Någonting som min smäckra kropshydda kanske inte vittnar om är det faltum att jag är väldigt glad i mat. Redan då jag var liten sågs jag lite som familjens slasktratt. Frågan "kan jag ta den sista bullen/kakan/potatisen/köttbullen?" ställdes ofta av mig på familjemiddagarna. Därför upskattades vistelsen i kungliga hufvudstaden oerhört med tanke på att det inte bara var sällskapet som var trevligt utan även matintaget. Betänk först att två kvällar tillbringades framför tv'n med så kallad "kvalitetsunderhållning" med snacks i okristliga mängder och att frosseriet redan då egentligen spårat ur. Dock är det en annan händelse som kom att bli en milstolpe i Fjording-Magnussons historia.

Alla gillar vi italiensk mat vilket gjordes att lördagslunchen intogs på en gemytlig italiensk restaurang. När vi fick in det vi beställt slänger den oerhört pratglade kyparen ur sig at de har öppet till elva på kvällen för att informera att vi hade god tid på oss att äta upp (mellan raderna av det han sade kunde man läsa ut "för det klarar ni ju aldrig flickor små"). Men man är varken Fjording eller Magnusson för intet. Självklart åts det som fanns på tallriken upp.

Att äta upp sin mat är för mig som innerst inne är lantis ett helt naturligt beteende, men antagligen inte i Stockholm. Människor som liksom jag och mina kusiner är "petite" äter antagligen inte upp sin mat. Särskilt inte när maten är gräddbaserad ochtroligtvis allt annat än godkänd av viktväktarna. Människor som liksom vi är "petite" och som till skillnad från oss bor i huvudstaden dricker antagligen svart kaffe till lunch och dövar hungern med ett extra glas vatten. Antagligen var det därför kyparen höll på att svimma när han såg att vi ätit upp. Mannen brister nämligen ut i ett "mamma mia" och lovprisar hur duktiga vi är som ätit upp. Mannen ropar även ut kocken för att han skall få se på de duktiga flickorna som ätit upp all maten.

Denna lilla händelse fick mig att undra lite. Säger den någonting om oss tre kusiner och att vi har någon form av onormalt näringsintag? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Antagligen säger denna tilldragelse mer om människors överdrivna "medvetenhet". När det faktum att man faktiskt äter upp en normalstor portion mat väcker en sådan häpnad kan man verkligen undra hur det står till. Men kanske borde vi redan då vi såg sällskapet med de tre medelålders damerna beställa in "bruschettas" som mastig lunch. Bruschetta är förrätt, men det verkar som om man får inse att mitt näringsintag inte verkar passa in i det "trendigt medvetna" stockholmska tänket gällande mat...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Eller borde man kanske säga mycket snack och lite hockey såhär i VM-tider? Hur som helst är det lite sån varning för mig för tillfället. Jag planerar så oerhört mycket, men lyckas genomföra så väldigt lite. Lilla latheten verkar ha slagit till och de...

Concealer, kaffe och sötsaker. Ja, vissa dagar behöver man lite hjälp på traven och den här veckan har inletts med just sådana dagar. Ni vet då man är evigt tacksam att en concealer verkligen gör jobbet och dämpar tvättbjörnelooken och de mörka ringa...

Allt har sin tid och äntligen är det vårtid! Just som man för bara någon vecka sedan började misströsta och tro att man aldrig skulle slippa skrapa bilrutorna på morgonen eller aldrig mer kunna sova med öppet fönster och vakna till de klassiska "utel...

Jag har aldrig gillat avsked. Det är väl egentligen ingen som gör, men vissa hanterar det bättre än andra. Jag tillhör de "andra" som verkligen ogillar avsked mer än något annat och detta i kombination med att dessutom vara en extremt emotionell pers...

Söndagsångest är ett fenomen som jag aldrig riktigt förstått mig på. Söndagen känner jag istället är den enda dag i veckan då man är i fas med saker och ting. På söndagar har man ofta hunnit med de där måstena som man aldrig hinner eller orkar ta tag...