Igår var det så äntligen dags. 80-talsfesten som väntats på så oerhört länge. Det har nämligen varit som så att mycket som hänt under den senaste tiden kunnat förklarats med att "så gjorde man på 80-talet" eller "det är bara så 80" eftersom vi i vår lilla trio ägnat galet mycket tid åt att förbereda oss inför en afton i 80-talets anda att vi försökt integrera 80-talet i våra dagliga liv. Tydliga exempel på detta är självfallet den revival av kokos som smak/dofttilsats som ägt rum. För visst känns kokos extremt "80"? Vidare vittnar den rödbrända huden man lagt sig till med om en medveten 80-talsapproach. Farorna med hudcancer ignorerades gladeligen då och var och varannan människa var solariesolad och hade antagligen ungefär lika rödflammigt skinn som jag.

Otaliga är de gånger jag beklagat mig över mitt tjocka, otacksamma hår som kräver onödigt mycket ansträngningar i form av plattning och dylikt. Dock skulle det visa sig att jag ändå har en hårtyp som är alldeles idealisk för 80-talsfrisyr. Med våffeljärnet i högsta hugg förvandlades min i vanliga falla annars så välplattade kalufs till ett veritabelt skatbo. Volymen och frissigheten på håret var ungefär att jämföra med Sideshow Bob från The Simpsons och den mängd hårspray som använts för att öka hållbarheten i frisyren gjorde att jag under hela kvällen antagligen gick omkring med ett alldeles eget ozonhål över min hjässa.

80-talet alltså. Jag kan inte påstå att jag personligen minns särskilt mycket av detta decennium, men tack vare en tio år äldre syster har detta årtionde glorifierats och romantiserats över och äntligen blev det så dags för mig att få dra på mig 80-talsstassen.

En helkväll med pastell, neon och underbar musik trivdes vi oförskämt bra. Särskilt Alexandra och jag då som gamla jazzdansare befann oss i extas över tonerna från Fame, What a feeling och Shout.

Så, med facit på hand vart man nog född cirka tio år för sent, för så oerhört sympatiskt som jag hade det igår har jag inte haft det på länge. Sen om det berodde på de färgglada kläderna, smileysörhängena och håret eller tack vare mina rara vänner vet jag inte. Men en sak är säker. Uttalat på allra bästa "grotescodanska" var det "en av de bästa kvällarna i hela vårat liv"