Det finns tyvärr få saker som kan pigga upp mig så som en shoppingrunda med god avkastning. Vad det är som gör att jag med mina i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) tar aktiva val att spendera dessa i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) på helt förgängliga och onödiga ting vet jag inte. Vad jag dock vet är att många fina shoppingkassar gör mig glad. Någonting som i detta nu gör mig ännu gladare är visserligen det faktum att jag imorrn beger mig till föräldrahemmet med tanke på att mina innan Stokholmsresan i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) i detta nu övergått från att vara i det närmaste obefintliga till att verkligen vara obefintliga och att jag, om jag skulle stannat kvar i Örebro antagligen fått leva på vatten och om jag haft tur även kunnat lyxa till det med lite knäckebröd. Nåväl, alla vet att det är ofint att tala om pengar vilket jag därför nu skall sluta upp med och istället enbart informera om att den shoppingrunda som företogs i fredags. Strax efter lunch anlände tåget till T-centralen och efter att kvickt ha lämnat bagaget i effektförvaringen (älskar vi inte detta ord så säg!) sprang Lottis och jag på raska fötter till närmsta matställe för att maxa blodsockernivån och därefter börja vår shoppingrunda som därefter varade ända tills sjutiden på kvällen. Det är lätt att förstå att det enbart är folk med relativt destruktiva shoppingbeteenden som uthärdar dessa giganiska shoppingpass, vilket gjorde att äldsta kusinen Anna klokt nog stannade hemma. Saken är nämligen den att Anna som till skillnad från både Lottis och mig skulle kunna bli utnämnd till "Sveriges mest privatekonomiskt begåvade person". När hon med öppna armar emottog oss då vi anlände till hennes boning i Hammarby sjöstad höll hon i det närmaste på att gråta blod då det kröp fram hur vi småkusiner lite "världsvant" använt oss av internetbank för att flytta över pengar från sparkontot för att subventionera vår shoppingräd. I Sveriges mest privatekonomiskt begåvade persons värld tar man aldrig pengar från sparkontot, såvida det inte är fråga om liv eller död. Frågan är bara om min i shoppingsammanhang ständigt ställda fråga "kommer mitt liv ta slut om jag inte köper det plagget/väskan/skorna/boken?" kan räknas som en fråga rörande liv eller död? 

Ja sannerligen vill man ställa sig frågan om mitt bloggskrivande skulle kunna bli en affärsrörelse så att jag skulle kunna få göra avdrag för studieresor. Saken är nämligen den att jag sällan fått så många uppslag till mitt bloggskrivande som vid den under helgen företagna Stockholmsresan. Därför kommer denna lilla resa att avhandlas i några delar. Dels för att jag bryr mig om mina medmänniskor och vet att en avhandling av Stockholmsresan i ett enda inlägg skulle bli olidligt långt och därför bör delas upp i små portioner. Dels kommer jag i morgon afton att fara till min "älskade hembygd" vilket innebär att såväl inspiration som intelligenta reflexioner lär avsaknas med tanke på att jag redan dissikerat de flesta löjeväckande småstadsfenomen.

Nåväl... Sagan om den Fjording-Magnussonska kusinträffen började således i fredags förmiddag då fröken Magnusson med en väska alldeles för otymplig med tanke på bortavarandets längd klev på tåget på Örebro station. Mycket kan man nämligen säga om mig och jag kan ibland te mig en smula desorienterad, men när det kommer till packning kan man vara förvissad om att jag är väl rustad för alla eventualiteter. Ett antal (för många) par skor och ett antal (för många) olika kreationer som skulle kunna passa i diverse sammanhang finns alltid nerpackade i resväskorna, vars storlek aldrig anpassas till vistelsernas längd. Därför är jag alltid redo för alla eventualiteter då jag reser bort. Jag menar, man blir inte överviktens (vi pratar självklart om bagagesammanhang här) okrönta drottning för intet. Då rekordet ligger på 17 kilos bagageövervikt från flygningen från Nice till Göteborg har man satt ribann för fortsatta packningsprojekt väldigt högt.

Hur som helst väntade kusinen av den lite yngre modellen mig reda på tåget vilket naturligtvis kändes oerhört tryggt med tanke på att jag ända sedan barnsben sett upp till denna två år äldre släkting. Lustigt är hur våra tycken och tänkanden formats till att bli lika trots uppväxter på lite olika delar av landet. Hon är nämligen den person som jag kan dela mina hypokondriska funderingar med då även hon förbereder sig för sin sista stund då förkylningar annalkas (lite otaktiskt att spåra in sig på förskollärarbanan då kanske med tanke på att förkylningar hörjar vilt i denna bransch). Hon är också den som nog tillsammans med mig skulle kunna dela på titeln "Sveriges minst privatekonomiskt begåvade person". Sist men inte minst är det också hon som liksom jag har en förkärlek för mat och det i mängder, någonting som visade sig redan i unga år då vi allt som oftast åt våra stackars farföräldrar/morföräldrar ur huset. De två sistnämnda egenskaperna, det vill säga destruktivt shoppingbeteende och kanske lite överdrivna matbehov, fick onekligen komma till uttryck då just spenderande och ätande var de två teman som så att säga färgade helgen...