Candide, eller l'Optimiste som den också kallas är den bok jag ägnat dagen åt att plöja igenom. Denna uplysning må vara av föga intresse, men som vanligt finns en liten röd tråd som fint kommer att knyta an till denna boktitel. De flesta som känner mig är antagligen oerhört väl medvetna om min metaforiska blåögdhet (och de som känner mig riktigt väl är också medvetna om att jag i realiteten grönögd och att jag klämmer in denna hyfsat överflödiga information beror på att jag just idag vill att Green eyes med Coldplay skall vara dagens låt) och att jag är en optimist ända in i benmärgen. Okej, kanske inte alltid. När det kommer till mitt hälsotillstånd i förkylningstider till exempel. En äkta optimist tror nog i det sammanhanget knappast att den sista stunden på jorden är kommen, men det är precis vad jag tror när halsont och snuva gör sig påmint. Hur som helst är det i många andra sammanhang som jag är den ständiga optimisten. I synnerhet då det gäller att uppskatta tid. Jag kände mig för ett tag sedan extremt vardagseffektiv, men det bör erkännas att denna känsla försvunnit. Antagligen är det så att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara genuint vardagseffektiv med tanke på att jag är den värsta tidsoptimist som går omkring i ett par av sina drygt 30 par skor. Låt mig ta ett exempel. Människor med normal tidsuppfattning skall rimligtvis klara av att på maximalt en timme kunna göra sig mer än redo att gå till skolan. Unga fröken magnusson däremot kan gå upp 06.30 och ändå behöva rusa ut genom dörren när endast en minut kvarstår tills föreläsningen börjar. Till detta kan också tilläggas att jag på den minuten allt som oftast behöver dryga två minuter för att överhuvudtaget hitta nycklarna så dörren kan låsas (hur kan ett par nycklar försvinna på 18 m2??). Vidare bör en människa med normal tidsuppfattning klara av att hinna till gymet en timme när det är två timmar kvar tills nästa inplanerade aktivitet. Som ni antagligen förstår är detta inte heller någonting jag klarar av och fick både igår och idag bevis för detta då jag gjorde tappra försök att vara vardagseffektiv och klämma in lite träning innan kvällsaktiviteterna. Följderna av detta var givetvis försenad ankomst till bägge aktiviteterna. Därför ställer jag mig nu oroligt frågan vid vilken tid jag ska behöva kliva upp imorgon bitti för att hinna med det tåg som ska ta mig till kungliga hufvudstaden vid tiotiden...

tänkt vad mycket lättare man startar sin pluggdag när den inleds med kaffepaus där förutom det sedvanliga helsvarta kaffet en väldigt välgörande komponent vid namn Dextrosol ingår. Rus av koffein i kombination med druvsocker visade sig hålla en sådan som jag alert ända fram till lunch. Problemet är bara det att min i vanliga fall tämligen energiska personlighet vid intag av dylika energigivare accentueras än mer och fördubblar såväl talhastigheten som lästempot . Att lästempot blir högre kanske bara är bra, men jag befarar att denna skenbara acceleration i inlärningsprocessen kan medföra ett bortfall av viktig information. Vad gäller talhastigheten tror jag inte att en alltför kvalificerad gissning är att min omgivning ofta har svårigheter att som det är hänga med i min vanliga talrytm. Saken är ju den att jag har så oerhört mycket att säga att det vill till att skynda på så att ingenting blir glömt. Sen att man ibland kanske anser att en viss procent av det jag säger saknar reell substans är en annan sak. Men tur är ju då att jag pratar såpass mycket som jag gör, med tanke på  att denna procentsats torde vara exponentiell och således medföra att ju fler ord som jag säger i allmänhet borde resultera i fler ord med reell substans...