Att vara i föräldrahemmet medför en hel del ändringar i levernet. Ett enormt större matintag än vanligt är inte den enda skillnaden, utan även dygnsrytmen. Jag som i Örebro lever ett extremt inrutat liv (usch vad tragiskt det låter...) har under den senaste veckan helt förlorat mina rutiner. Ingen träning, då vädret inte på några som helst vis tillåtit vistelser ute. De tidiga uppstigningarna har inte heller de fungerat särskilt bra, någonting som skulle visa sig idag.

Såhär i påsktid hinner ju en annan med ett och annat kyrkobesök och liksom i fredags var det idag dags för en aktiv medverkan med musicerande. Fredagens aktiva medverkan blev något av ett otippat inslag med tanke på att min kära vän Daniela och jag började öva cirka 10 minuter innan gudstjänstens start och detta utan vare sig noter eller text. Det är vid sådana tillfällen man ändå förundras över hur avsaknaden av ett piano i min Örebrotillvaro inte hämmat den musikaliska ådran alltför mycket ändå och att både röster och pianospel blev samtämda till slut.

Vidare kan det tyckas att det inte är onormalt svårt att masa sig upp till repetition klockan nio på en söndagsmorgon och vanligtvis är det inte heller det för mig. Dock måste jag imorse drabbats av en sådan sinnesrubbning att de bägge alarm som ställts med en halvtimmes mellanrum helt ignorerats av mig. Min dag började nämligen med att min ömma moder ropade och undrade om jag inte skulle befinna mig i kyrkan lite tidigare. Hon hade ju såklart helt rätt och när denna väl befogade fråga ställdes stod klockan på 08.45 och jag själv låg ihopkrupen i någon form av fosterställning med mobiltelefonen tätt intill mig, vilket vittnade om att jag raskt tagit den till mig då alarmet ringt för att lugnt och skönt snooza vidare. Man skulle kunna säga att jag aldrig i mitt liv gjort mig i ordning så snabbt som imorse och jag kunde helt (eller nästan helt) bekymmersfritt installera mig vid pianot cirka 09.05, vilket är en försening som är väldigt acceptabel med tanke på att vi talar om mig...