Jag vet...det är nästan förbjudet att använda sig av sådana ord som "creddigt" och "namedropping" i skriftspråk. Eller det tycker en språkfascist som jag, men jag kunde inte låta bli. Saken är den att jag känner att jag behöver lite cred för att jag en lördag som denna styrt upp riktig mat, vilket är ett stort framsteg för mig. Min tanke om att börja ett nytt matlagande liv år 2008 kan väl sägas ha gått sådär bra kanske (ja, här är jag nästan värd lite cred för att jag erkänner mina svagheter...) så det är ju bra att jag som redan nämnts i tidigare inlägg hela tiden kommer på nya löften och mål för året så de gamla icke-uppfyllda löftena smidigt kan ersättas. För att riktigt imponera er bör ju nämnas att jag var så förutseende att den riktiga måltiden jag tillredde även räckte till fyra, ja hela fyra stycken matlådor. Detta är ju genialiskt om jag får säga det själv! Genom att göra storkok (ja, det ordet är extremt fult!) koncentrerar man ju tidstjuven/pinan/matospesten/stressmomentet det faktiskt är att laga mat till ett tillfälle för att sedan slippa befatta sig med grytor och kastruller på ett antal dagar.

Ja, frågan är dock hur creddigt det egentligen är att vara dryga 20 år och nästan trilla baklänges av stolthet över att ha tillrett en så kallad riktig måltid? En riktig måltid som Jamie Oliver och hans kollegor antagligen fnyst åt då den i själva verket är den mest triviala man kan göra, nämligen spaghetti och färssås. Och nej, jag har inte glömt prefixet kött- innan färssås, för det fanns inte en tillstymmelse till kött i sojafärsen jag använde. Fröken Magnusson har nämligen gått över till att använda en del sojaprodukter. Sen om det beror på mitt nya medvetna jag är jag inte så säker på, utan snarare på det faktum att mitt förra försök att göra köttfärssås slutade med en katastrof i smakupplevelse då jag trots alla möjliga kryddor och tillsatser inte lyckades få bort den aningen osmakliga "köttiga" smaken på färsen.

Så, svaret på frågan om det är creddigt, rent allmänt att styra upp riktig mat i min ålder är antagligen nej. Men, för en sån som jag borde svaret vara ja. En sån som jag anser nämligen att alla former av matlagning som innehåller mer än två moment, t.ex

1. koka upp pasta

2. blanda ihop med en färdig sås från Kelda

är en prövning alldeles för svår att genomgå. Därför är en sådan kraftprövning som idag ägde rum tämligen imponerande eftersom den innehöll hela fem (!) moment, nämligen

1.bryna sojafärsen

2. hacka paprika

3. tillsätta tomatsås

4. tillsätta oliver

5. koka upp spaghetti

Antagligen lär denna bravad i köket inte vara den sista ni hör talas om, eftersom äta bör man annars dör man och var så säker, jag har alldeles för mycket att uträtta för att trilla av pinn nu!

Det har regnat i princip hela dagen. Då vill man helst inte befinna sig utomhus. Därför har jag ägnat mig åt verklighetsflykt utan dess like. Fröken Magnusson som egentligen borde spendera sin tid med näsan i lagboken med tanke på den nära förestående tentan lyssnar hellre på samlingarna med Hotel Costes (ja, jag vet...det är nästan lite pinsamt att jag börjat lyssna på loungemusik...) vilket får henne att drömma sig tillbaka till et soligt Valencia och på så vis fastna i ett alldeles för negativt "Sverige-måste-vara

-det-tråkigaste-landet-i-världen-ur-klimatsynpunkt-tänkande". Dagar som denna umgås jag också hellre med min gitarr än att konfrontera regnet utanför. Fast detta får ändå ses som ett steg i rätt riktning för mig. Jag har nämligen en tanke om att detta år (jag vet, är det inte otroligt hur jag aldrig slutar att hitta på nya nyårslöften?) ägna mig mer åt saker jag verkligen brinner för. Jag är ledsen att säga det, hur mycket jag än intresserar mig för paragrafer och lagrum kan jag inte säga att det är drivkraften i mitt liv. Jag tror nämligen, efter en liten analys i bästa lekmannapsykologstil, att min mitterminssvacka jag drabbades av i höstas berodde mycket på avsaknaden av sysselsättningar jag verkligen älskar att ägna mig åt. Som exempelvis musicerande och dans som ju alltid tidigare fått en stor plats i mitt liv. Men min lilla flytt till Örebro ledde oturligt nog till det fatala åsidosättandet av dessa element i vardagen. Därför skall gitaren från och med nu inte stå och samla damm och snart skall även mina danssneakers plockas fram i ljuset igen!