Alla som kan franska, eller åtminstone känner till Altavistas BabelFish har kunnat översätta titeln. Livet i rosa. Antagligen skulle folk i min närhet inte alls förvånas över att jag slänger mig med sådana sockersöta ord. Senast igår hade jag och en kompis en diskussion om äkta kärlek. Det visade sig att jag var den enda av oss som faktiskt tror på äkta kärlek och det verkar närapå vara så att jag är en av de få kvar i detta förgätna sammanhang som kallas studentlivet som faktiskt är av denna åsikt. Jag tror inte jag kan räkna antalet gånger som just kärlek kommit på tal och ständigt får höra från folk i min omgivning hur jag "kommer att ändra uppfattning om äkta kärlek när jag blir äldre". Enligt cyniker i min närhet är romantik tämligen överskattat och såna som jag håller inte ut länge. Är det så det är har jag inte alls någon lust att bli äldre. Jag trivs bra i min rosaskimrande värld, i tron på att (jag citerar min kompis från igår) "riddaren på den vita springaren, d.v.s mannen i mitt liv en vacker dag ska komma och knacka på dörren" även om jag inser att detta tankesätt kanske kommer att få mig att sluta på museum i en glasmonter bredvid alla "rare species" och antagligen med en skylt där det står "Fröken Jeanette Magnusson, en av de sista få som valde att tro på äkta kärlek".

Hur som helst påmindes jag idag ännu en gång om min (trots den gröna reella ögonfärgen) blåögda naivitet då Melinda, Sebbe och jag sitter och ser på "Age of love", ett till och med i min smak alldeles för fånigt tv-program, där en ungkarl ska hitta kvinnan i sitt liv. Bland ett gäng oerhört bildsköna, men kanske inte alltid (förlåt mig!) oerhört skärpta tjejer skall alltså den snygge ungkarlen hitta sin mö. Just som vi sitter och förundras över hur denne stilige unge man får alla tjejer att falla för honom och hur alla tjejer också tror att de är "den enda" för honom slänger Sebbe ur sig en fråga till mig. Frågan löd som följer: "Jeanette, skulle du kunna tänka dig att vara med i ett sånt här program?"

Då väcktes några små reflexioner i mitt inre. Jag undrade först och främst varför inte frågan är riktad även till Melinda. Är det så att jag är den enda som skulle kunna vara så naiv att jag skulle köpa sånt romantiskt tjafs som den stilige ungkarlen (läs skaparna av programmet) lagt ner så mycket möda på för att charma tjejerna?  Tyvärr kan nog svaret på den frågan vara ja. Sen insåg jag en annan bidragande orsak till frågan. Jag var antagligen den enda i rummet som faktiskt har uttryckt en viss fascination för filmer där man lever lycklig i alla sina dagar. Låt mig ägna mig åt lite namedropping. The notebook, Little Women, Le fabuleux déstin d'Amélie Poulain, Stolthet och fördom, En långvarig förlovning och förnuft och känsla är alla filmer jag inte kan se på för många gånger. Behöver jag tillägga att alla slutar på extremt fina och extremt romantiska sätt?

Det är väl så sant som det är sagt, jag är helt enkelt en hopplöst obotlig romantiker "qui voit la vie en rose"...