Senaste inläggen

Av jeanette - 24 oktober 2011 07:24

Måndag morgon. Visst älskar vi den mer än allt annat! Måndag är dagen då vi äntligen får komma tillbaka till jobbet efter den alldeles för långa helgen. Synnerligt lätt att gilla måndagar har man, om man som jag inleder dagen med en timmes kollektivtrafikfärd med färdmedlet buss. Kollektivtrafik är ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan bero på det faktum att jag tillbringar cirka 400h om året i en buss. Om man någon gång är trött på pendlandet hjälper det inte riktigt att ägna sig åt dylika matematiska analyser (och ja, det är ungefär så långt mina matematiska analyser (och ja tyvärr, det är bara så långt mina matematiska talanger sträcker sig: antalet arbetsdagar på ett år x antal restimmar. Och ja, vi kan nog alla vara glada att analog räkning är oerhört ovanligt inom bankvärlden nuförtiden). Hur som helst var det inte huvudräkning vi skulle ägna oss åt idag utan att analysera kollektivtrafikens alla fantastiska egenskaper. Bara det faktum att ett stort antal människor samlas på en väldigt begränsad yta får mig att känna extrem olust. Framförallt är det såhär i förkylningstider extra otrevligt att lyssna på medresenärer som snörvlar och hostar medan förkylningsmikrober sprider sig i rasande fart till oss andra. Just en stor folkmassa på liten yta blir också obehagligt med tanke på dofter. Jag är oerhört känslig för, enligt mig, äckliga dofter och jag lovar att det finns gott om dem på bussen. Är det inte en dimma av rakvatten och Old Spice som lägger sig som ett täcke är det istället doften av avsaknad av något som helst hygienartikelbruk. De som känner mig vet att matos och jag har haft ett komplicerat förhållande, men det har bättrats aningen på senare tid sedan jag insett att all form av matlagning blir oerhört svår om man vill undvika stekos till varje pris (nu är i och för sig all form av matlagning svår för mig ändå, men det beror mest på ett brinnande ointresse). Hur som helst anser jag det fortfarande väldigt obehagligt när doften av gårdagens pannkaksstekning sitter kvar i någons jacka. För att återgå till det här med hosta, snörvlande och övriga potentiella smittorisker kan ju en hypokondriker som jag (jag är den värsta sorten, ni vet en sån som har extra vårdförsäkring genom jobbet när hon är 24 av rädsla för att drabbas av någon svår och konstig sjukdom, en sån som den senaste veckan haft ångest över ett hundbett i tron om att stelkrampen när som helst skulle kunna slå till) bara tacka svininfluensan för att den introducerade det allmänna bruket av handsprit til den stora massan! Jag menar, inte ens jag hade en tanke på handspritwns fördelar innan svininfluensalarmet gick, men nu finns em väldigt enkel räddning för såna som jag. En liten flaska handsprit, alternativt desinficerande våtservetter i handväska ger mig helt enkelt lite trygghet i tillvaron och tar inte bara död på bakterier, men också några av mina värsta oroshärdar.Jag skulle kunna fortsätta med en längre lista på otrevligheter med kollektivtrafik, exempelvis det där med att sätta sig på ett alldeles för uppvärmt säte som vittnar om att någon suttit där lite för nyss. Men låt oss lämna detta ämne för nu (jag lär återkomma till det igen) för då jag själv är lite av en miljökämpe (eller?) genomlider jag gärna ovan nämnda fenomen för att hålla växthuseffekten i schack!

Av jeanette - 23 oktober 2011 10:36

Ännu en gång får jag för mig att jag ska återuppta mitt bloggande som jag så flitigt pysslade med under en tidigare period av mitt liv. Varför det på senare tid inte går så bra att upprätthålla den tidigare så täta frekvensen av blogginlägg nuförtiden vet jag inte, men kanske har det att göra med livet på senare tid bjudit på en hel del andra minst sagt tidskrävande händelser.


Som en recap, för den som skulle kunnat missa det är jag ju sedan ett (enligt min partiska åsikt) underbart septemberbröllop inte längre mademoiselle och inte heller en magnusson, utan snarare madame och fru. Dessutom har vi numer två små inneboende fyrbenta, morrhårsprydda och (ur städsynpunkt lite väl)pälsiga krabater. Men lugn, mitt försök till att återuppväcka bloggen från sin törnrosasömn kommer  inte direkt att handla om det nya livet som kattägare och gift (även om jag är oerhört tillfreds med just den tillvaron). Bloggen kommer heller aldrig, jag lovar och svär, innehålla några som helst råd om kattmat eller tips om pälsvård. Inte heller kommer den att fungera som en dagbok där jag minut för minut beskriver min dag. För ärligt talat är det antagligen väldigt få personer som bryr sig om vad jag hade på frukostmackan som intogs 09:47. Om jag använder Sensodyne eller Pepsodent när jag sedan borstade tänderna 10:32 är det säkert ännu färre som vill veta. Så nej, några såna taffliga försök att tillskriva vardagliga händelser i mitt lilla liv större betydelse för andra än vad de de facto har kommer jag inte ägna mig åt. Snarare är mitt bloggande ett sätt för mig att få skriva av mig.


För jag gillar att skriva och jag gillar att skriva mycket. Jag gav mig för en kort tid sedan på att skaffa ett konto på Twitter. För de oinsatta, typ mina föräldrar som är de mest trogna och kanske också enda läsare som följer min blogg, är Twitter en "mikroblogg" där du får 140 tecken på dig att uttrycka dig. Mitt twittrande kan sammanfattas i två ord: epic fail. För mig som aldrig kommer till saken, älskar långa och krångliga meningar, samt avsaknar den där förmågan att vara fyndig och slagkraftig blir begränsningen till 140 ord som ett slags straff. Just av den anledningen blev jag sugen på en nystart i bloggandet, jag menar, varför nöja sig med 140 tecken när man kan få skriva tröttsamt långa inlägg på sin egen blogg?

Av jeanette - 24 juni 2010 07:00

Eller det engelska personal space som ju faktiskt låter hundra gånger bättre, är ett fenomen som jag den senaste tiden funderat lite på. "Personal space" är nämligen det som likt en bubbla runt oss bildar en slags gräns mot omvärlden. Denna bubbla kan variera oerhört i storlek hos oss och om någon inkräktar i vår lilla bubbla kan detta få oss att känna oss en smula illa till mods.


Det sägs ofta att vi nordbor har behov av ett stort personligt utrymme för att känna oss bekäma med tillvaron och jag har ofta tänkt att jag inte räknas till dem med behov av stort personligt utrymme, men inser efter snart ett års pendlande att min tidigare självuppfattning varit helt fel. Jag som trott att jag var kontinental och kanske hoppats på att ha tagit mig an en lite mer sydfransk läggning under mina Frankrikeistelser. Där tycks nämligen det personliga utrymmet vara i det närmaste obefintligt. Låt mig ge ett exempel genom en högst ovetenskaplig, men ändå komparativ studie som ägt rum under mitt livs bussresor. 


På den tiden det begav sig (alldeles för längesen nu...) och jag och mina kära vänner förkovrade oss i det franska språket i Aix-en-Provence hände det att man åkte buss lite då och då (visserligen rätt sällan eftersom man hellre lade sin lilla inkomst på kanel-lassi eller nya skor än på bussresor). Jag minns särskilt hur man i början inte kunde sluta förvånas över att man på gammalt invant vis hemifrån aldrig kunde få sitta på bussen med väskan på sätet bredvid utan att någon skulle sitta bredvid. I min fåfänga trodde jag till en början att detta kanske var ett uttryck för hur mycket mitt då blonda hårsvall och tämligen ofranska utseende uppskattades tills jag insåg att det är så det fungerar hos våra vänner "les français". Sitter du helt ensam på en tom bus kan du helt enkelt förbereda dig på att nästa person som kliver på kommer att sätta sig bredvid dig, eller åtminstone på de närmst omgivande platserna och inte som här hemma,  den plats som är längst bort från dig.


Precis som jag nämnde tidigare har jag insett att jag inte alls är så överseende med övertramp in i mitt personliga utrymme som jag trott. Detta tar sig exempelvis uttryck i irritation och allmän lättretlighet på mina otaliga bussresor (jag vill helt kort förtydliga att denna känslighet enbart gäller främmande människor, de jag känner och tycker om får gärna inkräkta hur mycket de vill i mitt personliga utrymme). Nu är det nämligen så att Västtrafik startat med något så klyftgt som sommartider vilket gör att en hel del bussturer blivit indragna och att det följaktligen samlas mycket mer folk på bussen vid de tillfällen bussen faktiskt går. Häromdagen ledde det till att cirka tolv personer stod i mittgången på bussen, vilket skapar en tämligen otrevlig och hetsk stämning på bussen, för de som får stå upp under resan till Kinna är inte nöjda om man säger så. Detta leder såklart också till ett ökat tryck efter sittplatser på bussen vilket gör att tiden då man kunde sitta på en plats och ha väskan bredvid sig för att skapa utrymme är förbi. För nu kan man inför varje busstur helt undantagslöst förbereda sig på att man kommer sitta bredvid någon äldre herre som verkligen har behov av stort personligt utrymme och då främst för att läsa sin morgontidning som likt en världskarta vecklas ut och läses med utsträckta armar och skymmer både sikt och rörelseutrymme för övriga medpassagerare. Nej, tack och lov att det snart är semester!

Av jeanette - 22 juni 2010 18:28

Då var man alltså husägare. Med tanke på att jag bara för ett drygt år sedan bodde i en studentkorridor där jag inte ens hade eget kök får man ändå säga att min boendekarriär gått snäppet mer spikrakt uppåt än min professionella, men kanske är det lika bra i nuläget med tanke på att vi nu i ett antal veckor framöver troligtvis kommer behöva lägga allt krut på att vitmåla träpaneltak och tapetsera.

De som känner mig vet att min verklighetsförankring vad gäller tid inte alltid är den bästa vilket gör att hela husfixarprojektet upplevs lite olika arbetssamt av mig och Joel. I min värld är nämligen fixandet klart lagom till man börjar jobba igen efter semestern (för att lite visa hur mycket tidsoptimist jag är kan tilläggas att semestern som inte ens påbörjats varar till den 21 juli) medan det i Joels värld är fråga om ett projekt som troligtvis kommer att dröja fram till jul innan det är färdigt. Utifrån detta kan man ju snabbt räkna ut för vem det här pysslandet känns minst jobbigt, givetvis den som tror att det kommer ta cirka tre veckor (tio dagars semester medräknad).

Efter dagens besök i huset inser jag faktiskt sakta, men tämligen säkert att det kommer ta betydligt mer än tre veckor att måla samtliga träpaneltak i ett 117 m2 stort hus. Men samtidigt kan jag bara se fram emot den tid som kommer med oerhört mycket förväntan för att fixa ett riktigt hem från scratch tillsammans med någon hör ändå till de stora händelserna i livet.

Av jeanette - 20 juni 2010 22:03

Ja, nog är det så och jag är knappast ensam om den åsikten, för nu är det sannerligen bröllopstider. För inte så värst många veckor sedan drog bröllopssäsongen igång med dunder och brak då min käre pojkväns storasyster gick ner för altargången med sin egen prins Daniel. Bara några veckor därefter var det dags att pianospela på några bekantas stora dag och nu i går gick ytterligare ett annat för mig viktigt bröllop av stapeln. Och trots att jag är rojalist ända ut i fingerspetsarna är det faktiskt inte Victoria och Daniels bröllop jag syftar på, utan min äldsta och bästa barndomsväns bröllop som jag fick den äran att vara med på. För en ära är just vad det är att få närvara på en sådan högtidsdag. Sen att jag är en av de kanske mest emotionellt lättpåverkade personerna och därför vid alla bröllop oundvikligen sitter med tårar i ögonen och darrande underläpp är någonting man får acceptera. Å andra sidan är jag visserligen inte den enda som drabbas av detta och kanske är det inte så konstigt med tanke på att bröllop ändå är något bland det vackraste. Därför har jag det senaste dygnet varit lätt labil och oerhört lättrörd, för tro inte att det kungliga bröllopet undgick mig trots att jag på lördagen var upptagen med att själv vara bröllopsgäst på annat håll. Nej, det finns ju något så finurligt som SVTplay vilket kan frälsa i många lägen, nämligen när det kommer till uppdateringar kring det kungliga bröllopet (man måste ju kunna hänga med i snacket på jobbet!) 


Andra lägen då webb-tv kan frälsa är exempelvis då den ordinarie TV'n som på stenåldersvis enbart tar del av det digitala marknätet ballar ur (vilket sker onödigt ofta). Nu kanske den uppmärksamme undra om det jag menar allvar med att vi kör tv via marknätet hemma och ja, det är helt fullt och sant. På äkta stenåldersvis kommer ocks den här typen av tv-mottagning med små charmiga inslag av störningar vid dåligt väder som extremt regn eller tunga snöfall (vilket kanske uppskattas av nostalgikern, då det var såhär tv funkade "förr"). Jag skulle kunna acceptera tillfälliga störningar orsakade av extrema skiftningar i väder, men som om det inte vore nog inträffar dessa strörningar även helt oförklarligt även vid till synes harmlösa väderförhållanden som stålande sol och 0 m/s vilket kan vara minst sagt irriterande. Tänk er själva att titta på en viktig match på tv där bild och ljud försvinner med jämna mellanrum. Just ljudet kan man ju gärna vara utan, åtminstone om det är en match som är ackompanjerad av vuvuzelas, men bilden vill man ju ha, annars hade man lika gärna kunnat slå på radion. Därför vet jag en som såhär i VM-tider är smånöjd över att kunna kika på SVTplay, även om fotbollens storlek på den här skärmen skulle kunna jämföras med ett sandkorn, vilket gör det en smula krångligt att hänga med i spelet.


I det stora hela är webb-tv ändå riktigt bra. På så vis kunde jag (om än i efterhand) beundra det kungliga bröllopet och detta såklart med darrande underläpp och tårar i ögonen. För som man säger är kärleken störst allt och är det någonting som får mina känslor i gungning så är det just kärleksmanifestationer, vilket det varit gott om denna bröllopsspäckade helg. Därför kan jag med lite extra värme se fram emot ännu en ny vecka i den inte alls så romantiska bolånevärlden på banken.


Av jeanette - 18 juni 2010 09:07

Ja, det finns vissa dagar då i princip allt tycks gå emot en. Igår var lite av en sån dag, åtminstone under den tid på dygnet då jag befann mig på jobbet. Som av en händelse upptäckte jag nämligen att mina inrapporterade tider inte blivit godkända vilket i praktiken innebär att enbart en grundlön skulle betalas ut i slutet av juni månad. Och tro mig, den är inte så särskilt angenäm när man i juli månad sedan står inför ett husköp som innebär dubbelt boende, samt en tio dagar lång Frankrikeresa. Just som jag sätter detta lilla beklagande på pränt får jag allt ett litet styng av dåligt samvete. Här sitter jag och beklagar mig över halvdålig lön, dubbla boenden och utlandsresor samtidigt som jag just läst om hur de som bott för nära fotbollsstadion i fotbollsfebriga Sydafrika fått lämna sina boenden och således knappt har något hem alls och dessutom inte ens fått betalt överhuvudtaget för det jobb de utfört för att  att förbereda inför VM. Men, är det ändå inte så att I-landsproblem är och förhoppningsvis alltid kommer att förbli ett fenomen som vi älskar att älska?


De som känner mig och framförallt han som lever med mig vet att jag har en liten tendens att så att säga "göra en höna av en fjäder" och ungefär två sekunder efter att lönefadäsen uppdagats hade jag målat upp diverse scenarier där jag skule bli tvungen att leva på vatten och bröd nästföljande månad och således få en allt annat än engenäm semestertid, men efter en oklar förmiddag med osäkerhet kring om detta ens gick att rätta till i efterhand kunde jag vid lunchtid äntligen pusta ut och släppa mina skräckscenarier, för det verkar trots allt som om det mesta till syvende och sist går att lösa.


Som om inte denna lilla pärs var tillräcklig kantades också hela arbetsdagen av teknikstrul  och jag kan intyga att jag som i de flesta andra sammanhang är en oerhört tolerant människa har nolltolerans vad gäller datakrångel. (För att lite illustrera hur dåligt tålamod jag har vad gäller ämnesområdet teknik och dator kan jag berätta hur jag två gånger gett upp IKEAS köksplanerare för att jag inte förstått hur man placerat in dörrar och fönster. Men tredje gången gillt heter det ju, så när jag idag skulle ge mig på detta lilla köksplanerarprojekt igen insåg jag att allt jag behövt göra var att scrolla ner skärmbilden). Kanske har min nolltolerans mycket att göra med det faktum att jag är lite lätt efterbliven vad gäller teknik och allt som oftast drabbas av det där paniksyndromet att knappa hysteriskt på alla möjliga knappar och banka med datormusen tills någonting händer. Alla som med mig brukar hantera datorkrångel på detta lilla vis vet ju naturligtvis att det inte brukar hända någonting som helst när man gör så (annat än att datorn om möjligt strular ännu mer), vilket får mig ännu mer frustrerad. Och när då ens arbete i stort är omöjligt när saker som telefoni och dator krånglar blir man lite lätt uppgiven. Tur var då att fika dukades upp till eftermiddagens arbetsmöte, för lycka kan visst köpas för pengar och min lycka är lättköpt, så någonting nybakt eller en glass kan räcka för att vända en mindre lyckad dag till någonting ganska angenämt ändå...

Av jeanette - 16 juni 2010 23:00

Ja, dagens ord får allt bli nystart. Det är ett ord som synes prägla inte bara min, utan även min omgvnings liv och leverne. De flesta av landets gymnasieskolor har vid det här laget sagt tack och hej för gott till de som klarat av tolv års skolgång med livet i behåll och detta med mer eller mindre berömvärda resultat. För dessa flakåkande, vitklädda och mössbeklädda ynglingar är det verkligen tal om en nystart med tanke på att vuxenlivet ofta innebär lite mer än sju veckors sommarjobb. Faktum är att det inte bara är de som tagit studenten som bör tänka på nystart. För om jag minns det hela rätt (det börjar faktiskt vara ett tag sen man gick i grundskolan) så var just sommarlovet den enda chansen man hade att liksom rycka upp sig en nivå och skaffa ny stil, ny fräsch solbränna och kanske en och annan upplevelse från sommarlovet för att därefter göra storstilad entré vid höstterminens början och slå sin omgivning med häpnad. Men som vi alla vet är högstadiet och gymnasiet de invanda rollernas mecka och den typ av nystart jag just beskrivit slår nog sällan väl ut.

Hur som helst är nystart i allra högsta grad någonting som präglar min egen lilla tillvaro. Om ungefär fem dagar är vi ägare till någonting så idylliskt som ett rött hus med vita knutar och det kommer bli "början på något nytt och nånting underbart" som den gode Lars Winnerbäck skulle uttryckt det. Dock har vägen till ett rött hus med vita knutar varit präglad av en och annan djup sorg i samband med forna flyttbestyr. Ett exempel på detta är frånfället av min älskade rosa mp3-spelare som efter mångårig vänskap kommit på villovägar och detta tillsammans med en försvunnen Longchamp-väska, inhandlad på en för mig väldigt betydelsefull Frankrikeresa med familjen Jönsson. Trots dessa smärre motgångar älskar jag ändå den vändning som tillvaron tagit de två år det gått sedan sist. Ja, för just som jag nystartat mitt bloggande inser jag faktiskt att senaste gången jag skrev var för nästan exakt två år sedan då det svenska fotbollslandslagets insatser i fotbolls-em fick en hel nation att vilja emigrera. Som av en händelse är det även nu ett större fotbollsevenemang kallat VM som håller "oss" (jag räknas inte hit) klistrade framför tv'n. Så med vuvuzela-ljud ständigt klingande i öronen likt en grav form av tinnitus slogs jag alltså av snilleblixten att börja skriva igen.

Med tanke på att jag som den aspirerande "banktjänsteman" jag är inte får några större utrymmen för kreativitet på arbetstid har jag under en längre tid känt att den sidan av mig själv kanske borde underhållas lite mer på hemmaplan istället. Tidigare har jag nämligen sett mig själv som en tämligen kreativ person, men allteftersom fritid ersatts med restid till och från jobbet får man ta tillvara på restiden så gott det går och skrivande är nog det bästa man kan utnyttja restiden till, om man bortser från at sova eller att okynnesanvända sig av mobiltelefonen genom meningslösa spel som QuadraPop (och ja, jag är troligen den enda 23-åring i västra Sverige som fortfarande spelar spel på en SonyEricsson istället för att underhålla sig med fräcka "appar" i sin iPhone!). Så, tack vare att någon kom på att man kan förvandla bärbara datorer till någonting så finurligt som mini-pc's är jag nu på väg hem från ännu en dags arbete, sittandes i en buss mitt ute på landsbygden och tar den där annars ganska så tråkiga restiden tillvara.

Av jeanette - 18 juni 2008 22:56

Det är väldigt sällan som jag är mållös, men just nu ör det exakt vad jag är. Mållöst var också det svenska landslaget ikväll, vilket också är orsaken till att jag nu är i djup sorg och detta antagligen tillsammans med övriga svenska folket. Aldrig ska man få stoltsera med landsvinster i stora internationella sammanhang. Fotboll är vi uppenbarligen inte så duktiga på som vi vill tro och inte ens Eurovision Song Contest kan vi vinna nuförtiden (vilket kanske inte är så eftersträvansvärt när man tänker efter visserligen...). Jag har aldrig varit någon större fotbollsfantast vilket kanske bör erkännas, men idag förbehåller jag mig rätten att helt skoningslöst analysera kvällens match.


För det första undrar jag  om det är så att det svenska landslagtet eventuellt lider av någon form av kollektiv färgblindhet? Det torde nämligen vara den enda förklaringen till att de inte tycktes se skillnad på gula och röda matchtröjor vilket ledde till onödigt många bollar till motståndarlaget.

För det andra undrar jag om majoriteten av de blågula spelarna har problem med väderstrecken och orientationsförmågan med tanke på att de hade hyfsat svårt att hålla sig på rätt planhalva.

Sist men inte minst undrar jag hur möjligheterna ser ut att eventuellt skicka Kinna IF's P-95:or nästa gång det är dags för landskamp? Jag funderar nämligen om någon överhuvudtaget skulle märka någon skillnad i spelet (förutom det faktum att dessa småttingar inte är mer än en tre äpplen höga och inte riktigt lika långbenta som den blågule nummer 10) om man plockade in några glada knattelagsspelare iställlet för det "välkomponerade" landslaget. Rent spontant känner jag nu att det kanske hade fungerat lika bra.  


Å andra sidan är jag som tidigare nämnts inte någon genuin fotbollsfantast och jag tillhör den skaran som gärna ser en landskamp på tv, men ändå inte förstår vad offside är. Så, min analys och de frågeställningar som väckts hos mig kanske inte bör tas på det allra största allvar...

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Ovido - Quiz & Flashcards