Man kan ibland ställa sig frågan vad som kan klassas som modigt. Vissa anser det vara modigt att utsätta sig för fara och extrema situationer. Andra tycker att det är modigt att uppvisa civilkurage. Kanske kan det också förefalla modigt att konfrontera det man hyser en viss rädsla för. Isåfall var jag modig idag.

Jag tycker inte om sjukhus. Det är jag väl kanske inte ensam om, men så är det. Jag får alltid en liten klump i magen när jag går innanför dörrarna på ett sjukhus eller en vårdcentral (inte för att jag gör det så överdrivet ofta, men det har hänt). Människor på sjukhus är ju sällan i sitt esse så att säga, utan är antagligen personligen drabbade av någon sjukdom eller oroar sig över någon närstående som drabbats av någon åkomma vilket gör att atmosfären på en vårdinrättning är aningen avmätt. Även om jag kan ha svårt för situationer där människor inte mår bra så är detta kanske inte det värsta med sjukhusbesök, utan snarare de skräckscenarion jag själv målar upp. Nämligen "tänk om jag skulle bli sjuk?", "tänk om min träningsvärk i ryggen är början till kutrygg?",  "tänk om jag har någon jättefarlig sjukdom?" (varför vet jag inte, det är ju inte precis som om en läkare när som helst i korridoren skulle hoppa på mig och be om blodprov), "är jag inte lite onormalt matt och trött idag?" och så vidare. Sådär håller jag på och trissar upp mig själv. Men idag följde jag med systeryster som skulle till lasarettet för att hälsa på en bekant. Redan i bilen dit började jag så smått klappra tänder och undra om jag inte kände mig lite febrig. Som tur är vet syster precis hur man ska hantera mig i såna situationer, nämligen omvänd psykologi i form av "jo, jeanette, du är nog jättesjuk och du ser allt lite blågrå ut i ansiktet, det är nog något farligt virus". Vad som då händer med mig är att jag oftast blir livrädd och säger "ja, eller hur, det tror jag också" men denna oro utbyts oftast i irritation när jag inser att hon bara driver med mig, vilket leder till att jag inser att jag är jordens töntigaste hypokondriker, som dessutom har en smärttröskel lägre än glocalnets erbjudanden om billigt bredband och telefoni.

Det finns en annan sak jag är rädd för som också är ganska töntig. Det är mörker. Fröken Magnusson gillar inte skräckfilmer, för hon vet hur hon blir. Ängslig och nervös. Exempelvis ledde skräckfilmstittande i Valencia till att jag varje kväll var tvungen att kolla under varenda säng och i varenda garderob när jag kom hem om kvällarna. Tilläggas bör då att vi bodde på nionde våningen vilken gör det tämligen svårt för någon att klättra in i lägenheten. Men, sån är jag. Jag gillar inte mörker annat än om det är mörkt ute och man själv är gemytligt omgiven av fyra väggar och ett tak. Men här i markbygden åker man ofta bil på kvällen. Särskilt om man varit hos syster, vilket kräver att man kör på en enslig skogsväg för att ta sig hem. Vilken människa som helst som sett en amerikansk skräckfilm vet ju att ensliga skogsvägar är en "ideal crime scene" och denna åsikt är även jag av. Bakom varje träd skulle en potentiell mördare kunna stå, (detta händer turligt nog inte jätteofta i verkligheten utan mest i filmer) eller, Gud bevare mig från detta, bilen skulle kunna gå sönder. Detta är ju faktiskt inte helt otroligt. Att bilen någonstans på vägen brakar samman och gör att man blir ståendes alldeles ensam vid en mörk och enslig skogsväg. Bara tanken på detta får mitt hjärta att slå dubbla slag och detta skräckscenario målar jag upp i mitt inre varje gång jag sätter mig i bilen för att ta mig hem från syster yson. Därför är jag alltid glad att Sabb 95 har en liten käck låsknapp på insidan som gör att man så fort man stängt bildörren kan låsa om sig och på så vis känna sig trygg och glad. Därför är jag glad att jag faktiskt inte har några fler töntiga rädslor än dessa två som nu nämnts eftersom det antagligen hade blivit väldigt jobbigt att hantera och därför är jag också väldigt glad att vi går mot ljusare tider (jag vet...det är bara januari, men jag önsketänker) och att dagarna blir längre ju närmre våren man kommer och att mörka ensliga skogsvägar nästa gång man besöker Kinna antagligen bara är ensliga och inte mörka! (japp...jag är en obotlig optimist, som antagligen inte kommer att besöka hembygden på ett antal månader om jag räknar med midnattssol vid nästa visit...)

Ja, den gamla slagdängan är det väl inte alltför många i min generation som lyssnat sönder kanske. Egentligen inte jag heller, men jag minns speciellt ett tillfälle då det inte alls förvånade någon att man längtade bort. Om jag inte missminner mig tilldrog sig denna händelse någon gång i slutet på 90-talet (alltså extremt längesen) på en plats ute i ingenstans som heter Hjortnäs. Alla markbor vet vad det är för något. Eller åtminstone alla markbor som också är medlemmar i PRO, eftersom pensionärsdanser och dylikt ofta hålls där. Varför jag befann mig på ett sådant ställe kan man ju fråga sig eftersom jag varken nu eller då kunde räkna mig som pensionär. Saken var nämligen den att min kära syster framträdde och sjöng en sommarkväll på Hjortnäs. Hon var så att säga inte den enda som stod på scen, utan med bland de sjungande fanns en annan tjej, som hade valt att framföra "Är det konstigt att man längtar bort någon gång?". För att uttrycka sig lite smidigt kan man kanske säga att idoljuryn hade älskat denna människa, för det hade gett dem tillfälle att plocka fram sågen. Nu ska inte jag vara sån, för jag vet själv att nervositet kan få den mest tonsäkra människa att vackla, men just detta framträdande kunde inte klassas som skönsång. Därför var det inte alls konstigt att man längtade bort just då.

Varför denna incident dras upp till ytan vet jag egentligen inte, men den är antagligen bara ett led i min oförmåga att komma till saken. Jag ville ju faktiskt bara använda mig av rubriken "är det konstigt att man längtar bort någon gång?" för att beskriva att jag i detta nu sitter och längtar mig bort.

Bort från Kinna och bort från småstad för imorrn bär det av till Närke igen. Visserligen kan detta te sig fånigt med tanke på att Örebro knappast är Sveriges största stad, men nog är den bra mycket större än Kinna och duger alldeles utmärkt för mig.

Vari grundar sig då min avoga inställning till Kinna, centalorten i Mark? Ja, man kan undra, men det finns vissa saker som gör att jag inte helt passar in här (okej, jag vet... följande rader kommer att grunda sig på generaliseringar så överdrivna att det knappt är mätbart, men allt blir ju så mycket roligare då).

Som riktig markbo ska du sympatisera med, spela i eller stödja antingen Kinna IF eller Skene IF. Jag har aldrig egentligen intresserat mig för fotboll och sepciellt inte på lokalnivå. Detta är punkt nummer ett, på vilken jag utmärker mig från markbor i allmänhet.

Som riktig markbo ska du, för att lyckan ska vara riktigt stor, ägna hela sommaren i husvagn/sommarstuga eller på annat vis i Varberg tillsammans med alla andra markbor som också tillbringar sommarn där. Det är semester det! Jag tror inte att jag var i Varberg en enda gång i somras, kanske har det att göra med min tillvaro på betydligt sydligare breddgrader och göra och den frånvaron av sol som var i  Sverige i somras, men jag vet inte...

Som en riktig markbo ska onsdagen vara den dag du väntar mest på. Då dimper nämligen Markbladet, den lokala tidningen ner i brevlådan. Visserligen är det väldigt spännande att se vilka som gift sig, förlovat sig eller fått tillökning, det förnekar jag inte. Men i ärlighetens namn kan jag undra hur intressant det är att se en bild på ett tomt skrivbord från Marks gymnasium eftersom det var där den stulna datorn stod innan den blev stulen.

Som en riktig markbo ska även lördagen uppskattas (det gör den visserligen överallt i vårt avlånga land, men inte av samma anledning) för då kan man hänga med alla andra markbor på Lounge (tidigare Harry's) som man gör alla lördagar.

Det finns även vissa andra särdrag man kan urskilja bland markbor, nämligen en hög konsumtion av Grovsnus (en helt oakademisk undersökning jag gjort under mina veckor på Hemköp säger mig att Grovsnus säljer bäst), man kan även skönja en alldeles för hög frekvens av felaktigt användande av subjekts- och objektsformer i meningsbyggnaden.

Så, förlåt mig Marks kommun, men jag är inte lokalpatriotisk nånstans. Jag har verkligen försökt att under dessa jullovsveckor inte vara så kritiskt inställd och det lyckades bra fram tills några dagar sedan då eskapismen "struck back" och ingen Mor Kerstin-staty i världen kunde få mig att vilja stanna längre än nödvändigt i Kinna. Förlåt mig, min barndoms hembygd, men jag är svårflirtad och det krävs mer än en käck slogan om "läge för det goda livet" för att hålla mig kvar här. Låt mig helt enkelt avsluta med ett citat från en favoritfilm, nämligen Skönheten och odjuret (ja, jag har tittat på alldeles för många Disneyfilmer i mitt liv och ja, jag tror att det är dessa filmer som skadat mig och gör att jag gärna överromantiserar fenomen i min tillvaro...) där Belle så fint kvittrar att "hon vill nåt mer än leva småstadsliv"...