Någonting som min smäckra kropshydda kanske inte vittnar om är det faltum att jag är väldigt glad i mat. Redan då jag var liten sågs jag lite som familjens slasktratt. Frågan "kan jag ta den sista bullen/kakan/potatisen/köttbullen?" ställdes ofta av mig på familjemiddagarna. Därför upskattades vistelsen i kungliga hufvudstaden oerhört med tanke på att det inte bara var sällskapet som var trevligt utan även matintaget. Betänk först att två kvällar tillbringades framför tv'n med så kallad "kvalitetsunderhållning" med snacks i okristliga mängder och att frosseriet redan då egentligen spårat ur. Dock är det en annan händelse som kom att bli en milstolpe i Fjording-Magnussons historia.

Alla gillar vi italiensk mat vilket gjordes att lördagslunchen intogs på en gemytlig italiensk restaurang. När vi fick in det vi beställt slänger den oerhört pratglade kyparen ur sig at de har öppet till elva på kvällen för att informera att vi hade god tid på oss att äta upp (mellan raderna av det han sade kunde man läsa ut "för det klarar ni ju aldrig flickor små"). Men man är varken Fjording eller Magnusson för intet. Självklart åts det som fanns på tallriken upp.

Att äta upp sin mat är för mig som innerst inne är lantis ett helt naturligt beteende, men antagligen inte i Stockholm. Människor som liksom jag och mina kusiner är "petite" äter antagligen inte upp sin mat. Särskilt inte när maten är gräddbaserad ochtroligtvis allt annat än godkänd av viktväktarna. Människor som liksom vi är "petite" och som till skillnad från oss bor i huvudstaden dricker antagligen svart kaffe till lunch och dövar hungern med ett extra glas vatten. Antagligen var det därför kyparen höll på att svimma när han såg att vi ätit upp. Mannen brister nämligen ut i ett "mamma mia" och lovprisar hur duktiga vi är som ätit upp. Mannen ropar även ut kocken för att han skall få se på de duktiga flickorna som ätit upp all maten.

Denna lilla händelse fick mig att undra lite. Säger den någonting om oss tre kusiner och att vi har någon form av onormalt näringsintag? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Antagligen säger denna tilldragelse mer om människors överdrivna "medvetenhet". När det faktum att man faktiskt äter upp en normalstor portion mat väcker en sådan häpnad kan man verkligen undra hur det står till. Men kanske borde vi redan då vi såg sällskapet med de tre medelålders damerna beställa in "bruschettas" som mastig lunch. Bruschetta är förrätt, men det verkar som om man får inse att mitt näringsintag inte verkar passa in i det "trendigt medvetna" stockholmska tänket gällande mat...

Det finns dagar då frukostgröten verkligen blir "al dente" (kan man säga så om gröt?) och alldeles, alldeles perfekt. Det finns dagar då man vaknar relativt utsövd och oerhört nöjd med tillvaron. Det finns dagar då man svassar omkring med ett leende på läpparna dels för att man har förnyat sin garderob, men framförallt för att man tagit hem 14,5/15 poäng på förra delkursen. Det finns dagar då man är så till den grad tillfreds med livet för att man kvällen innan fått utlopp för sina hemmafrugener och bjudit på lite middag för sina rara vänner.

Idag är just en sån dag och jag ska dessutom tillbringa kvällen "softandes" i Bistrovagnen på tåget till Göteborg tillsammans med Alexandra på ett sådär särskilt kontinentalt vis. Därför tror jag att denna måndag kommer att bli extremt trevlig. Åtminstone trodde ja det tills jag tittade ut genom fönstret och möttes av ett snövitt landskap... Nej jag har bara en sak att säga och det är att "Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen". Kan man inte bara få vara i mars månad utan snö?

Dagens låt får bli This is the last time med Keane för att jag hoppas att "this is the last time" som det snöar för säsongen!