Många är de som misströstat (eller ja, de närmast sörjande såsom Frida, Lottis och parenteserna iallafall) över att mitt bloggande ebbat ut en smula på senare tid. Detta kan te sig tämligen otippat med tanke på att förändringarnas vindar blåser i unga fruns liv. Det var inte alltför länge sedan jag "fyllde ett år" på avdelningen där jag jobbar och nu är det snart dags att byta skrivbord igen. Med fyra veckor kvar i huset på Östra Hamngatan försöker jag således leva efter mitt lilla nyårslöfte som jag ventilerade i mitt förra inlägg (orutinerat att flagga upp löftena på det viset, då måste man ju leva som man lär), nämligen att "make the most" av vardagen. Man har ändå en hel del oerhört sympatiska kollegor som man kommer sakna när man "drar till landet", så lunchdejterna och fikastunderna ökar i samma takt som produktiviteten på jobbet minskar (på samma sätt som när man gick på mentalt sommarlov redan i maj när man gick i skolan).

För den som inte hängt med i svängarna kommer jag alltså få lite närmre till jobbet framöver och ska serva kunder på kontoret i Kinna och säga vad man vill om den omfattande centrumupprustning som gjorts, men AW -och fikamöjligheterna är inte riktigt lika många i min hemort, så det är bäst att passa på så länge man håller till i stan.

Som sagt, mitt senaste inlägg handlade om nyårslöften och hur de allt som oftast fallerar såhär i februari-mars och jag känner mig därför manad att ta upp tråden där jag slutade sist. Däremot har jag satt ett nytt startdatum för eventuella livsomvälvande "nyårslöften" och det är den 2 april. Det är då jag börjar mitt nya liv som icke-pendlare. Hur ska detta gå? Med tanke på att 87% av mitt bloggande bestått av anekdoter kring mitt pendlarliv kanske skrivarfrekvensen om möjligt blir ännu lägre framöver? (Eller så tar jag tillfället i akt att fylla min tillvaro med andra spännande aktiviteter som kan kåseras över och fylla det enorma tomrum som de uteblivna bussresorna skapar.)

Jag har räknat lite (imponerande såhär på morgonkvisten!) och kommit fram till att jag tillbringar 440 timmar på bussen per år (om man ponerar att man jobbar totalt 10 hela månader på årsbasis). 440 timmar! All denna tid som helt plötsligt står till mitt förfogande. Tanken är nästan svindlande och jag när en dröm om att livskvalité kommer bli mitt nya mellannamn.

Det första jag ska ta tag i är min träning. Jag har insett att man inte kan leva på gamla meriter längre och att jag med lätthet sprang milen när jag pluggade i Örebro hjälper dessvärre föga idag när jag snörar på mig löparskorna kan jag säga. Däremot har jag verkligen känt av "spring i benen" det sista (det har antagligen med våren att göra, för den där löparlusten gör sig sällan påmind i minusgrader och snö). Mitt nya mål ska således bli att genomföra någon form av lopp innan årets slut. Det kommer kräva en liten uppsträckning för att komma i löparform, men detta mål känns som en piece of cake i jämförelse med nästa utmaning jag tänkte ta mig an...

Jag skulle verkligen behöva lära mig att laga mat. Fram tills nu har jag alltid kunnat skylla på att jag är hemma sent om dagarna och att det av praktiska skäl passat bättre att maken som är hemma först fixar maten. Denna ursäkt kommer ju att bli obrukbar i och med april månad och kräver en drastisk åtgärd från mitt håll. Jag har ju övervägt att försöka komma på en ny ursäkt, men det är riktigt svårt för det finns i princip inga andra ursäkter för att slippa laga mat. Jag menar jag har ändå skrapat ihop ett hundratal akademiska poäng, så nog borde jag kunna läsa ett recept och klara mig hjälpligt i köket. Samtidigt har det ännu inte hjälpt att jag på varje bokrea köper lite fina kokböcker och tänker att det kommer göra susen för matlagningslusten (precis som när man köper nya träningskläder för att peppa sig själv till underverk på gymet). Problemet är att köksmiljön får mig att känna mig helt handlingsförlamad och jag kan komma på tusen och en grejer som känns mer värda att ägna sig åt än matlagning. Bidragande orsaker till detta är bland annat att det är tidskrävande och genererar merarbete i form av disk och ökad sophantering, vilket torde vara orsaker nog att hellre ta en macka eller müsli (ja, det är ungefär så mina middagar ser ut när jag är gräsänka på veckorna). När någon ställer mig i ett kök och förväntar sig att någonting ska hända, så får man helt enkelt vänta rätt länge. Kanske kan man säga att grundproblemet här är lättja, men jag skulle verkligen behöva ha en assistent i köket och då menar jag inte en klassisk hushållsassistent (nu hade visserligen gärna en nyproducerad assistent från Ankarsrum fått pryda mitt kök för de är riktigt snygga! frågan är bara när och hur en sån hade använts?) utan en personlig assistent som guidar mig bland kastruller, redningar och recept. Nu har vi däremot inga större planer på att anlita varken hemhjälp eller personlig kock så det här med matlagningen får jag nog ta tag i på egen hand, men för en person som på fullaste allvar misstagit curry för kanel känns helt plötsligt 440 timmar inte tillräckligt för att lära sig uträtta underverk i köket, så kanske, men bara kanske kommer detta lilla "2-april-löfte" i slutändan ändå att revideras till att utnyttja min återvunna fritid till att fundera ut en ny och vattentät ursäkt att slippa...

Nytt år, nya möjligheter! Ja så brukar man väl säga såhär i början på året då alla förhoppningar om ett bättre/hälsosammare/roligare/mer spännande liv fortarande ligger framför oss. Vanligt är dock att man redan i februari/mars inser att de förhoppningarna börjat grusas och troligtvis inte kommer att införlivas just detta året heller.

Men såhär i skuggan av uttalade och outtalade nyårslöften (ja, jag ska verkligen ta tag i träningen, bli bättre på att höra av mig till folk, vara lite snällare och allt det där gamla vanliga) inser man nånstans att livet går vidare oavsett om man tar tag i löftena om ett bättre liv och det är vad som fascinerar mig med mig själv och många andra människor. Vad är det egentligen som gör att man hela tiden befinner sig i ett "inte-helt-nöjd-läge". Ni vet när man börjar de flesta tankar och meningar med "bara vi har fått..." (renoverat färdigt huset), "om jag bara..." (hade lite högre lön), "när jag väl..." (har rensat ur min garderob ordentligt ska jag alltid ha bra ordning där framöver), eller min absoluta favorit "tänk när jag..." (vinner 25 000:-/mån i 25 år på triss, då skulle jag varit sjukt nöjd! Nu lär detta inte hända inom en snar framtid med tanke på att jag i princip aldrig köper lotter, vilket minskar vinstchanserna en aning, men ändå!). Ja ni fattar grejen med "inte-helt-nöjd-läget".

Man kan då undra vad sensmoralen i detta är. Man skulle lätt kunna tro att min högsta önskan kort och gott är att ha en bättre likviditet i balansräkningen (och det är klart att det inte gjort något), men det är inte riktigt fallet. Vad jag snarare tänker på är att man kanske under 2012 skulle ta och ta tag i det gamla klassiska nyårslöftet att leva för stunden. Själv är jag expert på att planera för framtiden och allt som ska hända då, medan jag kanske glömmer bort det som skulle kunna hända nu och här. Ett typexempel är den klassiska väntan på helger och semestrar (jag ser redan nu fram emot nästa julledighet som är perfekt med tanke på att julafton infaller på en måndag!) precis som att allt som händer däremellan inte räknas. Och samma dag man landar på svensk mark efter semestern börjar längta efter nästa resa.

För de flesta av oss är dock vardagen oundviklig så varför inte göra det bästa av den? Och i ärlighetens namn, hur många gånger hade man velat stanna kvar på all-inclusive-hotellet till sina dödsdagar? Det finns trots allt en gräns för hur många chokladfyllda croissanter och dignande bufféer du vill äta i ditt liv. Men som ni vet säger ju herr Mikkelsen att livet inte är dagarna som passerar, utan dagarna man minns. Fast om de två veckorna om året som man åker på charterresa är de enda som räknas är det inte mycket till liv man har (och jag som inte ens reser med Fritidsresor!). Nej istället är ju livet till 99% vardag och vanliga dagar som passerar, så kanske är det dags att göra även dessa dagar till dagar man minns...

(Yes, jag vet att jag i detta i lägg förbrukat varenda klyscha i världen och fyllt min kvot för ett antal år framöver och förbinder mig att i framtiden inte leka livscoach, vara äckligt klämkäck och framförallt inte referera mer till Mads Mikkelsen!)

Nu är det slut på veckan, det är dags för fredagsmys! Helgstämningen intar både slott och koja och många är de som bänkat sig framför tv'n för att vänta in Idol. Med lite tur står det även en tacopaj och gôttar till sig i ugnen, helst med extra mycket riven ost på toppen, då är lyckan total! För den yngre generationen (typ min ålder, fast jag ändå inte räknas till denna grupp varför kommer jag till strax) som inte väntar på tacopaj är det kanske uppladdning inför en kväll på stan som gäller. Anledningen till att jag snarare sällar mig till tacopajsgruppen är följande1. Jag håller troligtvis på att åldras i förtid. Ett tydligt tecken på detta är att jag senast häromdagen blev sjukt nöjd när jag tog till det gamla klassiska knepet med filt på bilens framruta för stt undvika frost (tack kära grannar för idén, men lite pensionärsvarning är det ändå, särskilt om man har en kadett från -87!). Ett annat tecken är förstås även att jag är en smula avundsjuk att maken har ett par hush puppies. Hur bra är de inte att hasa runt i ett par såna egentligen, gärna i kombination med vintern 2011 års ultimata hemmaplagg-morgonrocken (den som trodde att årets hemmaplagg var onepiece tror fel, bara så ni vet...)2. Jag är slö och det erkänner jag villigt! Det finns ju få saker som är goare än att slänga sig på divanen efter en tuff arbetsvecka (eller, tuff och tuff, men arbetsvecka iallafall). 3. Jag är ("their-lives-were-filled-with-joy-and-laughter-and-they-lived-happy-ever-after") upptagen och till råga på allt gift vilket onekligen gör att aktivitetsnivån sjunker en smula jämfört med den tid då man var själv och hade ett hem som var cirka 12 m2, då var tanken på att tillbringa en fredagkväll hemma inte sådär jättelockande precis.Tänk då på att detta bara är topp tre på min lista över orsaker till att min mentala ålder snarare närmar sig 55 än 25. Vad jag i detta kan glädja mig åt är att jag fortfarande ser tämligen ung ut. Senast i somras fick jag frågan om jag var 18 på en restaurang i Malmö, så än så länge har föråldringen enbart sträck sig till sinnet och en och annan så kallad skrattrynka kring ögonen. Hur som helst ska vi inte fastna i mina åldersnojor utan tanken var att ge en liten hyllning till fredagen. Faktum är ändå att fredagar är extremt uppskattade för de flesta till skillnad mot måndagarna som ingen tycks gilla (på tal om måndagar och fredagar, hur ofta hör man inte klassikern " tiden går ju så fort, det är ju bara måndagar och fredagar"?). Vare sig du preppar inför utekvällen, nattar småbarn eller väntar på tacopajen i ugnen ärfredag ändå fredag. Och för egen del har jag alla förhoppningar att även denna fredag skall kunna leverera rikligt texmexkryddad livskvalitet...

Jag är inte precis känd för att vara ett geni på att hålla tider och jag är en obotlig tidsoptimist, men mirakulöst nog lyckas jag vara i tid till jobbet i princip 99 fall av 100. Inte med några jättemarginaler precis, men ändå. Idag kommer däremot dra ner min hittills 99-procentiga punktlighet. Imorse var jag som vanligt rätt seg på morgonen och tänkte för mig själv att jag kunde ta den lite senare bussen (15 minuter extra hemma är av stor betydelse på morgonkvisten!) för att det inte skiljer så mycket i slutändan ändå. Det värsta är bara att man i såna lägen alltid kan ge sig den på att någonting ska strula, just för att man frångår sin vanliga rutin. Mycket riktigt dök det inte upp någon buss och förklaringen var att busschauffören försovit sig. Jag om någon har full förståelse för försovningar, men ärligt talat inte när det är den person som ser till att jag och cirka 25 andra medresenärer kommer i tid till jobbet som försover sig. Så här sitter jag nu på en buss med 30 minuters senare avgångstid än planerat och som dessutom ska ta en oerhört tidskrävande tur genom Sätila innan man kan nå slutdestinationen, mer än lovligt försenad. Det här med synen på förseningar har trots allt förändrats över tiden. När man gick i skolan kändes inte en försening som hela världen (alla som känner mig vet att det inte är sant för jag har alltid varit en pluggis, men ni fattar grejen) för det var knappast några större snsvarsområden som vilade på en axlar och att ta igen någonting man missat var inga svårigheter. Samma sak var det om man var sjuk, man visste att det bara var att ta upp böckerna på samma sida som man lade igen dem när msn gick hem sist, för det hade inte hänt så mycket under konvalescenstiden. Annat är det nu, där tio minuters försening förstör hela dagens planering och där en sjukfrånvarodag känns som ett straff för att man vet att arbetet när man kommer tillbaka kan multipliceras med antal frånvarande dagar.Hur som helst är fördelen och det befriande med att åka buss i såna här försenade lägen att det bara är att gilla läget. Ingenting jag kan göra kommer att få mig att komma fram snabbare, så det enda jag kan göra är att luta huvudet tillbaka och blunda, bara en liten, liten stund...

Jag är egentligen ingen riktig tävlingsmänniska. Ni vet en sån där som blir vansinnig när de förlorar i sällskapsspel och får sätta sig på sina händer för att inte välta ner spelplanen i vredesmod över sin förlust. Nej, sån är inte jag. Jag har ju heller aldrig pysslat med någon lagsport, vilket ofta brukar ge en viss vinnarskalle, något jag noterat hos vissa lagsportande människor i min närhet. Däremot finns det två som jag ganska så frekvent tävlar mot: klockan och mig själv.

Vad gäller klockan är varje morgon en slags kamp mot tiden. Jag som alltid utgett mig för att vara en morgonmänniska känner inte alls så nuförtiden när klockan ringer 05:45. Visserligen kan jag självmant vakna runt sjutiden på helgerna, vilket ändå får anses ganska morgonpiggt, men på vardagar är det inte roligt när klockan ringer. Därför är jag expert på att snooza, men eftersom jag är rädd att försona mig har jag cirka 3-4 olika alarm inställda med ungefär 5 minuters intervall vilket gör att det ringer alarm i tid och otid på mrogonkvisten(vilket lätt kan reta gallfeber på min andra hälft). Är det inte xylofonljud, så är det kyrkklockor eller ett trumriff som försöker väcka mig ur min dvala. Hur som helst gör mitt snoozande att jag ytterst sällan kan ta det lugnt på morgonen, stress och panik är tillstånd som präglar morgonstunden hemma. Ja, inte bara hemma för den delen. Med tanke på att jag dessutom lider av någon slags kroniskt förseningssyndrom får jag i 8 fall av 10 jaga bussen ett antal hållplatser för att hinna med. Det är då jag skapar för mig väldigt spännande tävlingar, såsom "hur sent kan jag åka hemifrån utan att missa bussen?". Nämnvärt är att jag idag slog personligt rekord, jag åkte hemifrån samma tid som bussen gick och stod ändå och väntade när bussen stannade till vid gästgivaregården i Skene. Heja mig! För övrigt påminner jus den tävlingsgrenen väldigt mycket om "Hur långt till kan man köra utan att få bensinstopp trots att den lilla bensinpumpen i bilen lyser rött?"

Tävlar mot mig själv gör jag också emellanåt. Nu har denna viljan tonats ner en smula, men var oerhört tydlig så länge jag pluggade. Allt som kan mätas är ju en fördel och då var skolans värld helt perfekt för en sån som jag! Alla rätt på tentan och VG i kursbetyg, ja då var tillvaron OK-stämplad vilket kunde vara rätt så skönt att veta. På den tiden tränade jag ju minst sagt lite mer frekvent, dels med tanke på att man hade helt och hållet ansvar för sin egen tid, men kanske främst för att man ju mår så extremt mycket bättre av att träna. Även på gymet kunde man ju tävla med sig själv lite grann. En populär tävling var exempelvis "springa 5 km på löpbandet på bättre tid än i förrgår". Jag kan dock erkänna att jus den tävligen skulle vara väldigt deprimerande att genomföra idag. Nog för att jag försöker träna rätt så frekvent även nu, men jag tror att träningsdosen halverats sedan dess och som bekant kan man ju inte leva på gamla meriter hur länge som helst.Är man liksom jag insnöad på mätbara saker för att försäkra sig om att man duger och räcker till kan man ju känna sig trygg i att jobba i en organisation som fokuserar på styrtal och mätbara resultat. Tack och lov sträcker sig min "betygshets" numer inte utanför arbetstid och man kan vara tacksam över hur många "mjuka" värden det finns i livet som är hundra gånger viktigare än resultat och betygssättning... 

Jag vet inte när jag utvecklade min mörkrädsla, men jag vet att den hängt med ett ganska bra tag. Kanske är det inte mörkrädsla i ordets rätta bemärkelse, utan snarare ett resultat av att jag alldeles för lätt kan haka upp mig på skräckfilmer jag sett. Exempelvis låser jag alltid bildörrarna om jag kör landsvägskörning när det är mörkt. Detta för att jag vill förebygga att någon slags galen hillbilly skulle komma och erbjuda sin hjälp om bilen beslutar sig för att sluta fungera mitt i natten och jag skulle bli stående på en mörk skogsväg. På samma sätt går jag i princip alltid ett varv i huset när jag kommer hem själv om kvällarna för att spana under sängen och i garderober så att inga objudna gäster hittat dit under tiden jag inte varit hemma. Dessutom är det fullkomligt beckmörkt utanför vårt hus vilket inte gör saken bättre. Hur det ens är möjligt att ha "för mörkt" hemma när man är gift med en före detta lampförsäljare kan man ju visserligen undra, men så är det. Detta gör att jag är väldigt ovillig att gå utanför dörren kvällstid. Denna egenskap jag har (och som jag visserligen överdriver en smula i skrivande stund) är tämligen opraktisk när man som jag är gräsänka med ganska så jämna mellanrum. 

Till råga på allt har det även varit Halloweenhelg denna helg och då hör det ju till att kika på film av rysarkaraktär.  Vem som helst kan ju räkna ut att det är ett "big no-no" på att kolla på läskiga filmer för mig (ungefär lika dålig idé som när jag kan få för mig att börja googla på olika symptom som jag kan tänkas ha, ni minns kanske episoden om hundbettet och stelkrampsrädslan). När dessutom filmen vi kikade på handlade om just objudna gäster i hemmet förstår ni ju själva hur orolig jag var när jag kom hem från jobbet idag. Risken är ju även överhängande att i tider som dessa mötas av skräckinjagande monsterutklädda barn när man öppnar dörren, vilket kan göra vem som helst nervig för mindre. I helgen kunde jag ju låta maken eller helggästerna hantera de små liven som kom och knackade på och tiggde godis, men idag när ingen annan finns tillstädes fick jag göra som vem som helst skulle göra i min situation: ringa och bjuda in mamma och pappa på lite kvällsfika. 

Just det här med folk som klär ut sig, då framförallt i mask, är väl ändå lite obehagligt? Så när halloweenbarnen kommer och knackar på känner jag mig lite som Isabelle Adrian i Svenska Hollywoodfruar när hon på grund av fobi vägrade att släppa in clownen till dotterns barnkalas. Sen har jag i och för sig inte någon stenmur kring huset och inte heller någon porttelefon med kamerafunktion, som gör att jag kan vägra att släppa in folk jag inte vill ska komma in (kanske borde ta upp denna fråga med maken, skulle nog passa mig ypperligt att ha sådana finesser!) vilket gör att jag utan någon föraning om vad som skall möta mig måste öppna dörren. Turligt nog för mig kan de flesta små halloweenmostrena mutas med sötsaker och till min stora glädje har vi ett till synes aldrig sinande godisförråd (japp, rester från bröllopet!) som gör att jag skulle kunna mota bort de flesta häxor och troll från mitt ljuva hem...

Sedan min förra veva med bloggen har det hänt en smärre yrkesmässig förändring i mitt liv. Jag firade den 18:e oktober ett år på den avdelning där jag nu jobbar med att serva bankens utlandsbosatta kunder. Detta trivs jag tämligen bra med, då jag skulle hävda att det är bankens mest intressanta kunder man pratar med om dagarna. Mestadelen av dem har sett de flesta av världens hörn och har följaktligen en hel del intressant att förtälja. Hur som helst var det alltså ett år sedan jag tog mitt pick och pack från telefonbanken och trampade nerför trappan till det renommerade plan 4.

Det är inte bara vår avdelning som sitter inhysta på detta våningsplan och mer intressant är att vi delar våningsplanet med bankens aktiemäklare och private bankers. Dock är deras domäner ganska väl avgränsade och liksom "den västra flygeln" i Odjurets slott i "Skönheten & Odjuret" lite av förbjudet område då inga passerkort i världen kan få oss andra dödliga att komma in. Däremot springer man allt som oftast på dessa kollegor vid kaffemaskinen. Det är bara viktigt att veta att de inte använder samma maskin som vi. Ur fickorna på deras välpressade kavajer fiskar de nämligen fram små kapsyler till Nespressomaskinen medan vi andra dricker vårt rävgift från Amica's maskin (som trots att etiketten på säger att den serverat gott kaffe inte alls gör det). Jag säger bara som så att Nespressokapsyler skulle vara den största löneförmån jag kunnat få och är någonting jag ska ha i åtanke nästa gång jag byter tjänst! Vad jag skulle komma till är att merparten av dessa mina kostymklädda kollegor är väldigt trevliga, även om det fanns dem som tog ett halvår på sig innan de började hälsa (och som av en händelse var det främst den kvinnliga delen av personalstyrkan). Kanske hade de bara inte sett mig med tanke på att näsan oftast pekade lätt uppåt, men jag anser mig nu ha charmat de flesta på våningsplanet till att såväl hälsa som att utbyta några ord med mig. (Alla som känner mig vet att jag är en smula översocial, vilket gör att 30 sekunders tystnad i väntan på att kaffet rinner ner i pappmuggen känns oändliga om man inte kan prata med dem i omgivningen.) Till en början var det kanske min ringa ålder som gjorde en del mindre benägna att börja hälsa på mig (det är ingen överdrift att säga att den genomsnittlige kollegan är minst 20 år äldre än mig. Jag menar, jag är nöjd nu när vi ska få en ny medarbetare på avdelningen som jag bara är 8 år yngre än). Säkerligen trodde de flesta att jag var någon form av PRAO-elev som ändå bara skulle vara där en kort period. Men sådär efter 5-6 månader tycktes jag med min fantastiska personlighet få dem att förstå att det här lilla grönögda charmtrollet hade kommit för att stanna.

För visst är det så att livet blir rätt så rejält mycket mer sympatiskt om man är lite trevligare mot folk i ens omgivning. Det kan verka konstigt för vissa, men hör och häpna brukar det vara så att även den mest trumpne av oss har svårt att vara sur när någon är trevlig mot en (de enda det kanske inte funkar på är de stackars människor som ser som sin uppgift i livet att hitta fel hos andra, vilket gör att vi normaltrevliga oftast uppfattas som för 'klämkäcka'. Tro mig, den bittra typen av människor kräver mer bearbetning än ett 'hej' när man möts på gatan). Så jag slår i och med detta helt enkelt ett litet slag för mer vardagstrevlighet såhär på höstkanten och för en av låtarna som finns i min spotify-lista:http://open.spotify.com/track/2HYfViaVzb...YfViaVzbZsEzE9LwiqFB

Jag, liksom många andra tjejer, älskar överraskningar. Inte överraskningar av typen "älskling, jag glömde handla så vi har inget toapapper, bara så du vet". Nej överraskningar får gärna innehålla blommor, omslagspapper och cellofan. Eller kanske ännu hellre överraskningar i stil med de bästa tjejfilmerna (Japp, jag har sett dem alla), där mr. right kärlekstörstande rusar förbi både incheckningsdisk och säkerhetskontroll för att hinna fram till sin käresta för att bedyra sin kärlek innan hennes plan lyfter (slutet gott, allting gott). Som synes har jag sett en och annan romantisk komedi för mycket och för att ta mitt eget liv som exempel har det inte getts alltför många tillfällen till dylika insatser, det skulle väl vara om den käre maken hade spurtat efter mig till bussen någon morgon isådana fall :) Ska man dessutom rannsaka sig själv en smula har man troligtvis inte imponerat på överraskningssidan själv heller...

Det finns såklart otrevliga överraskningar, såsom restskatt och kreditkortsräkningar som kommer som brev posten. Andra lite mindre uppskattade överraskningar kan äldre bilar bjuda på, då de inte är så värst pålitliga. Jag är idag stolt ägare till en Opel kadett av samma årsmodell som jag själv, nämligen -87. Med åldern kommer som bekant en ökad medvetenhet och framförallt förstärks vissa egenskaper, såväl goda som dåliga. Framförallt kan jag bland de sämre egenskaperna ta exemplet med avsaknad av servostyrning. Det är knappt att jag med min inte så imponerade kroppshydda lyckas manövrera bilen när det kommer till precisionskörning (som överhuvudtaget inte räknas till min främsta styrka), men en sak har jag lärt mig: försök aldrig köra en bil utan servostyrning vid svår träningsvärk, det känns kan jag lova.

En annan trevliga liten överraskning som min röda pärla kan bjuda på är att vissa dagar inte tillåta mig att ens komma in i bilen. Förra veckan hade jag utrustat mig med "antifrostspray" till rutorna och kände att jag för en gångs skull var i fas med tiden på morgonkvisten. Mycket riktigt var rutorna helt och hållet isfria, men problemet var att jag inte fick i nyckeln i låset. Totalt obegåvad som jag är vad gäller bilar greps jag av panik, men så mycket vet jag att man ibland kan rädda upp en sån här krissituation genom att elda lite med en tändare kring låset och nyckeln. Problemet är bara att tändare är det dåligt med hos ett rökfritt par och det enda som fanns tillstädes var tändstickor. Så där står jag 06:55 med en tändsticksask med broderade små fåglar och hjärtan på (tack mormor för den) och försöker hetta upp ett fruset lås. 20 tändstickor senare har jag fortfarande inte kommit in i bilen och jag ger upp. Det tidigare så välplanerade tidsschemat var inte längre så värst välplanerat och ni vet säkert alla hur dagar som fått en sån start slutar...

Nu är det inte bara mindre goda egenskaper som kadetten besitter, tänk bara vilket privilegie att äntligen få plocka fram sina gamla blandband från tidigt 90-tal och avlyssna dem i en ljudanläggning så fantastisk som de kunde bli i bilar på 80-talet. Dessutom hittar man ibland små guldkorn i bilen. Min farfar som jag övertagit bilen ifrån är en ordningsmänniska av rang, därför fann jag i handskfacket en prydligt förpackad påse med bensinkvitton från -88 som vittnar om en tid då det inte kostade mer än 2 big Mac & Co. att fylla en tank (3,99:- per liter!!). Those were the days...