är inte bara ett uttryck för att regnet troligtvis kommer att ösa ner idag också, utan är även titeln på en låt från filmen Beaches. Jag minns att jag älskade den filmen när jag var yngre och det gjorde även syrran. Såhär idag kan man ju undra hur bra den egentligen är. Bette Midler som huvudrollsinnhavare får mig nämligen att tvivla på om filmen verkligen är så fantastisk som man tyckte när man var yngre. DVD'n står här i hyllan bakom mig, men jag har ännu inte vågat titta på den. För av någon underlig anledning kan bra filmminnen från "forna tider" helt förstöras när man väljer att återuppliva dem såhär i lite mer vuxen ålder. Därför får filmen nog stå och samla damm i hyllan ett tag till innan jag konfronteras med den.

Varför dylika nostalgiska vibbar dyker upp hos mig såhär på lördagförmiddagen skulle kunna bero på:

1. regnet. Det finns antagligen ingen väderlek som lämpar sig bättre för att drömma sig bort och gå vilse på memory lane, men den inverkan som regn har på mitt humör dissikerades redan i gårdagen inlägg vilket gör att samma ämne idag skulle leda till en outhärdlig upprepning.

2. telefonprat med världens bästa syster igårkväll. Jag måste erkänna att jag vid många tillfällen ifrågasätter hennes val av tidpunkt för att ringa. 22.35 på en lördagkväll förefaller mig en aning märklig tid att telefonera med folk, vilket jag också uttryckte min förvåning över. Men hennes självklara förklaring att "jag ringer till dig precis när jag känner för att prata med dig och nu är jag på väg hem från pappa och ville ha sällskap i bilen" påminde mig ännu en gång varför jag tycker så oerhört mycket om henne. Världens bästa syster ringer till lilla fnylis just i det ögonblick hon vill, and that's it. Så klart att man borde ringa till folk om man känner för att prata med dem, oavsett om det handlar om en okonventionell tid på dygnet. Till skillnad från mig som glömmer av att höra av mig till folk för att jag kan vara alldeles för självcentrerad och uppe i min egen tillvaro och ibland kan tycka att jag inte "hinner" ringa till folk. Jag har kommit på att man inte får vara sån att man inte "hinner" med människor i ens omgivning. Jag borde istället vara mer som systeryster och faktiskt höra av mig till folk just i den stund som jag känner för det. Oräkneliga är nämligen de gånger jag tänkt på alla mina rara vänner som jag inte pratar med särskilt ofta men låtit bli att ringa för att det inte passat sig just då. Det är antagligen just sånt här som jag borde motverka i mitt liv och sluta vara så konventionell och tidsfixerad. Alla tillfällen som bara passerar förbi utan att jag gör och säger saker som jag borde är faktiskt väldigt onödiga och dessutom är det slöseri utan dess like. Jag är nämligen oerhört säker på att man hyfsat snart kommer ångra en hel del av alla passerade tillfällen.

Några andra frontfigurer i mitt liv som har en tendens att ringa vid hyfsat otippade tider är just parenteserna. Eller otippat är helt fel ord, för det är lika förutsebart som min frukost som nu varit exakt den samma i tre månaders tid. Varje fredag någon gång mellan 18-20 kan man förvänta sig ett samtal från mamma Anita och pappa Lasse som vill prata med sin kära dotter. Denna telefontid har också många gånger gjort mig aningen förvånad eftersom man som student av idag ganska ofta hittar på någon form av aktivitet på just fredagar. Men i samband med min senaste självrannsakan insåg jag att just fredag mellan 18-20 i princip är den enda tid då jag faktiskt mot formodan kan tänkas svara i telefon eftersom jag oftast då är i full gång med att pudra näsan eller dylikt framför spegeln och således befinner mig i hemmets lugna vrå.

Även igår kväll ringde det välbekanta 0320-numret och ett litet snack med parenteserna ägde rum. Vad som då slog mig var hur oerhört lite tid jag har kvar i Örebro innan "sommarlovet". Pappa påminde mig nämligen om att det ju bara var två veckor kvar och att jag borde förbereda grejer att skicka hem med honom om en vecka då han kommer upp. Då fick jag mitt sedvanliga hjärtsnörp som alltid infinner sig i slutet av terminen eftersom likhetstecken sätts mellan terminsslut och hejdåsägande. Finns det någonting som jag inte kan hantera snyggt är det hejdåsägande och även denna termin kommer några av mina fina vänner att lämna sta'n. Därför känns det som att min nya approach att ta bättre tillvara på tillfällen blir högaktuell att implementera i mitt liv just nu.