Många är dem som sökt tillverka en perpetuum mobile, alltså en evighetsmaskin som i all oändlighet fortsätter att fungera även utan energitillförsel. Detta torde vara helt omöjligt. Därför får man ge all heder åt dem som ägnar en stor del av sin tid till att försöka lyckas med detta projekt. Själv har jag också under en längre tid ägnat mig åt ett till synes omöjligt projekt och det är att försöka kunna befinna sig på två ställen samtidigt. Det är inte bara ett till synes omöjligt projekt, utan även ett oerhört korkat sådant. Den som tror att saker och ting kan schemaläggas för att tillvaron ska rulla på utan onödig dötid är en oerhört osympatisk människa. Ännu värre är den sortens människa som tror att umgänge med nära och kära kan schemaläggas och att alla ska anpassa sig efter hennes schema. Jag befarar att vissa uppfattar mig som den sortens människa. Därför känner jag att ett försynt förlåt är på sin plats. Jag kan inte felaktigt disponera min tid, jag kan inte tro att andra ska lösa saker åt mig och jag kan inte förutsätta att folk ska vänta på mig när jag inte ens behagar att komma i tid. Nej, slut får det vara på såna fasoner...

Det finns väldigt många "måsten" och saker som "ska" hinnas med i tillvaron. Huvudtanken är väl att jag ska hinna med att plugga som jag bör. Därefter ska man gärna hinna med att träna. Man ska hinna laga mat (något jag gärna hade sluppit) och handla bra råvaror för att överhuvudtaget kunna laga till något ätbart. Vidare kan ju nämnas att det ibland närapå förväntas av en att man ska vara oerhört engagerad i saker och ting. Om det sen är det världspolitiska läget, aktivitet inom en studentförening eller det faktum att man springer omkring i overall dagarna i ända och "faddrar" för nya studenter verkar inte spela så stor roll, bara man kan räkna sig till den "engagerade" skaran. Ja, vi tycker helt enkelt om människor som är engagerade.

Turligt nog kan man ju om man har en viktig hjärtefråga, på bekvämt vis ansluta sig till likasinnade genom Facebook och dess grupper "hata foppa-tofflan" och "höj studiemedlet- nu!". Fiffigt va! Känner man att man inte engagerat sig i något "viktigt" på ett tag kan man alltid logga in på Facebook, hitta en lämplig grupp och klicka på join this group, så är det klart och det dåliga samvetet är stillat. Som sagt, fiffigt värre! Detta passar onekligen väldigt bra in bland alla måsten och saker som ska göras. Alla ska ha Facebook. För året 2007 var året då alla svenskar "blev någon" på Facebook. Även jag, så jag ska inte sitta här och spy galla över detta redan konstaterat fantastiska forum, så tro inte att det är det jag gör. Nej, absolut inte. Sedan april månad har Facebook varit en angelägenhet som legat mig varmt om hjärtat. Men saken är den att man ibland måste sålla bort vissa måsten när det känns som om tiden inte räcker till för allt det där som man kanske inte måste göra men däremot vill göra. Därför sade jag igår hejdå till Facebook, för om det är någonting som tar onödigt mycket tid så är det faktiskt Facebook. Sen om det är permanent eller inte vet man ju aldrig, men fram tills tentan den 16 januari skall en välbehövlig semester från detta fenomen tas. Sen vet man ju aldrig, mitt liv kanske går vidare som vanligt även utan Facebook och då behöver denna semester aldrig ta slut. Det finns nog de som tvivlar med tanke på att jag igår fick två oroliga sms från vänner som undrade om allt "stod rätt till" och om det hade "hänt nåt" eftersom de inte hittade mig på Facebook. Då ställde jag mig frågan om det säger någonting om mig som person. Kanske har jag tidigare varit en så aktiv facebookare att mitt avsked till detta forum inte kan ha föranletts av någonting annat än en omvälvande händelse i min tillvaro, vilket därför oroar nära och kära.

Eller så är det helt enkelt så som folk säger, att man måste kommunicera via Facebook eftersom det är den mest raffinerade formen av kommunikation? Till exempel förgylldes min dag inte nämnvärt av det riktiga, analoga brev från USA jag fick på posten igår. De otaliga fikastunder med vänner som jag ägnat mig åt nu under jullovet har ju också varit ganska överreklamerade ändå. Ja, för visst är direktkommunikation mellan människor sådär ansikte mot ansikte lite överskattat? Ja, det får man väl ändå säga. Möjligtvis hade den underton av ironi som faktiskt står att finna i detta stycke vunnit lite på att så att säga förmedlas "in real life", så när allt kommer omkring kanske främjande av direktkommunikation med folk i verkligheten är någotning att satsa på trots allt :)