Vad ska man säga? Ibland krånglar man till det så till den milda grad att man inte kan göra annat än att bli trött på sig själv. Ibland bokar man in sig på flera saker samtidigt och slår knut på sig själv för att vara alla till lags och inte lämna någon besviken. Väldigt ofta funkar det sådär bra och inte så sällan blir det man själv som åker på besvikelserna över att inte vara tillräcklig.

Det känns nämligen som om den sista tiden bestått i ett enda långt ja-sägande och en ännu längre bisats med lydelsen "jag vill gärna vara med/engagera mig/hjälpa till/ men först ska jag bara vara på ett annat ställe där jag hemskt gärna vill vara med/enagera mig/hjälpa till". Som synes är denna bisats ofantligt osmidig och minst lika osmidig att tillämpa i praktiken. Jag, liksom de flesta andra behärskar nämligen ännu inte konsten att vara på fler ställen än ett samtidigt. Senast idag hade tre aktiviteter bokats in under samma tid. Man skulle lite kryddat kunna uttrycka det som så att fullkomligt kaos antagligen snart kommer att utbryta om det fortsätter i samma stil. Skräckscenarion spelas nämligen upp för mitt inre där jag ser hur vänner känner sig förfördelade eftersom jag inte ägnar dem mer tid än den "dötid" som infinner sig mellan alla aktiviteter och som jag får panik över att tillbringa allena. Så ordet jag måste lära mig säga är nej och definitivt lära mig att prioritera vänner framför schemalagda aktiviteter och andra slentrianengagemang. För någonstans liger nog ändå det största problemet i att de saker jag tror skall bli slentrianmässiga alltid slutar i att bli allt annat än just det. Att göra saker halvdant ligger inte i min natur vilket gör att slentrianengagemang ofta förvandlas till überåtaganden som egentligen upptar alldeles för mycket tid.

Tag exemplet Juridiska föreningen. Någon gång i ett mindre genomtänkt ögonblick kom det sig att jag inte "orkade/glömde av" att svara på ett mail som meddelade hur jag skulle bli utbildningbevakare för rättsvetenskapliga programmet. Någon gång i ett ännu mindre genomtänkt ögonblick uttrycker jag formligen min glädje över att åta mig detta uppdrag vilket nu gör det aningen svårt att backa ur. Nu, i ett mer genomänkt ögonblick undrar jag hur det här gick till och om det trots allt inte varit smidigare att svara nej på mailet. Kalkylerar man lite över arbetsinsatserna kan man snabbt konstatera hur "springa på ämnesgruppsmöten under hela nästa läsår" vs. "svara nej på ett mail" har en stor differens och där det förstnämnda alternativet helt klart kommer att kräva mer utav mig. Alltså har "fröken ja ja vill jättegärna engagera mig-magnusson" antagligen ännu en gång tagit sig vatten över huvudet. Men det är troligtvis bara att acceptera hur jag aldrig varit, inte är och antagligen aldrig heller kommer att bli en bra nej-sägare...