Vissa dagar vaknar man med en dålig föraning. Just exakt en sådan dag var det idag. Liksom att vänta på att någonting mindre bra skall hända vrider man om nyckeln i låset och ger sig ut i vårsolen (som naturligtvis snabbt förbyts till regn). Man kan ibland ställa sig frågan vad det är som gör att man vissa dagar "anar ugglor i mossen" (eller varför inte "ugglor som får kläder"?) men min personliga teori är att det har med i många låtar återkommande enkel popfilosofi att "what goes up, must come down". Det verkar nämligen som om det finns någonting som gör att det efter en tids absolut vardagsgemytlighet där fåglar kvittrat och solen skinit måste komma lite regn. Den som är lite mer djupsinnig kan kanske snabbt räkna ut att det inte enbart var till det meteorologiska planet jag syftade utan tillika det metaforiska.

Vad som då föranleder mig att tycka att sol bytts till regn skall alldeles strax framgå och förhoppningsvis lugna de flesta som vid det här laget oroar sig över huruvida mademoiselle magnusson helt gått under isen. Tro mig, det har jag inte. På sin höjd kan man säga att jag liksom andra vanliga dödliga haft en dålig dag. Problemet är bara att sådana som jag inte har dåliga dagar. Sådana som jag beskrivs som bäst som "den trevligaste människan folk vet" (och detta säger jag helt utan megalomanisk stolthet vill jag poängtera) och som en mästarinna på minglande. Nog kan jag hålla med om att jag allt besitter en förmåga att ständigt hitta nya människor att bekanta mig med (någonting som också hände helt otippat idag bland lagböcker och anteckningsblock på biblioteket då två oerhört sympatiska nya bekantskaper gjordes, vilket åtminstone förvandlade den dåliga dagen till en lite mindre dålig dag) och att jag är hyfsat duktig på att vara amerikanskt proffstrevlig. Därför känns det alltid lika fel att ha dåliga dagar.  Man är nämligen alltför medveten om vikten av att "odla sitt varumärke" i en tid som denna och givet är att mitt varumärke som "proffstrevlig minglare" knappast stärks genom dåliga dagar likt denna då de små skrattrynkorna kring ögonen kanske inte kommer till sin rätt riktigt lika mycket som vanligt.

Glädjande såhär vid summeringen av dagen torde ändå vara att mina dåliga föraningar inte var helt och fullt befogade. Åtminstone inte så till den milda grad att jag behövt ägna ett helt blogginlägg åt självömkan, men det har jag ändå gjort. Saken är nämligen den att jag när jag snabbt som ögat sprungit hem under föreläsningspausen för att hämta cykel och byta kläder då dubbelbokning skett ännu en gång och ett nollbyte mellan aktiviteterna skulle ske möts av den mindre glada nyheten att mikrovågsugnen gått sönder. Detta föranleder mig att erinra mig om hur havregrynen lyser med sin frånvaro vilket gör att morgondagens frukost skulle kunna bli en katastrof. Turligt nog har man fina vänner som förser en med nödhavregryn och jag tackar dessutom Gud att det ännu återstår en hel påse kanel att nyttja till morgongröten. Sist men inte minst insåg jag hur cykelkorgen helt sonika rostat isär, vilket gör att en ny sådan bör införskaffas.

Ja, ni hör ju själva. Man skulle kunna säga att det finns värre öden och att jag med allra största säkerhet kommer att överleva dessa tre små bekymmer. Och som den i grund och botten positiva människa borde jag kankse göra som jag alltid brukar göra, le och vara glad. Därför blir dagens låt Smile med Nat King Cole