (och när ni ändå rotar fram Hagnesta Hill ur skivsamlingen passa då för allt i världen på att lyssna på kevlarsjäl som enligt mig skulle kunna vara en av de bättre låtarna i mitt musikbibliotek).

Hmm... Ja, som sagt nostalgitrippar bland musiken i mp3-spelaren är sympatiska, men såhär med facit på hand märker jag efter en genomläsning av vad jag skrivit att jag för en stund måste ha gjort en massiv mental regression till den sommar då jag skulle fylla 17 och dessa tre ovan nämnda låtar var de som tycktes utgöra the soundtrack of my life...