Jag ställer mig i nuläget frågan vad jag (och visserligen större delen av svenska befolkningen) gjort för att förtjäna denna bittra vinter? Jag hade helt enkelt glömt av hur det var med svensk vinter, som lömskt ligger i bakhåll för helt oförskämt dyka upp just när folk tror att våren är på väg och är oerhört upptagna med att räkna vårtecken. Det är först idag som jag inser hur lyckligt lottad jag varit som fått tillbringa de två senaste vårarna i Sydeuropa och på så vis undkommit den vidriga vintern.

Jag har med alla medel försökt att bekämpa vintern och den medföljande snön. Jag bojkottade kylan genom att vägra ta på mig vinterjackan och istället dra på mig vad som skulle visa sig vara Sveriges kallaste vårjacka. Jag har blängt på snön och kastat arga blickar för att den ska smälta. Jag har lyssnat på "somrig musik". Jag har solat solarium för att försöka tvinga fram en skenbar, vårfräsch bränna (det fungerade ju inget vidare om man betänker att jag har ungefär lika mycket pigment som en albino...). Jag har till och med försökt lalla omkring och låtsas vara småförälskad i gossarna runt omkring mig, för alla vet ju att man per se blir kär på våren. Inga av ovan nämnda försök till att tvinga fram våren har hjälpt och snölagret som täcker marken är nu decimetertjockt. Istället har vintern idag, en gång för alla förvandlats till min allra bittraste fiende.

På väg hem från skolan efter en lång och hård dag (ja, så farligt var det inte, men historien blir så mycket bättre om man kryddar lite...) tänkte jag att jag, som ju som lever i förnekelse över att vintern är tillbaka, lätt och smidigt kan hålla mitt vanligen så raska tempo. Man skulle kunna säga att det gick sådär bra och resulterade i att jag handlöst föll bakåt. Jag skulle kunna tro att det var en tämligen underhållande syn och svensk som jag är tyckte jag det hela var oerhört genant och skyndade mig raskt därifrån. Dock är jag nu en smula lättad. Jag tror att mina personliga repressalier gentemot vintern ändå fått lite genomslag. Vintern lyckades nämligen inte ens orsaka ett litet blåmärke på min stackars rygg som tog emot fallet, vilket innebär att vintern inte är så stark som jag trodde. Men en sak är säker. Nu är det personligt mellan mig och vintern och jag skall ägna den närmsta tiden åt att komma underfund med en lämplig vendetta...