Idag går tankarna till de två första nätterna som jag tillbringade i Örebro. Jag hade då ännu inte lyckats få hit min säng utan sov på en allt annat än komfortabel luftmadrass (ja jag vet, jag är allt annat än en scout som klagar över två nätter på luftmadrass...). Varför jag idag kom att tänka på detta var för att proppen till denna luftmadrass inte fyllde den tänkta funktionen, nämligen att hålla luft kvar i madrassen. Därför vaknade jag med jämna mellanrum under dessa två nätter eftersom luften gått ur och med tanke på att jag som sagt inte är någon scout plågades oerhört över denna obekvämlighet. Att jag idag gör ett associativt utspel till denna tilldragelse har två förklaringar. Den första är av en aningen lösryckt natur, nämligen för att jag de senaste nätterna vaknat lite då och då. Endera för att med en klump i magen vakna upp och tro att man försovit sig och slösat bort en hel dag när klockan i själva verket är en sådär 03.08 på morgonen. Eller som i natt vakna av en vidrig odör, nämligen den av bränd tonfisk från korridorsköket. Att min olfaktiva förmåga är av en högtstående rang visste vi redan och att jag hyser en aversion mot just dofter från matos är vida känt. Det är nu andra gången som jag vaknar på grund av oangenäma odörer efter mina kära grannars nattliga kulinariska utsvävningar.

Den andra anledningen till min association till luftmadrasshändelsen är av det lite mer metaforiska slaget. Låt mig uttrycka det som så att jag idag känt mig som luftmadrassen som inte längre har någon luft i sig. Planering måste bli min nya specialitet och framförallt måste min förmåga att säga nej till åtaganden som jag egentligen inte vill eller orkar engagera mig i bli bättre. På detta tillåter jag mig att runda av med den i frikyrkliga sammanhang ofta använda interjektionen amen och lyssna på dagens låt som borde bli Där får jag andas ut med Tomas Andesson-Wij