Ibland kan jag hysa en viss aversion för SJ och då särskilt deras bokningssystem där man behöver betala extra för att överhuvudtaget få boka en sittplats. Detta upprörde mig så till den grad att jag till och med skickade iväg ett argt mail. Såna aggressiva aktioner händer väldigt sällan då min konservatism inte låter mig klaga alltför mycket över så "bärande samhällsfunktioner" som SJ.

Därför tillbringades tågresan till Göteborg med fröken Frenander i Bistrovagnen, vilket ju var oerhört sympatisk. Till skillnad från de andra gångerna jag åkt med SJ till mina hemtrakter stod inte den lättretlige parante mannen i BIstrot utan en trevlig lagom tjock man. Alla vet vid detta laget antagligen att jag ju älskar trevliga människor. Det finns ingenting som gör mig så glad som käcka, jovialiska, skojfriska, fryntliga och trevliga människor. Även fröken Frenander delar denna min förkärlek för käcka personer vilket gjorde att vi trivdes som fiskar i vatten under tågresan. Att vi dessutom gavs tillfälle att glassa lite på ett sådär kontinentalt vis med vin till maten bidrog även det till att göra situationen än mer älskvärd.

Vad som var mindre älskvärt var dagens "minst privatekonomiskt begåvade gärning". Som vanligt var jag inte kapabel att anpassa mig till busstiderna. Att detta berodde på dålig planering från min sida som innebar att jag började min packning cirka tio minuter innan bussen skulle gå är ju självklart. Därför ber jag till Gud att jag inte skall ha glömt någonting viktigt i Örebro. Hur som helst ledde min oförmögenhet att passa busstiderna till att jag fick ta taxi till centralen. Kanske har det framgått att min ekonomi efter stockholmsresan är aningen ansträngd vilket gjorde att en taxiresa inte riktigt uppskattades. Hur som helst var det bara att spela med och glatt räcka fram visakortet till taxichaufören när vi stannade till vid centralen. Jag fick helt enkelt intala mig själv att taxiresan var en del av det "kontinentala levernet" som sedan fortsatte på bistron...

Ingen kunde väl undgå att det i helgen var dags för melodifestival. Jag har helt beundransvärt i vår lyckats undgå den hysteri det är kring melodifestivalen och endast sett den andra chansen som sändes på tv förra veckan. Därför låg jag lite i lä i förhållande till min kära kusin Lottis som är lite av en mästare vad gäller schlager. Turligt nog gick melodifestivallåtarna varma i stans butiker på fredagen vilket gjorde att även en sådan schlageravfälling som jag själv fick mig en rejäl inlyssning av alla låtar ihopkokade enligt schlagerreceptet med höjningar, synkoper och catchy refränger.

På lördagkvällen var det så dags och alla vet vi ju vem som vann. Jag måste säga att melodifestival ändå är ganska så bra tv-underhållning. Särskilt i sällskap med kusinerna då tonerna från "I love Europe" resulterade i en congaline runt lägenheten och "Hero" inspirerade till snygga dansmoves med jazzhands och fiffiga formationer. Ja, det är väl bara att erkänna. Antagligen är det lika bra att sluta kämpa emot. Det går nog inte att plocka ur schlagervibbarna ur fröken magnusson trots allt...