Nej, det är inte fel i den fonetiska skriften. I min värld uttalar man det så. Särkilt när det handlar om hur saker och ting ser ut. Just nu ser exempelvis mitt hår för [tä'ski't] ut. Det var alldeles för länge sedan det utsattes för en frisörs omvårdnad. Någonting annat som är för [tä'ski't] är för övrigt vädret. Örebros gator och torg täcks av en sörja av isgegga och grus. Très sympa! Eller inte. Fenomenet "slush puppy" är knappt acceptabelt i drickbar form, trots sina flashiga färger och en sak är säker, den gråa "slush puppy-massan" som nu pryder marken här i Närke är ännu mindre acceptabel.

Vädret till trots mäktade vi ändå med en liten tur till stan eftersom jag bara "var tvungen" att köpa en klänning. Som vanligt gick det ju sådär bra med "bara en klänning". "Bara en klänning" visade sig innebära nya tjusiga kuddar till mitt rum (såhär i efterhand ställer jag mig lite försynt frågan sen när har man råd att bry sig om inredningsdetaljer som student?? Jag måste verkligen skärpa mig...), smink och lite annat pyssel. Denna lilla shoppingtur tog sig en liten spännande vändning när jag på eget bevåg tassar fram till vad jag tror är en Telenor-säljare (ja, oftast undviker man ju påflugna säljare, men inte jag..) för att bli kvitt mitt spörsmål om en eventuell ny mobil. Vad som då händer är att telenortjejen frågar hur gammal jag är. Nu kan denna fråga tyckas vara en av de lättare att besvara, men saken är den att jag hellre hade svarat på frågan vad kommnunalbesvär är för något än just åldersfrågan. Inte så att jag har åldersnoja (eller jo, lite kanske...), men hela min skolgång har jag spenderat med 86:or. Själv är jag ju endast en ringa 87:a, men i mitt sinne är jag lika gammal som mina nu 22-åriga kompisar. Man blir ju som man umgås, menar jag. Därför ställer alltid frågan om hur gammal jag är till lite trubbel. Jag har till och med suttit och berättat om när jag fyllde 21, tills någon lite diskret knuffar till mig och viskar "men, Jeanette du är väl inte 21?". Så, när jag återhämtat mig från den chock det innebar att få den fasansfulla åldersfrågan och faktiskt svarat på den kröp det fram att det var rekryteringsdag och att jag tydligen passade in på deras bild av en "framåt" människa. Nu är jag ju visserligen ganska så sysselsatt, men kul att vet att det finns en plan b om man inte får jobb efter studierna. Jag kan ibland tycka det känns skönt att lägga upp lite "back-up plans" när jag blir nervös över om jag har en fin framtid utstakad. Jag har hittills kommit på följande reservplaner:

- barnprogramsledare (det är inte min idé från början, men av flera källor har jag hört att jag skulle passa som käck barnprogramsledare med tanke på min pyssliga och "klipp-och-klistriga" sida)

- kåsör (ja, ett desperat försök att närma mig denna yrkesgrupp är väl mitt bloggskrivande ett säkert tecken på)

- söka till idol (jag ska faktiskt vara osvensk nog och i strid mot jantelagen säga att jag ju faktiskt kan sjunga och gör det ganska bra, men för att jag skulle söka till idol ska det verkligen vara kris... det är inte riktigt mitt favoritforum av musiker som är med där)

- "skriva humor" (ja, inte så att jag megalomaniskt påstår att jag är "galet rolig", men just tanken på att vara skapare av program som 100 Höjdare eller Hipp Hipp och få lattja omkring dagarna i ända och gärna förlägga ett och annat avsnitt i utlandet verkar ändå rätt trivsamt)

- Hemmafru (ja, gärna i Frankrike i sådana fall så jag åtminstone får lite användning för mina akademiska poäng i franska. Sen att en framtida "karriär" som hemmafru kräver en och annan insats från min sida i form av otaliga matlagningskurser med tanke på att det i princip är det man gör som "femme au foyer" kan vi ju ignorera lite grann)

- Hemköpskassörska (denna yrkesroll är jag ju välbekant med och det är antagligen den mest "säkra", men minst tilltalande reservplanen jag har)

Hur som helst känns ingen av dessa reservplaner helt vattentäta, med tanke på den überambitiösa person jag är och som aldrig nöjer sig med någonting. Men det känns ofta bra att tänka på sina "plan b" eftersom det då blir så oerhört angeläget att ta tag i sitt tentapluggande och faktiskt leva upp till devisen att flest akademiska poäng när den dör vinner...

Ja, om man nu hade lyssnat på Peter Jöback (vilket jag verkligen inte gör, det vill jag poängtera) hade man kunnat tro att titeln syftade på en av låtarna från hans oerhört finstämda julskiva. Nu är dock fallet inte sådant. Jag syftar på de utomhus rådande väderförhållande. Nu först, år 2008, får man uppleva lite riktig vinter med ett ordentligt snöfall. Denna vinter ville jag ju så klart trotsa genom att ge mig ut på en handlingsrunda (dessutom tar jag varje tillfälle i akt att få användning för den nya dunjackan!). Jag har ju nämligen i den svaga stund då man avger nyårsläften sagt att jag ska inleda ett matlagande liv, vilket ju kräver en och annan bra råvara och på grund av min "icke-matlagande" tillvaro i slutet på förra året var avsaknaden av inte bara bra matvaror, utan matvaror över huvudtaget ganska frapperande när jag kom hem igår kväll. Turligt nog hade Kristin vänligheten att peppa mig i mitt handlande (annars hade jag troligtvis inte börjat mitt matlagande liv idag...) och som vanligt gjorde hon försöket att få mig att uppskatta ÖB. Jag förbehåller mig rätten att låta som jordens snobb, men den affären är den värsta någonsin. Visst kan man hitta en och annan konservburk till ytterst förmånligt pris, men varorna står på lastpallar och ligger i kartonger. I en riktig (mat)affär står varorna tjusigt uppställda och uppackade på hyllor (och ska jag vara ärlig hade jag uskattat om varorna stod i uppradade efter färgskala, ja det hade väl varit piffigt?) och sortimentet skall helst bestå av annat än just konserver. Sen skall jag erkänna att jag i vissa sammanhang visserligen kan uppskatta vikten av en lättlagad Uncle Ben's sås på burk, men mina förhoppningar inför 2008 är att mitt näringsintag skall bestå av annat än kikärter och morötter på burk. Då jag anar att föräldraskapet kan ta illa vid sig av den aningen negativt laddade meningen om lastpallar och andra förpackningsrelaterade ting ber jag genast om ursäkt (sorry parenteserna, ännu en gång krossar jag era förhoppningar om att någonsin höra min ljuva stämma svara "Weston-Expac, det är Jeanette" i telefonen efter er pension...). Turligt nog ligger den "riktiga" affären Coop vägg i vägg så jag är nu rustad för mitt nya liv. Dessutom kan jag sova gott om natten. Ännu ett löfte kom ur min mun och det var att år 2008 skall bli året då fröken magnusson skall bli mer medveten. Ja, jag vet att det egentligen är dagens största skämt. Inte någonstans kan man nominera mig som årets mest medvetna, men allt har sin början. Därför inhandlades för i princip första gången i mitt 20-åriga liv (ja ni ser, inte särskilt medveten) rättvisemärkta produkter och även ekologiska sådana. Heja mig! Nu återstår bara att se huruvida detta "fantastiska" leverna kommer att hålla i sig. Därför uppmanar jag till att besvara min fråga i högerspalten om hur länge entusiasmen kommer hålla i sig!

Med en packning större än jag själv var det äntligen dags att bege sig tilbaka till Örebro. Det där med packningen är ju ett ständigt gissel som försvårar min vardag. Tanken är ju den att man måste helgardera sig för alla händelser och klädkoder när man åker någonstans vilket gör att bagaget ofta får en storlek som är aningen  oproportionerlig till längden på den resa eller vistelse man företar.

Även denna gång hade en och annan sak för mycket packats ner i den gigantiska väskan (tack gode Gud att någon uppfann hjulet och därefter insåg det genialiska med att även förse väskor med hjul!) som knappt ens är möjlig att rubba. Hur tänker då fröken Magnusson när hon packar i en väska som har högre densitet än hon själv och antagligen är dubbelt så tung? Svaret på den frågan skulle ju kunna vara att jag faktiskt inte tänker särskilt mycket i bagagerelaterade situationer och det finns så att säga en anledning till att logistik inte kommer vara ett huvudämne i en kommande mastersexamen. Som om den otympliga resväskan inte vore nog släpas det nuförtiden omkring på en gitarr också, vilken faktiskt inte heller är så smidig att transportera. Tur är då att man lite försynt kan tindra med de grön-bruna ögonen på perrongen och få vilken sympatisk människa som helst att hjälpa en på tåget (ja, man får ju inte vara dum...).

Hur som helst är jag nu i säker hamn på studentgatan 20 med all packning i tryggt förvar innanför dörrarna. Dessutom har vårterminen -08 invigts med en oerhört gemytlig kväll hemma hos miss Folkesson där alla jullovets öden och äventyr summerats i vad som i mormors generation skulle kallas för syjunta (ja, för alla vet väl att man aldrig syr på en syjunta utan ägnar sig åt skvaller) men som idag tog sig form av en liten vinkväll. Sympatiskt, trevligt och inte så lite studentikost!

Man kan ibland ställa sig frågan vad som kan klassas som modigt. Vissa anser det vara modigt att utsätta sig för fara och extrema situationer. Andra tycker att det är modigt att uppvisa civilkurage. Kanske kan det också förefalla modigt att konfrontera det man hyser en viss rädsla för. Isåfall var jag modig idag.

Jag tycker inte om sjukhus. Det är jag väl kanske inte ensam om, men så är det. Jag får alltid en liten klump i magen när jag går innanför dörrarna på ett sjukhus eller en vårdcentral (inte för att jag gör det så överdrivet ofta, men det har hänt). Människor på sjukhus är ju sällan i sitt esse så att säga, utan är antagligen personligen drabbade av någon sjukdom eller oroar sig över någon närstående som drabbats av någon åkomma vilket gör att atmosfären på en vårdinrättning är aningen avmätt. Även om jag kan ha svårt för situationer där människor inte mår bra så är detta kanske inte det värsta med sjukhusbesök, utan snarare de skräckscenarion jag själv målar upp. Nämligen "tänk om jag skulle bli sjuk?", "tänk om min träningsvärk i ryggen är början till kutrygg?",  "tänk om jag har någon jättefarlig sjukdom?" (varför vet jag inte, det är ju inte precis som om en läkare när som helst i korridoren skulle hoppa på mig och be om blodprov), "är jag inte lite onormalt matt och trött idag?" och så vidare. Sådär håller jag på och trissar upp mig själv. Men idag följde jag med systeryster som skulle till lasarettet för att hälsa på en bekant. Redan i bilen dit började jag så smått klappra tänder och undra om jag inte kände mig lite febrig. Som tur är vet syster precis hur man ska hantera mig i såna situationer, nämligen omvänd psykologi i form av "jo, jeanette, du är nog jättesjuk och du ser allt lite blågrå ut i ansiktet, det är nog något farligt virus". Vad som då händer med mig är att jag oftast blir livrädd och säger "ja, eller hur, det tror jag också" men denna oro utbyts oftast i irritation när jag inser att hon bara driver med mig, vilket leder till att jag inser att jag är jordens töntigaste hypokondriker, som dessutom har en smärttröskel lägre än glocalnets erbjudanden om billigt bredband och telefoni.

Det finns en annan sak jag är rädd för som också är ganska töntig. Det är mörker. Fröken Magnusson gillar inte skräckfilmer, för hon vet hur hon blir. Ängslig och nervös. Exempelvis ledde skräckfilmstittande i Valencia till att jag varje kväll var tvungen att kolla under varenda säng och i varenda garderob när jag kom hem om kvällarna. Tilläggas bör då att vi bodde på nionde våningen vilken gör det tämligen svårt för någon att klättra in i lägenheten. Men, sån är jag. Jag gillar inte mörker annat än om det är mörkt ute och man själv är gemytligt omgiven av fyra väggar och ett tak. Men här i markbygden åker man ofta bil på kvällen. Särskilt om man varit hos syster, vilket kräver att man kör på en enslig skogsväg för att ta sig hem. Vilken människa som helst som sett en amerikansk skräckfilm vet ju att ensliga skogsvägar är en "ideal crime scene" och denna åsikt är även jag av. Bakom varje träd skulle en potentiell mördare kunna stå, (detta händer turligt nog inte jätteofta i verkligheten utan mest i filmer) eller, Gud bevare mig från detta, bilen skulle kunna gå sönder. Detta är ju faktiskt inte helt otroligt. Att bilen någonstans på vägen brakar samman och gör att man blir ståendes alldeles ensam vid en mörk och enslig skogsväg. Bara tanken på detta får mitt hjärta att slå dubbla slag och detta skräckscenario målar jag upp i mitt inre varje gång jag sätter mig i bilen för att ta mig hem från syster yson. Därför är jag alltid glad att Sabb 95 har en liten käck låsknapp på insidan som gör att man så fort man stängt bildörren kan låsa om sig och på så vis känna sig trygg och glad. Därför är jag glad att jag faktiskt inte har några fler töntiga rädslor än dessa två som nu nämnts eftersom det antagligen hade blivit väldigt jobbigt att hantera och därför är jag också väldigt glad att vi går mot ljusare tider (jag vet...det är bara januari, men jag önsketänker) och att dagarna blir längre ju närmre våren man kommer och att mörka ensliga skogsvägar nästa gång man besöker Kinna antagligen bara är ensliga och inte mörka! (japp...jag är en obotlig optimist, som antagligen inte kommer att besöka hembygden på ett antal månader om jag räknar med midnattssol vid nästa visit...)

Ja, den gamla slagdängan är det väl inte alltför många i min generation som lyssnat sönder kanske. Egentligen inte jag heller, men jag minns speciellt ett tillfälle då det inte alls förvånade någon att man längtade bort. Om jag inte missminner mig tilldrog sig denna händelse någon gång i slutet på 90-talet (alltså extremt längesen) på en plats ute i ingenstans som heter Hjortnäs. Alla markbor vet vad det är för något. Eller åtminstone alla markbor som också är medlemmar i PRO, eftersom pensionärsdanser och dylikt ofta hålls där. Varför jag befann mig på ett sådant ställe kan man ju fråga sig eftersom jag varken nu eller då kunde räkna mig som pensionär. Saken var nämligen den att min kära syster framträdde och sjöng en sommarkväll på Hjortnäs. Hon var så att säga inte den enda som stod på scen, utan med bland de sjungande fanns en annan tjej, som hade valt att framföra "Är det konstigt att man längtar bort någon gång?". För att uttrycka sig lite smidigt kan man kanske säga att idoljuryn hade älskat denna människa, för det hade gett dem tillfälle att plocka fram sågen. Nu ska inte jag vara sån, för jag vet själv att nervositet kan få den mest tonsäkra människa att vackla, men just detta framträdande kunde inte klassas som skönsång. Därför var det inte alls konstigt att man längtade bort just då.

Varför denna incident dras upp till ytan vet jag egentligen inte, men den är antagligen bara ett led i min oförmåga att komma till saken. Jag ville ju faktiskt bara använda mig av rubriken "är det konstigt att man längtar bort någon gång?" för att beskriva att jag i detta nu sitter och längtar mig bort.

Bort från Kinna och bort från småstad för imorrn bär det av till Närke igen. Visserligen kan detta te sig fånigt med tanke på att Örebro knappast är Sveriges största stad, men nog är den bra mycket större än Kinna och duger alldeles utmärkt för mig.

Vari grundar sig då min avoga inställning till Kinna, centalorten i Mark? Ja, man kan undra, men det finns vissa saker som gör att jag inte helt passar in här (okej, jag vet... följande rader kommer att grunda sig på generaliseringar så överdrivna att det knappt är mätbart, men allt blir ju så mycket roligare då).

Som riktig markbo ska du sympatisera med, spela i eller stödja antingen Kinna IF eller Skene IF. Jag har aldrig egentligen intresserat mig för fotboll och sepciellt inte på lokalnivå. Detta är punkt nummer ett, på vilken jag utmärker mig från markbor i allmänhet.

Som riktig markbo ska du, för att lyckan ska vara riktigt stor, ägna hela sommaren i husvagn/sommarstuga eller på annat vis i Varberg tillsammans med alla andra markbor som också tillbringar sommarn där. Det är semester det! Jag tror inte att jag var i Varberg en enda gång i somras, kanske har det att göra med min tillvaro på betydligt sydligare breddgrader och göra och den frånvaron av sol som var i  Sverige i somras, men jag vet inte...

Som en riktig markbo ska onsdagen vara den dag du väntar mest på. Då dimper nämligen Markbladet, den lokala tidningen ner i brevlådan. Visserligen är det väldigt spännande att se vilka som gift sig, förlovat sig eller fått tillökning, det förnekar jag inte. Men i ärlighetens namn kan jag undra hur intressant det är att se en bild på ett tomt skrivbord från Marks gymnasium eftersom det var där den stulna datorn stod innan den blev stulen.

Som en riktig markbo ska även lördagen uppskattas (det gör den visserligen överallt i vårt avlånga land, men inte av samma anledning) för då kan man hänga med alla andra markbor på Lounge (tidigare Harry's) som man gör alla lördagar.

Det finns även vissa andra särdrag man kan urskilja bland markbor, nämligen en hög konsumtion av Grovsnus (en helt oakademisk undersökning jag gjort under mina veckor på Hemköp säger mig att Grovsnus säljer bäst), man kan även skönja en alldeles för hög frekvens av felaktigt användande av subjekts- och objektsformer i meningsbyggnaden.

Så, förlåt mig Marks kommun, men jag är inte lokalpatriotisk nånstans. Jag har verkligen försökt att under dessa jullovsveckor inte vara så kritiskt inställd och det lyckades bra fram tills några dagar sedan då eskapismen "struck back" och ingen Mor Kerstin-staty i världen kunde få mig att vilja stanna längre än nödvändigt i Kinna. Förlåt mig, min barndoms hembygd, men jag är svårflirtad och det krävs mer än en käck slogan om "läge för det goda livet" för att hålla mig kvar här. Låt mig helt enkelt avsluta med ett citat från en favoritfilm, nämligen Skönheten och odjuret (ja, jag har tittat på alldeles för många Disneyfilmer i mitt liv och ja, jag tror att det är dessa filmer som skadat mig och gör att jag gärna överromantiserar fenomen i min tillvaro...) där Belle så fint kvittrar att "hon vill nåt mer än leva småstadsliv"...

Många är dem som sökt tillverka en perpetuum mobile, alltså en evighetsmaskin som i all oändlighet fortsätter att fungera även utan energitillförsel. Detta torde vara helt omöjligt. Därför får man ge all heder åt dem som ägnar en stor del av sin tid till att försöka lyckas med detta projekt. Själv har jag också under en längre tid ägnat mig åt ett till synes omöjligt projekt och det är att försöka kunna befinna sig på två ställen samtidigt. Det är inte bara ett till synes omöjligt projekt, utan även ett oerhört korkat sådant. Den som tror att saker och ting kan schemaläggas för att tillvaron ska rulla på utan onödig dötid är en oerhört osympatisk människa. Ännu värre är den sortens människa som tror att umgänge med nära och kära kan schemaläggas och att alla ska anpassa sig efter hennes schema. Jag befarar att vissa uppfattar mig som den sortens människa. Därför känner jag att ett försynt förlåt är på sin plats. Jag kan inte felaktigt disponera min tid, jag kan inte tro att andra ska lösa saker åt mig och jag kan inte förutsätta att folk ska vänta på mig när jag inte ens behagar att komma i tid. Nej, slut får det vara på såna fasoner...

Det finns väldigt många "måsten" och saker som "ska" hinnas med i tillvaron. Huvudtanken är väl att jag ska hinna med att plugga som jag bör. Därefter ska man gärna hinna med att träna. Man ska hinna laga mat (något jag gärna hade sluppit) och handla bra råvaror för att överhuvudtaget kunna laga till något ätbart. Vidare kan ju nämnas att det ibland närapå förväntas av en att man ska vara oerhört engagerad i saker och ting. Om det sen är det världspolitiska läget, aktivitet inom en studentförening eller det faktum att man springer omkring i overall dagarna i ända och "faddrar" för nya studenter verkar inte spela så stor roll, bara man kan räkna sig till den "engagerade" skaran. Ja, vi tycker helt enkelt om människor som är engagerade.

Turligt nog kan man ju om man har en viktig hjärtefråga, på bekvämt vis ansluta sig till likasinnade genom Facebook och dess grupper "hata foppa-tofflan" och "höj studiemedlet- nu!". Fiffigt va! Känner man att man inte engagerat sig i något "viktigt" på ett tag kan man alltid logga in på Facebook, hitta en lämplig grupp och klicka på join this group, så är det klart och det dåliga samvetet är stillat. Som sagt, fiffigt värre! Detta passar onekligen väldigt bra in bland alla måsten och saker som ska göras. Alla ska ha Facebook. För året 2007 var året då alla svenskar "blev någon" på Facebook. Även jag, så jag ska inte sitta här och spy galla över detta redan konstaterat fantastiska forum, så tro inte att det är det jag gör. Nej, absolut inte. Sedan april månad har Facebook varit en angelägenhet som legat mig varmt om hjärtat. Men saken är den att man ibland måste sålla bort vissa måsten när det känns som om tiden inte räcker till för allt det där som man kanske inte måste göra men däremot vill göra. Därför sade jag igår hejdå till Facebook, för om det är någonting som tar onödigt mycket tid så är det faktiskt Facebook. Sen om det är permanent eller inte vet man ju aldrig, men fram tills tentan den 16 januari skall en välbehövlig semester från detta fenomen tas. Sen vet man ju aldrig, mitt liv kanske går vidare som vanligt även utan Facebook och då behöver denna semester aldrig ta slut. Det finns nog de som tvivlar med tanke på att jag igår fick två oroliga sms från vänner som undrade om allt "stod rätt till" och om det hade "hänt nåt" eftersom de inte hittade mig på Facebook. Då ställde jag mig frågan om det säger någonting om mig som person. Kanske har jag tidigare varit en så aktiv facebookare att mitt avsked till detta forum inte kan ha föranletts av någonting annat än en omvälvande händelse i min tillvaro, vilket därför oroar nära och kära.

Eller så är det helt enkelt så som folk säger, att man måste kommunicera via Facebook eftersom det är den mest raffinerade formen av kommunikation? Till exempel förgylldes min dag inte nämnvärt av det riktiga, analoga brev från USA jag fick på posten igår. De otaliga fikastunder med vänner som jag ägnat mig åt nu under jullovet har ju också varit ganska överreklamerade ändå. Ja, för visst är direktkommunikation mellan människor sådär ansikte mot ansikte lite överskattat? Ja, det får man väl ändå säga. Möjligtvis hade den underton av ironi som faktiskt står att finna i detta stycke vunnit lite på att så att säga förmedlas "in real life", så när allt kommer omkring kanske främjande av direktkommunikation med folk i verkligheten är någotning att satsa på trots allt :)

Då var ett nytt år här och hittills känns det ju som om år 2008 har börjat bra! Som en bjärt kontrast till hur nyår för många firas in, befann vi oss på tolvslaget i Kinna kyrka på midnatssmässa, vilket får mig att tro att det året som just börjat inte kan bli annat än förunderligt! Det nya året firades för övrigt in i goda vänners lag (jag vet, det uttrycket är nästan för töntigt för att användas men det beskriver så fint vårt nyårssamkväm!) med god middag och alldeles för mycket godis och andra onyttigheter. För oss utflugna markbor utan fast mötespunkt när man är "hemmavid" stod familjen Perssons hem som en självklar plats att hålla vårt nyårsgille på. Som för att också markera just vårt avståndstagande till vår barndoms hembygd skulle kunna sägas att lite av kvällens tema bestod i att driva med den dialekt som vi alla hört våra föräldrar, vänner och syskon tala, men som vi själva jobbat hårt för att tvätta bort i bästa kosmopolitanda. Ja, för visst är det så att det är okej att driva med fenomen som man själv(ibland dessvärre) utgör en del av?

Nåväl, en nyårsdag vore väl ingen sådan utan några slags direktiv för det kommande året. Sen är det väl kanske oerhört viktigt att poängtera att direktiv är det samma som riktlinjer (jag gillar inte ordet löften, eftersom man med alla största säkerhet inte kan hålla alla sina nyårslöften) men positivt är att man om man delger sina riktlinjer med andra anstränger sig lite mer för att leva upp till dem. Att halten klyschighet kan te sig tämligen hög i följande direktiv förbehåller jag mig rätten att högaktningsfullt strunta i. Jag menar det är bara nyårsdag en gång om året och om det är någon gång man har rätt att vara för klyschig för sitt eget bästa är det idag!

Därför kommer året 2008 vara...

...året då jag börjar laga mat igen, efter den kulinariska formsvacka jag genomgick i slutet av 2007

...året då jag oftare än innan ska ställa mig från "kommer min värld rasa samman om jag inte köper de här skorna/den här väskan/den här tröjan" då jag inte vill göra någonting annat än att spendera allt vad jag äger och har. Förhoppningsvis kommer också året 2008 att vara året då jag på denna fråga svarar "nej, min värld kommer inte att rasa samman" och lägger tillbaka de skorna/den väskan/den där tröjan jag har intentionen att köpa. Men som sagt, det här är bara riktlinjer.

...året då jag ska sluta leva efter devisen att jag på Studentgatan 20 har en egen tidszon som underligt nog innebär att jag alltid infinner mig cirka 16, 5 minuter för sent till alla rendez-vous som är inplanerade. Nej, jag ska istället anpassa mig till den allmänt vedertagna tidszonen och på så vis underlätta för mina medmänniskor och undvika det ständiga irritationsmoment jag blir när jag aldrig kommer i tid. Återigen vill jag bara påpeka att vi talar om riktlinjer och inte löften.

...året då jag ska försöka dämpa mina hypokondriska anlag. Därför ska jag inte, bara för att jag är "för kall" tro att jag har feber, halsfluss, lunginflammation eller andra åkommor, utan istället ta på mig en extra tröja och förhoppningsvis på så sätt avhjälpa problemet att vara "för kall"

...året då jag har förhoppningar om att alla skulle kunna ha lite fler Norrlands Guld- moments. Vad jag vill ha sagt med detta är inte på några som helst vis i världen att jag förespråkar en ökad alkoholkonsumtion, nej tvärtom. Att folk "om de vill vara sig själva för en stund" skulle kunna vara det utan just alkoholintag. Ja, helt enkelt att man skulle vara "mer som sig själv, mindre som andra"

...året då jag ska sluta leva efter devisen att flest vänner på Facebook när de dör vinner och sakta, men säkert avskriva detta tidskrävande fenomen från min tillvaro

...året då unga fröken äntligen ska ta tag i sina franskastudier igen. Detta betyder också att tiden bör disponeras på bästa sätt, vilket kanske kommer fungera bra med tanke på omställningen från den privata tidszonen till det "vanliga" tidsbegreppet

...året då jag ska bli mer tacksam för och värdesätta människor i min omgivning och även få dem att förstå det.

Ja, listan skulle kunna göras ännu längre, men man är ju inte mycket mer än en människa vilket får mig att tvivla på vitsen att lista upp spaltmetrar med goda intentioner som man kanske ändå inte kan leva upp till.

- À une bonne année plein de bons moments à vivre -