När jag igår röjde runt i korridorsköket såg jag till min förvåning en tallrik ur Rörstrands klassiska serie Ostindia. Detta fick mina tankar att vandra iväg till tiderna då söndagsmiddag åtnjöts på finporslin hemma hos farmor och farfar och jag kunde (som vanligt) inte låta bli att bli lite nostalgisk. Nu är dessa söndagsmiddagar mindre frekventa, men då de väl inträffar och den lilla släkten är samlad är det alltid de sedvanliga platserna som intas runt matsalsbordet. Dessa platser är noggrant utstuderade sedan åren då min kusin och jag var alldeles för upptrissade för att överhuvudtaget kunna sitta bredvid varandra utan att störa familjefriden. Därför sitter än idag fröken magnusson och fröken fjording på mer än en armlängds avstånd vid söndagsmiddagarna och Gud nåde den som skulle få för sig att göra revolt och pröva en ny "fräsch" bordsplacering. Nej, sådana förändringsvindar kommer antagligen aldrig att blåsa i det magnussonska hemmet och tur är väl det. För visst är det förutsägbarheten som är så fantastisk med släkten. Man vet alltid vad man får. De vuxna får lättöl eller möjligtvis vin till maten och vi barn (japp, vi blir aldrig vuxna) bjuds på cider eller höjdaren Champis. Ja, man vet altid vad man får och man kan skämta om det till leda och driva med varandras nycker, men när det kommer till kritan hade man gärna velat att fler söndagar innebar ordentliga söndagsmiddagar à la Anna-Lisa och Ebbe. Jag kan säga att jag mer än gärna bytt ut fiskbullarna jag åt igår mot söndagsmiddagsklassikern Porterstek med efterföljande lika klassisk efterrätt i form av persikohalvor och grädde. Ja, helt enkelt skall jag börja förespråka fler söndagsmiddagar i vardagen och kanske borde ett fint projekt vara att  inom en inte alltför avlägsen framtid bjuda in till söndagsmiddag. Dock tror jag inte att porterstek kommer att stå på menyn då jag anar att denna rätt är alldeles för komplicerad för unga fröken magnusson att tillaga och kanske inte heller skulle uppskattas särskilt mycket av hennes veggovänner...