Just som jag varit extremt nöjd med tillvaron togs jag idag ned på jorden. När jag vid tolvtiden glad i hågen traskade in i korridoren möts jag nämligen av den glada nyheten att det är dags för vårstädning. För alla som bor i korridor kan ju räknas ut att detta är allt annat än roligt och för alla er som inte bor i korridor kommer ni snart förstå att det är allt annat än roligt.

Med Örebrobostäders (nedan kallat ÖBO) stränga förhållningsorder klingande i öronen griper man sig under vårstädningen an ett års smuts som lagrats, grott in och riktigt satt sig i bänkytor, på spishällar, i ugnar och andra diverse ställen som man aldrig tänkt på att städa, men som ÖBO anser livsviktiga att rengöra under vårstädningen.

Själv åtog jag mig det ärofyllda uppdraget att städa ugnarna och även skåpen under diskhon. Man skulle kunna säga att det antagligen enbart är en människa som inte tidigare deltagit i vårstädning som frivilligt åtar sig dessa stvå städområden. Egentligen säger det sig självt att ugnar som under ett år nyttjats av studenter utan att nämnvärt städas ur är tämligen smutsiga, men vad jag inte trodde skulle vara lika fasansfullt som det visade sig vara var tros allt skåpen under diskhon. Som lite kuriosa kan ju nämnas att studenter uppenbarligen inte slänger skräp i sophinkarna utan utanför, att studenter uppenbarligen inte torkar upp äckliga saker som rinner nedför skåpsdörrar och att studenter lämnar tuggade tuggummin på insidan av skåpsdörrarna. Nu skall jag inte säga att jag själv är oskyldig till dessa svinerier, för nog har jag själv antagligen missat sophinken och "glömt" att plocka upp efter mig, men lika äckligt är det ändå. För den som inte själv listat ut det kan också nämnas att dessa utanför sophinken kvarglömda matrester knappast utsöndrar en angenäm doft, utan snarare en odör som uppstigen från ett mycket oangenämt ställe.  

Dock är jag ju i grund och botten en oerhört positiv människa vilket ändå såhär med facit på hand gör mig oerhört tacksam över att jag såhär i vårstädningstider ändå har en riktigt god vän och han heter Mr. Muscle och "älskar jobbet jag hatar" det vill säga ugnsrengöring och "tuff smuts". Två andra rikigt goda vänner i dessa maniska städtider blev även de två gula plasthandskar som skyddade mina pianofingrar från att behöva utsättas för direktkontakt med alla vidriga matrester.

Ännu en positiv sak är att en ommöblering skett i allrummet, som vi numer visserligen aldrig hänger i eftersom Melinda inte styr upp söndagstekvällar (detta är ett försynt sätt att säga att jag saknar min kära granne...). Dessutom har det mest underbara av allt skett och det är en bortrationalisering av de abnormt fula gardinerna som hängt i köket. Jag hoppas bara att den ömma moder som för en sådär 20 år sedan antagligen sydde dessa gardiner med stor kärlek och tänkte att hon antagligen skulle korridorens populäraste mamma som fixat gardiner till allrummet kommer att förlåta mig för att jag en gång för alla sett till att dessa textilier nu eliminerats från studentgatan 20 för all framtid.

är inte bara ett uttryck för att regnet troligtvis kommer att ösa ner idag också, utan är även titeln på en låt från filmen Beaches. Jag minns att jag älskade den filmen när jag var yngre och det gjorde även syrran. Såhär idag kan man ju undra hur bra den egentligen är. Bette Midler som huvudrollsinnhavare får mig nämligen att tvivla på om filmen verkligen är så fantastisk som man tyckte när man var yngre. DVD'n står här i hyllan bakom mig, men jag har ännu inte vågat titta på den. För av någon underlig anledning kan bra filmminnen från "forna tider" helt förstöras när man väljer att återuppliva dem såhär i lite mer vuxen ålder. Därför får filmen nog stå och samla damm i hyllan ett tag till innan jag konfronteras med den.

Varför dylika nostalgiska vibbar dyker upp hos mig såhär på lördagförmiddagen skulle kunna bero på:

1. regnet. Det finns antagligen ingen väderlek som lämpar sig bättre för att drömma sig bort och gå vilse på memory lane, men den inverkan som regn har på mitt humör dissikerades redan i gårdagen inlägg vilket gör att samma ämne idag skulle leda till en outhärdlig upprepning.

2. telefonprat med världens bästa syster igårkväll. Jag måste erkänna att jag vid många tillfällen ifrågasätter hennes val av tidpunkt för att ringa. 22.35 på en lördagkväll förefaller mig en aning märklig tid att telefonera med folk, vilket jag också uttryckte min förvåning över. Men hennes självklara förklaring att "jag ringer till dig precis när jag känner för att prata med dig och nu är jag på väg hem från pappa och ville ha sällskap i bilen" påminde mig ännu en gång varför jag tycker så oerhört mycket om henne. Världens bästa syster ringer till lilla fnylis just i det ögonblick hon vill, and that's it. Så klart att man borde ringa till folk om man känner för att prata med dem, oavsett om det handlar om en okonventionell tid på dygnet. Till skillnad från mig som glömmer av att höra av mig till folk för att jag kan vara alldeles för självcentrerad och uppe i min egen tillvaro och ibland kan tycka att jag inte "hinner" ringa till folk. Jag har kommit på att man inte får vara sån att man inte "hinner" med människor i ens omgivning. Jag borde istället vara mer som systeryster och faktiskt höra av mig till folk just i den stund som jag känner för det. Oräkneliga är nämligen de gånger jag tänkt på alla mina rara vänner som jag inte pratar med särskilt ofta men låtit bli att ringa för att det inte passat sig just då. Det är antagligen just sånt här som jag borde motverka i mitt liv och sluta vara så konventionell och tidsfixerad. Alla tillfällen som bara passerar förbi utan att jag gör och säger saker som jag borde är faktiskt väldigt onödiga och dessutom är det slöseri utan dess like. Jag är nämligen oerhört säker på att man hyfsat snart kommer ångra en hel del av alla passerade tillfällen.

Några andra frontfigurer i mitt liv som har en tendens att ringa vid hyfsat otippade tider är just parenteserna. Eller otippat är helt fel ord, för det är lika förutsebart som min frukost som nu varit exakt den samma i tre månaders tid. Varje fredag någon gång mellan 18-20 kan man förvänta sig ett samtal från mamma Anita och pappa Lasse som vill prata med sin kära dotter. Denna telefontid har också många gånger gjort mig aningen förvånad eftersom man som student av idag ganska ofta hittar på någon form av aktivitet på just fredagar. Men i samband med min senaste självrannsakan insåg jag att just fredag mellan 18-20 i princip är den enda tid då jag faktiskt mot formodan kan tänkas svara i telefon eftersom jag oftast då är i full gång med att pudra näsan eller dylikt framför spegeln och således befinner mig i hemmets lugna vrå.

Även igår kväll ringde det välbekanta 0320-numret och ett litet snack med parenteserna ägde rum. Vad som då slog mig var hur oerhört lite tid jag har kvar i Örebro innan "sommarlovet". Pappa påminde mig nämligen om att det ju bara var två veckor kvar och att jag borde förbereda grejer att skicka hem med honom om en vecka då han kommer upp. Då fick jag mitt sedvanliga hjärtsnörp som alltid infinner sig i slutet av terminen eftersom likhetstecken sätts mellan terminsslut och hejdåsägande. Finns det någonting som jag inte kan hantera snyggt är det hejdåsägande och även denna termin kommer några av mina fina vänner att lämna sta'n. Därför känns det som att min nya approach att ta bättre tillvara på tillfällen blir högaktuell att implementera i mitt liv just nu.

Helt otippat trotsade fröken magnusson väder och vind imorse vid åttatiden. Som bekant är för de flesta stannar jag helst inomhus då regnet smattrar mot rutan, men bekant för de flesta är kanske också att jag är beredd att utstå mycket för trevligt sällskap och en rejäl frukost. Morgonen påbörjades nämligen hemma hos fröken Frenander tillsammans med fröken folkesson. Hur motigt det än var att bege sig ut i regnet vägdes det sannerligen upp av den oerhört trevliga frukost som väntade. Tämligen genomblöt tassade jag in genom dörren på Sveavägen och möttes av ett uppdukat frukostbord där två av de bästa vännerna väntade på mig (som ju såklart var aningen försenad) och där enkom bra musik strömmade ur datorhögtalarna. Då den lilla duon som väntade på mig har en förkärlek för "trivseldepp" med en engelskt regnig touch var det givetvis denna typ av musik som ackompanjerade vår frühstuck. För att namedroppa några grymt underskattade låtar i just genren "engelskt regnig trivseldeppmusik" (med reservation för att vissa av låtarna inte alls härstammar från England, utan snarare skulle lämpa sig i mp3-spelaren under en sån där extremt klichéromantiserad deppig dag i den regniga huvudstaden London) har vi Misread med Kings of Convenience, Seaside med the Kooks samt I see you, you see me med The Magic Numbers som får bli dagens låt för att jag ännu en gång kom på hur oerhört bra den låten passar en regnig dag som denna.

Ja, jag vågar nog säga att det finns få saker som är så trevliga som att komma till ett dukat bord i kombination med bra bakgrundsmusik och jag ställer mig lite försynt frågan vem man skulle kunna hyra in för att någon gång då och då exempelvis mötas av ett uppdukat middagsbord på studentgatan?

Efter att häromdagen ägnat mig åt någon form av självömkan över att jag är så galet oproduktiv nuförtiden och ständigt dubbelbokar mig för olika aktiviteter har nu sinnelaget turligt nog övergått från självömkan till en mer gemytlig inställning till tillvaron. Som den optimist jag ändå är har jag givetvis övertygat mig själv om hur mina dubbelbokningar tyder på att jag är en lycklig lottad människa med mängder av energi som har så mycket att sysselsätta sig med. Dessvärre är jag ju inte så värst produktiv nuförtiden. Det mentala sommarlovet har infunnit sig.

Till en början kunde man skylla på det underbara vädret som ju tog bort alla ambitioner som någonsin funnits hos mig. Helt felaktigt trodde jag därför att det ruskväder som nu möter en när man lämnar hemmets trygga härd på morgonen skulle bringa ambitionerna och läslusten tillbaka. Visserligen resulterar regn- och ruskväder i att min kreativitet upphöjs till tusen, men tyvärr inte vad gäller kreativa lösningar till mitt studerande utan snarare kreativa lösningar såsom "varför inte ägna hela hemmapluggardagen till att skapa musik?". Sådana kreativa lösningar tycker jag oerhört mycket om. Dagar då regnet slår mot rutan letar sig nämligen min inneboende trivselfascist fram och förvandlar mitt rum till en veritabel fridens boning där det är välmusicerat, välstädat, välmatchat och där en doft av jasminté fullbordar gemytlighetsfaktorn. 

Vad ska man säga? Ibland krånglar man till det så till den milda grad att man inte kan göra annat än att bli trött på sig själv. Ibland bokar man in sig på flera saker samtidigt och slår knut på sig själv för att vara alla till lags och inte lämna någon besviken. Väldigt ofta funkar det sådär bra och inte så sällan blir det man själv som åker på besvikelserna över att inte vara tillräcklig.

Det känns nämligen som om den sista tiden bestått i ett enda långt ja-sägande och en ännu längre bisats med lydelsen "jag vill gärna vara med/engagera mig/hjälpa till/ men först ska jag bara vara på ett annat ställe där jag hemskt gärna vill vara med/enagera mig/hjälpa till". Som synes är denna bisats ofantligt osmidig och minst lika osmidig att tillämpa i praktiken. Jag, liksom de flesta andra behärskar nämligen ännu inte konsten att vara på fler ställen än ett samtidigt. Senast idag hade tre aktiviteter bokats in under samma tid. Man skulle lite kryddat kunna uttrycka det som så att fullkomligt kaos antagligen snart kommer att utbryta om det fortsätter i samma stil. Skräckscenarion spelas nämligen upp för mitt inre där jag ser hur vänner känner sig förfördelade eftersom jag inte ägnar dem mer tid än den "dötid" som infinner sig mellan alla aktiviteter och som jag får panik över att tillbringa allena. Så ordet jag måste lära mig säga är nej och definitivt lära mig att prioritera vänner framför schemalagda aktiviteter och andra slentrianengagemang. För någonstans liger nog ändå det största problemet i att de saker jag tror skall bli slentrianmässiga alltid slutar i att bli allt annat än just det. Att göra saker halvdant ligger inte i min natur vilket gör att slentrianengagemang ofta förvandlas till überåtaganden som egentligen upptar alldeles för mycket tid.

Tag exemplet Juridiska föreningen. Någon gång i ett mindre genomtänkt ögonblick kom det sig att jag inte "orkade/glömde av" att svara på ett mail som meddelade hur jag skulle bli utbildningbevakare för rättsvetenskapliga programmet. Någon gång i ett ännu mindre genomtänkt ögonblick uttrycker jag formligen min glädje över att åta mig detta uppdrag vilket nu gör det aningen svårt att backa ur. Nu, i ett mer genomänkt ögonblick undrar jag hur det här gick till och om det trots allt inte varit smidigare att svara nej på mailet. Kalkylerar man lite över arbetsinsatserna kan man snabbt konstatera hur "springa på ämnesgruppsmöten under hela nästa läsår" vs. "svara nej på ett mail" har en stor differens och där det förstnämnda alternativet helt klart kommer att kräva mer utav mig. Alltså har "fröken ja ja vill jättegärna engagera mig-magnusson" antagligen ännu en gång tagit sig vatten över huvudet. Men det är troligtvis bara att acceptera hur jag aldrig varit, inte är och antagligen aldrig heller kommer att bli en bra nej-sägare...

Igår var det så äntligen dags. 80-talsfesten som väntats på så oerhört länge. Det har nämligen varit som så att mycket som hänt under den senaste tiden kunnat förklarats med att "så gjorde man på 80-talet" eller "det är bara så 80" eftersom vi i vår lilla trio ägnat galet mycket tid åt att förbereda oss inför en afton i 80-talets anda att vi försökt integrera 80-talet i våra dagliga liv. Tydliga exempel på detta är självfallet den revival av kokos som smak/dofttilsats som ägt rum. För visst känns kokos extremt "80"? Vidare vittnar den rödbrända huden man lagt sig till med om en medveten 80-talsapproach. Farorna med hudcancer ignorerades gladeligen då och var och varannan människa var solariesolad och hade antagligen ungefär lika rödflammigt skinn som jag.

Otaliga är de gånger jag beklagat mig över mitt tjocka, otacksamma hår som kräver onödigt mycket ansträngningar i form av plattning och dylikt. Dock skulle det visa sig att jag ändå har en hårtyp som är alldeles idealisk för 80-talsfrisyr. Med våffeljärnet i högsta hugg förvandlades min i vanliga falla annars så välplattade kalufs till ett veritabelt skatbo. Volymen och frissigheten på håret var ungefär att jämföra med Sideshow Bob från The Simpsons och den mängd hårspray som använts för att öka hållbarheten i frisyren gjorde att jag under hela kvällen antagligen gick omkring med ett alldeles eget ozonhål över min hjässa.

80-talet alltså. Jag kan inte påstå att jag personligen minns särskilt mycket av detta decennium, men tack vare en tio år äldre syster har detta årtionde glorifierats och romantiserats över och äntligen blev det så dags för mig att få dra på mig 80-talsstassen.

En helkväll med pastell, neon och underbar musik trivdes vi oförskämt bra. Särskilt Alexandra och jag då som gamla jazzdansare befann oss i extas över tonerna från Fame, What a feeling och Shout.

Så, med facit på hand vart man nog född cirka tio år för sent, för så oerhört sympatiskt som jag hade det igår har jag inte haft det på länge. Sen om det berodde på de färgglada kläderna, smileysörhängena och håret eller tack vare mina rara vänner vet jag inte. Men en sak är säker. Uttalat på allra bästa "grotescodanska" var det "en av de bästa kvällarna i hela vårat liv"

 vad det är skönt att leva då....

Ja, tänk vad lite sol kan göra. 06.52 slog jag upp ögonen helt på eget bevåg, någonting som inte händer alltför ofta. Nog för att jag många gånger är uppe innan sju, men dessa uppstigningar brukar vara tämligen forcerade och bero på en väckarklocka placerad i andra änden av rummet för att undvika sanslöst långa snoozningar.

Man kan ju lite försynt undra vad denna inhumant tidiga uppstigning hade för orsak, men det skulle visa sig att en inneboende "good premonition" inför dagen var förklaringen. Det var nämligen som så att jag under kafferasten med fröken frenander till min stora glädje upptäckte att ett jippo utan dess like tilldrog sig på skolan och det nämligen SM i ekonomi. Alla som känner mig vet ju hur oerhört mycket jag uppskattar väldressade, välkammade och välartade individer vilket gjorde dagen till den bästa biblioteksdagen på länge.

Indianer är verkligen den bästa låten från just albumet Verkligen, som idag fick en liten revival. Det är  alltid lika trevligt att ta en nostalgitripp bland musiken i Mp3-spelaren. Indianer får mig att tänka på sommaren 2005 då mitt "musikaliska uppvaknande" ägde rum och jag började lyssna på kent. Men även idag kan man säga att låten är oehört passande på många sätt och vis. Bland annat har min hud fått färg som indianers. Det är nämligen så att fröken magnusson som hela sitt liv mer eller mindre personifierat "vinterblek lekamen" efter sin halvårsvistelse i Spanien jobbat upp ett grundpigment och i skrivande stund sitter med en aningen mindre vinterblek lekamen och det efter enbart en nätt liten lunchrast under solens strålar. Dock krossades min fåfänga stolthet över min "numer inte så vinterbleka lekamen" när min käre vän Johan beklagar sig över hur han är blek som en alvedon, varvid jag lite försynt kastar kritiskt jämförande blickar först på mina armar och sedan på hans och inser att jag i sådana fall är just lika alvedonblek som han är. Säg den glädje som varar...

Snart är det helg och det är ju oerhört trevligt. Särskilt när vädret är som det är. Dock är det nu nedräkning för fullt. Jag tog en stressad titt i kalendern och insåg med förfäran att tre och en halv helg i Örebro är vad som återstår innan jag packar väskan och drar söderut. Eftersom ta tillvara på varje minut är lite av mitt motto känns det därför extra tråkigt att en av vapendragarna i vårt lilla följe åkt till hemstaden Jönköping denna helg. Ja, tänk bara vad mycket kvalitativ umgängestid som försvinner på så vis. Men fröken folkesson får vara ursäktad för denna gång. Att vara värdinna på en fest med temat cowboys får anses vara legitimt. Dessutom tillät detta ju att titeln på mitt blogginlägg kunde bli så oerhört klatschigt som cowboys och indianer. Lustigt nog är dessa bägge substantiv båda två titlar på kentlåtar vilket gör att jag ännu en gång kan luta mig tillbaka och pusta ut över att ha haft något som åtminstone liknar en röd tråd genom mitt skrivande.

Jag antar att det är föga nödvädigt att säga hur dagens låtar är indianer och cowboys med kent (och när ni ändå rotar fram Hagnesta Hill ur skivsamlingen passa då för allt i världen på att lyssna på kevlarsjäl som enligt mig skulle kunna vara en av de bättre låtarna i mitt musikbibliotek).

Hmm... Ja, som sagt nostalgitrippar bland musiken i mp3-spelaren är sympatiska, men såhär med facit på hand märker jag efter en genomläsning av vad jag skrivit att jag för en stund måste ha gjort en massiv mental regression till den sommar då jag skulle fylla 17 och dessa tre ovan nämnda låtar var de som tycktes utgöra the soundtrack of my life...

du vaknar 04.02 av fågelkvitter för att du sover med fönstret öppet...