Ja, man kan säga att vemod tycks ha präglat min blogg på senaste tiden. Man kan onekligen undra varför, då det är oerhört sällan som mitt sinne karaktäriseras av just vemodskänslor. Idag stod det dock klart för mig vad det varit som tyngt min själ. Jag borde ha förstått det redan tidigare, för det är inte något nytt fenomen som nu äger rum. Nej, det är min vid varje vårtermins slut återkommande separationsångest som gör sig påmind.

Detta är nämligen ett sedan 2006 upprepat beteende som kryper fram till ytan när det är dags för avsked och "hejdåsägande". Det började efter min termin i Aix-en-Provence där en mängd avsked ägde rum och ledde till dystra miner. Cirka ett år senare var det så dags igen och då för att säga hejdå till au-pairfamiljen i Valencia. Jag minns alltför väl hur jag stod ensam kvar vid basen i America's Cup Port och vinkade av "min familj och mina barn"  med gråten i halsen och en känsla av att hjärtat på riktigt skulle gå sönder.

Det var under vår sista föreläsning som jag helt sonika insåg hur det givetvis var den gamla bekanta separationsångesten som gett sig till känna igen. Just när orden "det här är vår sista föreläsning tillsammans" utallades kände jag hur klumpen i magen växte och hur hjärtsnörpet inte var långt bort. Dessa små indikationer fick mig att förstå vad det var frågan om. Den nära förestående separationen från mina fina vänner och bekanta tycks nämligen förvandla mig till en slags jojo som endera stunden är i sitt sociala esse för att tio minuter senare vara som förbytt och istället fyllas av en sentimentalitet utan like som renderar hjärtsnörp och vemod.

Vad denna rent galna separationsångest beror på har jag länge försökt att analysera likt en lekmannapsykolog, men knappast kommit fram till något vettigt svar. Det enda jag såhär på kvällskvisten kan tänka ut är att jag antagligen är en person som är i ett stort behov av konstanter i mitt liv och inte variabler. När man själv är en enda stor variabel som mer än gärna lämnar familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes vill man inte annat än omge sig av konstanter som man vet alltid finns kvar och är på samma plats som de alltid varit. Jag kan dock utläsa en viss ambiguitet i detta resonemang med tanke på att det är just konstanter och förutsebarhet som gör mig galet rastlös och får mig att lämna familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes. Så, återigen har jag fatalt misslyckats med att leka psykolog och analysera mig själv. Fastställt kan ändå sägas vara att unga fröken magnusson kanske borde jobba på sin separationsångest och se till så att denna tredje vår skall bli den sista då jorden tycks rämna för att vissa konstanter i tillvaron förvandlas till variabler...