brandgul är en lite fulare variant av det annars så franskklingande ordet orange. Att jag helt sonika betitlar blogginlägget med detta ord beror på dagens postgång. I postfacket låg idag det allt annat än spännande orangea kuvertet. Som de allra flesta vet innehåller detta kuvert ett besked om ens framtida pension och i mitt fall skulle man lite smidigt kunna  uttrycka det som så att det i nuläget inte ser ut som om det blir någon lägenhet på franska rivieran med utsikt över det azurblå havet när jag blir pensionär. Jag skulle till och med kunna uttrycka det som så att jag bör vara glad om jag ens kommer att ha råd att äta croissants och baguetter här hemma i Svea rike på ålderns höst.  Hur som helst är pensionsåldern lyckligtvis tämligen avlägsen och har jag tur kommer jag kanske åtminstone att kunna åka till Marseille med RyanAir någon gång då och då när jag passerat den arbetsföra åldern.

Nåväl, nu ska inte negativitet och misströstan prägla detta inlägg även om mitt sinnelag igår gjorde att en och annan negativ tanke snurrade runt i huvudet. Efter en inte alltför stark insats på ett seminarium igår övervägde jag starkt att kasta in handduken och lämna den akademiska världen. Ja, sån är jag. I min värld får saker och ting orimligt stora proportioner och sådant som för andra är "harmlösa misslyckanden" blir för mig "fatala misslyckanden". Därför trodde jag igår i min förtvivlan att min allt annat än strålande insats på seminariet var ett slags dåligt omen på att jag antagligen ändå kommer att få sitta i kassan på Hemköp och mögla i resten av mitt liv då det är det enda jag är kapabel till och att jag därför redan nu kunde lägga ner studierna för att slippa dra på sig studieskulder i onödan. Även en enkel lekmannapsykolog skulle lätt kunna dra slutsatsen att fröken magnusson antagligen har grava prestationskrav, med tanke på att de närapå tar sig uttryck i fysiskt illamående. Tur är då att det ändå någonstans i mig finns en tävlingsmänniska (eller ja, en önskan om att tävla mot mig själv) som blir galet revanschsugen efter dylika incidenter. Därför kunde ingen beskylla mig för att göra dåligt ifrån mig på dagens seminarium, där till och med rekvisita som whiteboardpenna och pedagogiska ritningar brukades. Därför var det med ett ok mindre och ett leende på läpparna som man lämnade skolan idag. Dock kanske man bör oroa sig lite för att undertecknad tycks vara en smula för resultatfokuserad med tanke på att dagens största glädjeämne var det  icke-orangea kuvertet som låg i posten innehållande mina franska bokredovisningar som bedömts med ett angenämt betyg. Fast nej, dagens största glädjeämne var ändå de hallongrottor som bakats för att glädja en stackars mademoiselle. Att någon ställer sig och lägger ned tid och möda på att baka favoritfikat åt en är det ett tydligt tecken på vilka rara vänner man har!