* okynnig adj. som hittar på spratt, busig, illmarig

Lite lätt förenklat skulle temat kunna vara prefixet "okynnes-" framför i princip allt som jag företagit mig den sista tiden.

Okynnesminglande för att jag älskar kringminglande i min studiemiljö istället för att studera. Socialisera med mina bekantskaper är nog något av favoritsysselsättningem, vilket dessvärre kan ha en liten negativ inverkan på effektiviteten i pluggandet.

Okynnestramsande för att den utvärdering av Juristmässan som så pretentiöst benämnts testamentering skrevs ihop tillsammans med fröken Frenander vilket ledde till att resultatet kanske inte blev det mest seriösa som producerats av mig. Med glimten i ögat sattes formuleringar som "Vidare har jag åtagit mig att vittja den elektroniska inkorgen där e-posten under lupp granskats för att därefter samvetsgrannt fördelas i respektive arbetsgrupps folder" eller varför inte "A.B.F och J.M ägnade sig under mässdagen åt diverse logistiska aktiviteter såsom upphämtning av utställare vid tågstationen, vilket dock resulterade detta till en oförutsedd utgift i mässbudgeten i form av en liten nätt parkeringsböter" på pränt. Då jag anar att de som kommer läsa utvärderingen är just så pretentiösa som just ordet testamentering funderar jag dock på hur mycket glimten i ögat uppskattas och om det inte kan vara som så att jag  för all framtid kommer att bli utesluten ur Juridiska Föreningen. Ibland får jag nämligen känslan av att jag inte  tar mig själv på riktigt så stort allvar som är önskvärt i ett dylikt sammanhang.

Okynnesshoppande för att de "perfekta" accessoarerna till den stundande 80-talsfesten inhandlats (plus lite annat...) och det på bekostnad av en redan tämligen ansträngd ekonomi.

Okynnesspelande av såväl gitarr som tv-spel för att de står här på rummet och bara kallar till onödigt tidsfördriv.

Okynnesätande för att kvällen tillbringats i goda vänners lag (jag bara älskar detta pensionärsuttryck!) för att fira 6-månadersjubileum. Jubileum av vad kan man allt fundera över, men trevligt var det minsann. Korv med bröd följt av kladdkaka, politiskt korrekta chokladbollar, men även också kokostoppar (japp, coconut är hetaste smak/dofttillsatsen våren 2008 vare sig det handlar om godis,kakor, bodybutter eller lip balm. Det kan aldrig bli för mycket kokos som ju bara erinrar om semester, sol och sommar!) stod på menyn hos fröken folkesson som ännu en gång bevisat att hon skulle bli en så sjukt mycket bättre hemmafru än jag. Ingen har ett så välskinande "breeish" hem och jag själv har inte ens sammantaget under min livstid lyckats baka tre sorters kakor. Nej, av henne har jag någonting att lära!

Trots alla dessa okynnesaktiviteter, eller kanske tack vare just dessa okynnesaktiviteter är tillvaron så oerhört sympatisk just för tillfället och man skulle kunna säga som så att mademoiselle magnusson lever i någon slags våreufori, på vilken det inte tycks vara någon ände. Kanske har det att göra med solens strålar som tittar fram, kanske har det att göra med alla underbara människor som finns i min närvaro och som jag är så tacksam över och kanske har det att göra med det faktum att  terminen närmar sig sitt slut och alla således lever i en slags "vår bästa tid är nu-anda" och gör det bästa av varje minut.

Hur som helst måste dagens låt bli Fascination med Alphabeat för att det är min bästa våreuforilåt just nu.

Då det tidigare inlägget knappast var särskilt uttömmande kan man kanske aningen felaktigt dra slutsatsen att jag genomgått en extrem personlighetsförändring om de tre orden välgödd, välfriluftad och välmående var de tre adjektiv som bäst beskrev mig.

Ja, just den där biten med friluftsliv är ju inte mitt gebit för att uttrycka det milt, men under dessa tre dagar har det utflyktats utan dess like. Skogspromenader med hunden, besök i gamla kyrkor från 1100-talet och andra aktiviteter som bara andas medelålder har jag pysslat med. Här börjar kanske varningsklockorna ringa hos några. Vissa undrar kanske vad som hänt med mitt rätta jag, men genast skall jag flika in med att en osund summa pengar gjorts av med på jeans, tre par skor och inredningsprylar så helt personlighetsförändrad har jag inte blivit. Dock bör här tilläggas att jag trots allt för första gången i mitt liv köpt et par skor som var prakiska. Jag har nämligen investerat i ett par gummistövlar. Ja, ni läste rätt, jag är nu stolt ägare till ett par gummistövlar. Det skulle alltså ta mig drygt 20 år att inse att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder/skor och som bekant var ju vädret minst sagt blött över långledigheten vilket gjorde att ett par stövlar var alldeles, alldeles nödvändiga.

 Nåväl. Tågresor är ibland sådär roliga, men för att ta sig till kusinen på landet krävs en tågresa. Vad som dock är bra är att man då kan ha egentid, där man för en gångs skull kan fundera på saker och ting. När jag är i Örebro är mitt värsta att vara själv. Att inte ha schemat fullspäckat med aktiviteter gör mig oerhört rastlös. Därför är egentid ingenting jag pysslar med särskilt ofta. Tur då att SJ finns så man i lugn och ro (alla som åkt med SJ på sista tiden vet antagligen att sanningshalten i "lugn och ro" är tämligen låg) kan reflektera över tillvaron. Exempelvis hann jag klura ut att svenssonliv allt är bra trevligt. Rutin i vardagen, storhandling varje vecka, tacos på fredagar och utflykter på helgerna. Tänk, det är ju fantastiskt, men ack så långt ifrån det leverne jag har nu. Dock lyckades jag också fundera ut hur jag antagligen aldrig någonsin kommer leva svenssonliv. Nej, småstadsliv och förutsägbarhet må vara hur sympatiskt som helst, men troligtvis ingenting för mig. Nej, redan nu efter snart två terminer i Örebro gör sig rastlösheten påmind och jag längtar bort igen, vilket föranleder mig att tro att ett helt liv i svenssonanda skulle göra mig galen. Därför är jag så nöjd så att lite då och då få fly från studentlivet och åka på studiebesök hos det allra raraste svenssonparet jag känner, nämligen Lottis och Per!

Eftersom jag i ett tidigare inlägg redan diskuterat huruvida white trash skulle vara det nya svart känner jag att en ny trend är på ingång. Viktigt att poängtera i sammanhanget är dock att mitt uttalande om white trash som det nya svart handlar om tentasammanhang. Det är föga troligt att fröken magnusson skulle ses kringvandrande i white trash-utstyrsel, vilket vill säga gråmelerat och rosa annat än på väg till gymet eller i skrivsalen.

Hur som helst var det dags för tenta i onsdags, men då det handlade om en monstertenta på 6 h och kosan raskt därefter skulle styras mot Tidaholm och kusinen kunde inte mjukisbrallorna åka på tentatillfället till ära. Nej, istället ville det till att se representabel ut för att genast bege sig mot tåget (som sagt, vistas i andra miljöer än skrivsalen eller gymet i gråmelerat och rosa gör jag helst inte...). För att fortsätta tala om tentan kan ju meddelas att det kommer bli tre olidligt spännande veckor innan det resultatet meddelas. När man på en tenta som har fyra frågor tillbringar de första 330 minutrarna åt att lösa de tre första frågorna för att därpå ha cirka 30 minuter till den sista frågan känns det troligt att denna sista fråga inte renderade i särskilt många poäng. Men, hoppet är ju som de säger det sista som lämnar människan så det är just vad jag kommer göra de närmsta 21 dagarna, hoppas och vänta på resultatet.

Valborg alltså. Denna antagligen mest studentikosa tillställning som finns tilldrog ju sig i onsdags. Vad gör man då när man inte känner sig ett dugg studentikos och alldeles, alldeles opepp? Man beger sig helt enkelt till kusinen på landet. Det känns så härligt att äntligen få säga det, eftersom jag fram tills för något år sedan varit kusinen från landet, men nu är rollerna ombytta och jag har väl förvandlats till lite av en kosmopolit med tanke på mitt kringflackande i Sydeuropa. Ändå är det jag som drabbas av hysteriska "längta-bort-anfall" och just ett sådant inföll i veckan vilket gjorde att jag raskt klickade runt på SJ's hemsida för att leta upp första, bästa biljett till de skaraborgska slätterna.

Därför har de senaste dagarna tillbringats med min allra käraste nästansyster och per (som ju då torde bli min nästansvåger...) och jag är nu tillbaka i Örebro välgödd, "välfriluftad" och välmående!

Först och främst känner jag hur nödvändigt det är att ursäkta den "vulgära" stavningen i rubriken, men den passar så fint in till det jag ska skriva.

Jag som numer "blivit med tv" kan nu avnjuta dagens trevligaste mål, nämligen frukosten, till nyhetsmorgon. Imorse blev jag varse om att det idag är lite av en högtidsdag för alla tv-spelare eftersom den nya GTA har sverigepremiär idag. Otippat nog var det någonting i nyhetsinslaget som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Reportern intevjuade nämligen en tjej som strålade av lycka även om hon köat i 14 dagar för att få ett av de första exemplaren av GTA. Underligt nog delger hon att hon själv inte spelar tv-spel. Just efter detta uttalande var min första tanke att det handlade om en person av aningen dubiös natur som helt utan anledning köar i 14 dagar för någonting som inte ens intresserar henne. Men, som den obotliga romantiker jag är fick jag snabbt ändra uppfattning då hon fortsätter att berätta hur det är för hennes pojkväns skull som hon köar. Ja, vad ska man säga? Jag antar att det är vad de kallar kärlek...

Nåväl. Blogginläggen duggar inte tätt nuförtiden. Våren har tagit Örebro med storm (inte bokstavligen, enbart metaforiskt) och grillkvällarna har blivit många. Glassätande i solen och andra vårlika aktiviteter har fyllt dagarna vilket gör att just bloggande inte hamnat överst på prioritetslistan. Varför jag en solig dag som denna då väljer att hamra på tangentbordet kan man ju undra, men eftersom det imorgon är tentadags kände jag ett enormt behov av att fly från studierna och sätta mina vardagsreflexioner på pränt.

Ett besök i Kinna hanns med förra veckan. Detta resulterade i ny, lite mer kortklippt frisyr och nytt sommarjobb. Det senare glädjer mig oerhört då just Hemköp är en arbetsplats jag känner föga för att tillbringa min sommar på. Nej, denna sommaren skall jag tillbringa på ett trevligt landsortsbankkontor (oj, vilket jobbigt ord...) i Överlida. Glädjande är detta också ur den synpunkten att jag på så vis får ännu en ursäkt att investera i fina klädesplagg. Jag menar, inte kan man gå klädd hur som helst om man ska jobba i kassan på bank?

Hur som helst. Den närapå olidliga tentaångesten gör sig påmind nu och jag bör återgå till studierna. Ödesdigert är dock att den nya säsongen av Desperate Housewives drar igång kväll och jag vill absolut inte missa kvalitetstid med hemmafruarna i allmänhet och min favoritperfektionist Bree...

När jag blir gammal tror jag att jag kommer förvandlas till en riktig kulturtant. Ja ni vet en sån som alltid har färgglada kläder av linnematerial och fyrkantiga glasögon i bågar av röd plast. Ja, det är så att säga däråt det verkar dana. Två hyperkulturella evenemang på en helg vittnar om hur min medelålder kommer att bli. Tillsammans med mina då lika medelålders vänninor kommer jag antagligen att fullkomligt förivra mig i kulturutbud såsom dans och klassisk musik. Det är nämligen just detta jag gjort. Körkonserten i fredags där Mozarts Requiem framfördes följdes på lördagen av en dansföreställning med modern dans.

Nu finns det visserligen värre öden än att förandlas till kulturtant. Jag menar tänk er själva att tillbringa dagarna med att springa på föreställningar och konserter och mingla runt i teaterfoajéer. Man kunde ha det sämre.

Våren tycks ha anlänt och det med besked. Därför tillbringades hela gårdagen i solen och avrundades med grillning. Denna maniska måndag gav dock inte altför många soltillfällen då veckan började med en monsterföreläsning från 10 till 17. Det är dagar som denna som man tycker extremt synd om sig själv. Det är också dagar som denna som man tröstar sig själv genom att planera och beställa den sedvanliga semesterresan till Frankrike. Aningen orutinerat kan tyckas med tanke på att detta just för tillfället kommer att urlaka min redan tämligen ansträngda ekonomi och dessutom ta bort all studiemotivation som någonsin funnits med tanke på att all fokus nu kommer ligga på att fundera över den 1 juni och hur oerhört "sympathique" jag kommer att ha det vid dn franska rivieran!

Så var det då äntligen dags för årets Juristmässa att gå av stapeln vid Örebro Universitet. Som av en händelse kom det sig att fröken magnusson blev involverad i arbetet kring denna mässa och hade således lite att pyssla med under dagen. Dock hade jag fått det ärofyllda uppdraget att agera chaufför vilket ju passar mig alldeles ypperligt då det finns få människor som likt mig tycker så bra om att köra bil. Att dessutom få åka omkring i en allt annat än gammal V50 gjorde ju inte uppdraget mindre angenämt. Därför var det med lätta steg man hoppade ur sängen i morse även om väckarklockan ringde okristligt tidigt, men bara tanken på att få tillbringa större delen av dagen med att koldioxidförgifta moder jord med en Volvo V50 gav mig extra styrka för att möta dagen.

Tillsammans med en av mina bundsförvanter Alexandra startades dagen med ett besök på Axa där bröd skulle hämtas upp. En föga intressant start på dagen kan tyckas, men till saken hör att vår lilla visit på Axa bjöd på en nostalgitripp utan dess like. Redan vid ingången där ett litet käckt askfat(små askfat i metall känns trots allt väldigt dåtid...) prydde vägen började varningsklockorna ringa och man kunde ana att detta var en arbetsplats som knappast fått sig en upprustning av Ersnt Kirschsteiger med kollegor. Denna vår föraning visade sig också stämma, då inredningen på kontoren var ohjälpligt inspirerade av det välsignade decennium då storasyrran växte upp, nämligen 70-talet. Orangea gardiner, trämöbler och plastblommor är bara några av de inredningsdetaljer som vittnade om frånvaron av någon med stil. Med detta vill jag inte åberopa mitt eget tycke och smak som skolexempel, men i ärlighetens namn finns det få ursäkter som förvandlar smaklösa plastblommor och orangea gardiner till legitima dekorationer.

En och annan mil kördes idag och förutom att bidra till miljöförstöring med mitt okynnesåkande har jag även bidragit till att göra Örebro Stad glad. Det är nämligen bara att gratulera dem då de snart blir 1000 kronor rikare tack vare min felparkering då jag skulle hämta upp mässutställare på tågstationen. Aldrig tidigare har jag fått en P-bot, men någon gång skall ju vara den första. Dessutom har jag funderat lite på vad jag skall göra med "alla" mina pengar så det känns skönt att åtminstone slippa fundera på det nu.

Hur som helst har körande varit lite av dagens tema. I denna kontext skulle ordet körande kunna läsas med ett "sche-ljud" och betyder således bilkörning. Man kan även om man vill uttala körande med "k-ljud" och på så vis få fram min kvällsaktivitet. Medan alla andra involverade i Juristmässan samlats på Clarion för att äta tjusig middag med utställare och föreläsare tillbringade jag min kväll med genrep av Mozarts Requiem. Lite trist kan tyckas för vissa, men betänk hur jag är van vid dylika Askungekvällar sedan min tod som au-pair. Många var de gånger då halva America's Cup begav sig på Louis Vuitton-baler och jag satt barnvakt. Därför är jag så att säga lite van vid att hitta på "vad är väl en bal på slottet...-ursäkter" för att intala mig själv hur jag antagligen har mycket trevligare än de som just i detta nu dinerar inne i stan.

Dekadens signifierar ett tillstånd av förfall. Man skulle kunna säga att jag befinner mig i ett sådant nu. Fast jag känner mig också oerhört upplyft och väl till mods efter en helg i småstad. Denna gången lyckligtvis inte i min egen småstad som ju oftast förvandlar mig till rastlösheten personifierad. Nej, denna gång har helgen tillbringats i småstaden Tidaholm hos min kusin/nästansyster med respektive (hennes respektive alltså, jag vägrar att tillåta ytterligare missförstånd angående mitt eget civilstånd...). Det hela var så extremt sympatiskt att jag nästan inte finner ord (betänk att jag sällan blir mållös och förstå hur extremt sympatiskt det faktiskt måste ha varit om jag tappat min annars så välutvecklade uttrycksförmåga).

Många ställer sig i detta nu antagligen frågan varför jag känner mig så dekadent just för tillfället och det skall givetvis förklaras. Saken är den att denna helg, liksom den i Stockholm då kusinerna samlades, har haft temat "kolesterolkamp". Här pratar vi dock inte om en kamp mot kolesterol, utan en kamp som består i att maxa sin kolesterolhalt å det grövsta under så kort tid som möjligt. Vem av oss tre som vann denna kamp vet jag inte, men jag anar någonstans att jag själv skulle kunna kandidera för förstaplatsen. Lyckligtvis är vi ju alla välsignade (om man nu har de preferenserna) med tämligen smäckra kroppshyddor vilket gör att dylika kolesterolkamper kan tillåtas. Till alla er där ute som känner att ni själva vill kämpa lite med kolesterolet kan jag varmast rekommendera de osannolikt goda "vita och mörka kolamuffins" (jag har inte hittat på namnet...) vi gjorde, som i princip var likt veritabla hjärtattacker och som troligtvis hade fått en viktväktare att gråta.

Anledningen till mitt besök i småstad var nämligen kusinens födelsedag vilket såklart skulle resultera i ett kalas. Det finns ganska få människor i min ålder (med "min ålder" menas folk mellan 20 och 30) som är så pyssliga och husliga som Lottis och Per. Därför var det naturligtvis ett rejält "tabelras" i lördags. Oanat nog tog jag själv förvånande många initiativ i förberedandet av detta tabelras såsom muffinsbakande, tårtdekoration och salladshackande, någonting som antagligen låter föga troligt för folk i min närhet, men sanningen att säga är att den i mig inneboende hemmafrugenen kommer till sin rätta i dylika sammanhang. Den lyser dock med sin frånvaro vad gäller mitt vardagliga näringsintag som mer ses som en nödvändig plåga. Men får man förbereda kalasande är jag mer än villig att bistå med mina husliga talanger. Jag får dessutom tillåta mig själv att framhäva hur huslig jag var som häromagen köpte blommor att ställa i den med min övriga inredning välmatchande vasen.

Nåväl. Som vi alla vet är vardagsmotion välgörande, men denna helgen har inte inneburit någon som helst motion vilket även detta bidragit till mitt lilla förfall. Det enda som skulle kunna liknas vid fysisk aktivitet är den fingerfärdighet som krävts för att slå tärningen till TP och knapptryckningarna under tv-spelandet vi ägnat oss åt. Kanske även detta är lite otippat för folk i min närhet, men sanningen är den att fröken magnusson varit en riktig tv-spelstönt. Det rimmar väldigt illa med min nya lite mer "breeish" image, men vad ska man göra?

Hur som helst har denna helg fungerat som en retreat från det hektiska och fullteckade Örebrolivet och batterierna är laddade för den i världshistorien mest fulltecknade veckan med Juristmässa, genrep och konserter och antagligen en del kompensation för helgens förfall...

Ännu en gång skulle det visa sig att människor lägger alldeles för stor vikt vid saker och ting som händer på Facebook. Liksom under min Facebookfasta då folk genast blev oroliga och trodde att jag avlidit eller råkat ut för någon annan hemskhet då jag inte stod att finna på Facebook, har jag idag överösts med nyfikna frågor. Jag begick nämligen det fatala misstaget att rensa upp i min profile och plocka bort tämligen onödig information. Bland annat tyckte jag det var onödigt att basunera ut mitt singelskap till var och varannan människa som hade vägarna förbi min profil . Jag menar för egen del har jag knappast tänkt använda Facebook som något taffligt medel att hitta mannen i mitt liv, vilket gjorde att jag ansåg att uppgifterna om mitt civilstånd av föga vikt. Visserligen skulle mitt namn kunna vara synonymt med just ordet singel, men det är ju en helt annan sak.  

Nu är det ju som bekant så att Facebook har många fiffiga funktioner som gör att i princip allt man företar sig där även når fram till alla ens vänner. Många har antagligen mötts av orden "Jeanette Magnusson is no longer listed as single" när de loggat in på sitt Facebook-konto idag. Således fick jag inom loppet av cirka 10 minuter från upprensningen av min profil ett antal nyfikna meddelande från bekanta som undrade om jag glömt berätta någonting för dem och vem den lycklige gossen är. Därför gör jag härmed en offentlig förtydling för att lugna alla oroliga själar som annars kommer att ligga sömnlösa och grubbla över denna lilla historia. Det finns  inte någon som vunnit mitt hjärta och fått axla rollen som den sympatiske unge mannen i mitt liv (den platsen är så att säga inte tillsatt än) och att jag är precis lika mycket singel nu som för ett par timmar sedan då jag "städade ur" min Facebookprofil...

Man skulle kunna säga att sensmoralen i det här inlägget torde vara att alla  molokna singelkompisar nödvändigtvis inte behöver tappa allt hopp när ni ser hur era ex inte är "listed as single" då ni själva våndas över att fortfarande ha singelstämpeln i pannan. Kanske är det så att dessa ex, liksom jag enbart rensat upp i sin facebookprofil...

Därför blir dagens låt Don't stop believing med Journey