Idag hade vi en gästföreläsare som pratade om varumärken. Det hela var väldigt intressant och föreläsningen var inte obligatorisk. Som vi alla vet är saker som inte är obligatoriska oerhört mycket mer spännande än de föreläsningar man ska gå på för att de står med på kursplanen. Hur som helst pratade föreläsaren om drömmar och planer. Alla vill vi hitta ett slags institut som kan fungera som drömfabrik åt oss, men till slut kan man ändå acceptera att drömmar inte förverkligas. Planer däremot smids och man har som intention att uppnå dem. Detta fick mig lite att fundera. För tillfället är drömmarna lite frånvarande och det är enbart mardrömsscenariot att jag inte "skall bli något när jag blir stor" som bekymrar. De diffusa planer jag faktiskt smidit och försökt strukturera upp känns just diffusa och är kanske inte så mycket att hänga i julgranen så att säga (ursäkta brukandet av detta aningen töntiga uttryck...). Därför är det bryderier som upptar en del av min tid och om det är någon som skule undra någonting om någon slags utbildning kan man fråga mig. Mitt rum skulle kunna liknas vid en studievägledares kontor med anledning av mängden utbildningskataloger som ligger här och skräpar. Men, trettiofem är det antal dagar som är kvar innan avgörande beslut skall tas och meddelas till studera.nu och antagligen är trettiofem också det antal gånger som jag kommer ha hunnit ändra mig tills den 15 april.

Nåväl, ingen vill höra om bryderier av det allvarligare slaget. Därför skall ett bryderi av den mer lättsamma sorten härmed behandlas. Nämligen inflyttningen av en tv till mitt rum. Jag har insett att det faktiskt inte hade gjort någonting om jag haft en tv i mitt rum. Dock tog jag vid inflytten hit ett klart ställningstagande mot elektronikprylar i mängder eftersom jag inte kan påstå att de är de mest dekorativa ting man kan pryda sitt rum med. Särskilt inte när ens boyta begränsas till 18 m2. Då vill man hellre utsmycka sitt rum med snygga saker än fula tv-apparater. Nu skall jag visserligen inte totaldissa (förlåt igen...ghettosvenska borde inte få uttryckas i skrift) allt vad hemelektronik innebär. Har man en schysst platt-tv får man mer än gärna pryda sin boning med en sådan, men i mitt fall innebär tv en "gammal hederlig allt annat än platt tv". Vad som då föranleder detta lilla dilemma angående en tv's inflyttande på studentgatan 20 är det faktum att senaste tidens otaliga filmkvällar fått mig att inse hur angenämt det ändå kan vara att ha en television i närheten. (Om man inte har lust att slänga sig framför tv'n i den kvalsterfyllda soffan i köket vill säga...) Dessutom har jag lagt märke till att mina favoritprofiler i tv, nämligen Filip och Fredrik med 100 Höjdare kommer att dra igång den 17 mars, vilket gör att mitt tv-tittande kommer att öka under våren. Förresten kan som kuriosa nämnas att jag häromdagen fick kommentaren att jag och mina närmsta vänner är som Filip och Fredrik, fast tjejer. Denna kommentar gladde mig oerhört och förgyllde dagen en smula, med tanke på att jag tycker att herrarna Hammar och Wikingsson är tämligen underhållande. Dock har jag, även om jag nog allt kan vara lite smårolig ibland, aldrig ansett mig så till den grad underhållande, men kommentarer om ens person kan ju ibland förvåna. Likaså blev jag förvånad när jag idag kollade runt på Facebook (ja, jag själssvaga människa lyckades ju inte hålla mig därifrån...) såg att jag blivit utnämnd som "most athletic" bland några vänner. Ånyo (älskar vi inte detta ord, så säg?) förvånades jag över vad folk tänker om mig, men å andra sidan skall väl knappast det som kommer till uttryck på Facebook inte klassas som absoluta sanningar?