Ja, man kan säga att vemod tycks ha präglat min blogg på senaste tiden. Man kan onekligen undra varför, då det är oerhört sällan som mitt sinne karaktäriseras av just vemodskänslor. Idag stod det dock klart för mig vad det varit som tyngt min själ. Jag borde ha förstått det redan tidigare, för det är inte något nytt fenomen som nu äger rum. Nej, det är min vid varje vårtermins slut återkommande separationsångest som gör sig påmind.

Detta är nämligen ett sedan 2006 upprepat beteende som kryper fram till ytan när det är dags för avsked och "hejdåsägande". Det började efter min termin i Aix-en-Provence där en mängd avsked ägde rum och ledde till dystra miner. Cirka ett år senare var det så dags igen och då för att säga hejdå till au-pairfamiljen i Valencia. Jag minns alltför väl hur jag stod ensam kvar vid basen i America's Cup Port och vinkade av "min familj och mina barn"  med gråten i halsen och en känsla av att hjärtat på riktigt skulle gå sönder.

Det var under vår sista föreläsning som jag helt sonika insåg hur det givetvis var den gamla bekanta separationsångesten som gett sig till känna igen. Just när orden "det här är vår sista föreläsning tillsammans" utallades kände jag hur klumpen i magen växte och hur hjärtsnörpet inte var långt bort. Dessa små indikationer fick mig att förstå vad det var frågan om. Den nära förestående separationen från mina fina vänner och bekanta tycks nämligen förvandla mig till en slags jojo som endera stunden är i sitt sociala esse för att tio minuter senare vara som förbytt och istället fyllas av en sentimentalitet utan like som renderar hjärtsnörp och vemod.

Vad denna rent galna separationsångest beror på har jag länge försökt att analysera likt en lekmannapsykolog, men knappast kommit fram till något vettigt svar. Det enda jag såhär på kvällskvisten kan tänka ut är att jag antagligen är en person som är i ett stort behov av konstanter i mitt liv och inte variabler. När man själv är en enda stor variabel som mer än gärna lämnar familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes vill man inte annat än omge sig av konstanter som man vet alltid finns kvar och är på samma plats som de alltid varit. Jag kan dock utläsa en viss ambiguitet i detta resonemang med tanke på att det är just konstanter och förutsebarhet som gör mig galet rastlös och får mig att lämna familj och vänner i landet för äventyr på egen hand utomrikes. Så, återigen har jag fatalt misslyckats med att leka psykolog och analysera mig själv. Fastställt kan ändå sägas vara att unga fröken magnusson kanske borde jobba på sin separationsångest och se till så att denna tredje vår skall bli den sista då jorden tycks rämna för att vissa konstanter i tillvaron förvandlas till variabler...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...