Ingen kunde väl undgå att det i helgen var dags för melodifestival. Jag har helt beundransvärt i vår lyckats undgå den hysteri det är kring melodifestivalen och endast sett den andra chansen som sändes på tv förra veckan. Därför låg jag lite i lä i förhållande till min kära kusin Lottis som är lite av en mästare vad gäller schlager. Turligt nog gick melodifestivallåtarna varma i stans butiker på fredagen vilket gjorde att även en sådan schlageravfälling som jag själv fick mig en rejäl inlyssning av alla låtar ihopkokade enligt schlagerreceptet med höjningar, synkoper och catchy refränger.

På lördagkvällen var det så dags och alla vet vi ju vem som vann. Jag måste säga att melodifestival ändå är ganska så bra tv-underhållning. Särskilt i sällskap med kusinerna då tonerna från "I love Europe" resulterade i en congaline runt lägenheten och "Hero" inspirerade till snygga dansmoves med jazzhands och fiffiga formationer. Ja, det är väl bara att erkänna. Antagligen är det lika bra att sluta kämpa emot. Det går nog inte att plocka ur schlagervibbarna ur fröken magnusson trots allt...

Någonting som min smäckra kropshydda kanske inte vittnar om är det faltum att jag är väldigt glad i mat. Redan då jag var liten sågs jag lite som familjens slasktratt. Frågan "kan jag ta den sista bullen/kakan/potatisen/köttbullen?" ställdes ofta av mig på familjemiddagarna. Därför upskattades vistelsen i kungliga hufvudstaden oerhört med tanke på att det inte bara var sällskapet som var trevligt utan även matintaget. Betänk först att två kvällar tillbringades framför tv'n med så kallad "kvalitetsunderhållning" med snacks i okristliga mängder och att frosseriet redan då egentligen spårat ur. Dock är det en annan händelse som kom att bli en milstolpe i Fjording-Magnussons historia.

Alla gillar vi italiensk mat vilket gjordes att lördagslunchen intogs på en gemytlig italiensk restaurang. När vi fick in det vi beställt slänger den oerhört pratglade kyparen ur sig at de har öppet till elva på kvällen för att informera att vi hade god tid på oss att äta upp (mellan raderna av det han sade kunde man läsa ut "för det klarar ni ju aldrig flickor små"). Men man är varken Fjording eller Magnusson för intet. Självklart åts det som fanns på tallriken upp.

Att äta upp sin mat är för mig som innerst inne är lantis ett helt naturligt beteende, men antagligen inte i Stockholm. Människor som liksom jag och mina kusiner är "petite" äter antagligen inte upp sin mat. Särskilt inte när maten är gräddbaserad ochtroligtvis allt annat än godkänd av viktväktarna. Människor som liksom vi är "petite" och som till skillnad från oss bor i huvudstaden dricker antagligen svart kaffe till lunch och dövar hungern med ett extra glas vatten. Antagligen var det därför kyparen höll på att svimma när han såg att vi ätit upp. Mannen brister nämligen ut i ett "mamma mia" och lovprisar hur duktiga vi är som ätit upp. Mannen ropar även ut kocken för att han skall få se på de duktiga flickorna som ätit upp all maten.

Denna lilla händelse fick mig att undra lite. Säger den någonting om oss tre kusiner och att vi har någon form av onormalt näringsintag? Nej, det skulle jag inte vilja säga. Antagligen säger denna tilldragelse mer om människors överdrivna "medvetenhet". När det faktum att man faktiskt äter upp en normalstor portion mat väcker en sådan häpnad kan man verkligen undra hur det står till. Men kanske borde vi redan då vi såg sällskapet med de tre medelålders damerna beställa in "bruschettas" som mastig lunch. Bruschetta är förrätt, men det verkar som om man får inse att mitt näringsintag inte verkar passa in i det "trendigt medvetna" stockholmska tänket gällande mat...

Det finns dagar då frukostgröten verkligen blir "al dente" (kan man säga så om gröt?) och alldeles, alldeles perfekt. Det finns dagar då man vaknar relativt utsövd och oerhört nöjd med tillvaron. Det finns dagar då man svassar omkring med ett leende på läpparna dels för att man har förnyat sin garderob, men framförallt för att man tagit hem 14,5/15 poäng på förra delkursen. Det finns dagar då man är så till den grad tillfreds med livet för att man kvällen innan fått utlopp för sina hemmafrugener och bjudit på lite middag för sina rara vänner.

Idag är just en sån dag och jag ska dessutom tillbringa kvällen "softandes" i Bistrovagnen på tåget till Göteborg tillsammans med Alexandra på ett sådär särskilt kontinentalt vis. Därför tror jag att denna måndag kommer att bli extremt trevlig. Åtminstone trodde ja det tills jag tittade ut genom fönstret och möttes av ett snövitt landskap... Nej jag har bara en sak att säga och det är att "Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen". Kan man inte bara få vara i mars månad utan snö?

Dagens låt får bli This is the last time med Keane för att jag hoppas att "this is the last time" som det snöar för säsongen!

Det finns tyvärr få saker som kan pigga upp mig så som en shoppingrunda med god avkastning. Vad det är som gör att jag med mina i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) tar aktiva val att spendera dessa i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) på helt förgängliga och onödiga ting vet jag inte. Vad jag dock vet är att många fina shoppingkassar gör mig glad. Någonting som i detta nu gör mig ännu gladare är visserligen det faktum att jag imorrn beger mig till föräldrahemmet med tanke på att mina innan Stokholmsresan i det närmaste obefintliga likvida medel (a.k.a studielån) i detta nu övergått från att vara i det närmaste obefintliga till att verkligen vara obefintliga och att jag, om jag skulle stannat kvar i Örebro antagligen fått leva på vatten och om jag haft tur även kunnat lyxa till det med lite knäckebröd. Nåväl, alla vet att det är ofint att tala om pengar vilket jag därför nu skall sluta upp med och istället enbart informera om att den shoppingrunda som företogs i fredags. Strax efter lunch anlände tåget till T-centralen och efter att kvickt ha lämnat bagaget i effektförvaringen (älskar vi inte detta ord så säg!) sprang Lottis och jag på raska fötter till närmsta matställe för att maxa blodsockernivån och därefter börja vår shoppingrunda som därefter varade ända tills sjutiden på kvällen. Det är lätt att förstå att det enbart är folk med relativt destruktiva shoppingbeteenden som uthärdar dessa giganiska shoppingpass, vilket gjorde att äldsta kusinen Anna klokt nog stannade hemma. Saken är nämligen den att Anna som till skillnad från både Lottis och mig skulle kunna bli utnämnd till "Sveriges mest privatekonomiskt begåvade person". När hon med öppna armar emottog oss då vi anlände till hennes boning i Hammarby sjöstad höll hon i det närmaste på att gråta blod då det kröp fram hur vi småkusiner lite "världsvant" använt oss av internetbank för att flytta över pengar från sparkontot för att subventionera vår shoppingräd. I Sveriges mest privatekonomiskt begåvade persons värld tar man aldrig pengar från sparkontot, såvida det inte är fråga om liv eller död. Frågan är bara om min i shoppingsammanhang ständigt ställda fråga "kommer mitt liv ta slut om jag inte köper det plagget/väskan/skorna/boken?" kan räknas som en fråga rörande liv eller död? 

Ja sannerligen vill man ställa sig frågan om mitt bloggskrivande skulle kunna bli en affärsrörelse så att jag skulle kunna få göra avdrag för studieresor. Saken är nämligen den att jag sällan fått så många uppslag till mitt bloggskrivande som vid den under helgen företagna Stockholmsresan. Därför kommer denna lilla resa att avhandlas i några delar. Dels för att jag bryr mig om mina medmänniskor och vet att en avhandling av Stockholmsresan i ett enda inlägg skulle bli olidligt långt och därför bör delas upp i små portioner. Dels kommer jag i morgon afton att fara till min "älskade hembygd" vilket innebär att såväl inspiration som intelligenta reflexioner lär avsaknas med tanke på att jag redan dissikerat de flesta löjeväckande småstadsfenomen.

Nåväl... Sagan om den Fjording-Magnussonska kusinträffen började således i fredags förmiddag då fröken Magnusson med en väska alldeles för otymplig med tanke på bortavarandets längd klev på tåget på Örebro station. Mycket kan man nämligen säga om mig och jag kan ibland te mig en smula desorienterad, men när det kommer till packning kan man vara förvissad om att jag är väl rustad för alla eventualiteter. Ett antal (för många) par skor och ett antal (för många) olika kreationer som skulle kunna passa i diverse sammanhang finns alltid nerpackade i resväskorna, vars storlek aldrig anpassas till vistelsernas längd. Därför är jag alltid redo för alla eventualiteter då jag reser bort. Jag menar, man blir inte överviktens (vi pratar självklart om bagagesammanhang här) okrönta drottning för intet. Då rekordet ligger på 17 kilos bagageövervikt från flygningen från Nice till Göteborg har man satt ribann för fortsatta packningsprojekt väldigt högt.

Hur som helst väntade kusinen av den lite yngre modellen mig reda på tåget vilket naturligtvis kändes oerhört tryggt med tanke på att jag ända sedan barnsben sett upp till denna två år äldre släkting. Lustigt är hur våra tycken och tänkanden formats till att bli lika trots uppväxter på lite olika delar av landet. Hon är nämligen den person som jag kan dela mina hypokondriska funderingar med då även hon förbereder sig för sin sista stund då förkylningar annalkas (lite otaktiskt att spåra in sig på förskollärarbanan då kanske med tanke på att förkylningar hörjar vilt i denna bransch). Hon är också den som nog tillsammans med mig skulle kunna dela på titeln "Sveriges minst privatekonomiskt begåvade person". Sist men inte minst är det också hon som liksom jag har en förkärlek för mat och det i mängder, någonting som visade sig redan i unga år då vi allt som oftast åt våra stackars farföräldrar/morföräldrar ur huset. De två sistnämnda egenskaperna, det vill säga destruktivt shoppingbeteende och kanske lite överdrivna matbehov, fick onekligen komma till uttryck då just spenderande och ätande var de två teman som så att säga färgade helgen...

Candide, eller l'Optimiste som den också kallas är den bok jag ägnat dagen åt att plöja igenom. Denna uplysning må vara av föga intresse, men som vanligt finns en liten röd tråd som fint kommer att knyta an till denna boktitel. De flesta som känner mig är antagligen oerhört väl medvetna om min metaforiska blåögdhet (och de som känner mig riktigt väl är också medvetna om att jag i realiteten grönögd och att jag klämmer in denna hyfsat överflödiga information beror på att jag just idag vill att Green eyes med Coldplay skall vara dagens låt) och att jag är en optimist ända in i benmärgen. Okej, kanske inte alltid. När det kommer till mitt hälsotillstånd i förkylningstider till exempel. En äkta optimist tror nog i det sammanhanget knappast att den sista stunden på jorden är kommen, men det är precis vad jag tror när halsont och snuva gör sig påmint. Hur som helst är det i många andra sammanhang som jag är den ständiga optimisten. I synnerhet då det gäller att uppskatta tid. Jag kände mig för ett tag sedan extremt vardagseffektiv, men det bör erkännas att denna känsla försvunnit. Antagligen är det så att jag aldrig någonsin kommer att kunna vara genuint vardagseffektiv med tanke på att jag är den värsta tidsoptimist som går omkring i ett par av sina drygt 30 par skor. Låt mig ta ett exempel. Människor med normal tidsuppfattning skall rimligtvis klara av att på maximalt en timme kunna göra sig mer än redo att gå till skolan. Unga fröken magnusson däremot kan gå upp 06.30 och ändå behöva rusa ut genom dörren när endast en minut kvarstår tills föreläsningen börjar. Till detta kan också tilläggas att jag på den minuten allt som oftast behöver dryga två minuter för att överhuvudtaget hitta nycklarna så dörren kan låsas (hur kan ett par nycklar försvinna på 18 m2??). Vidare bör en människa med normal tidsuppfattning klara av att hinna till gymet en timme när det är två timmar kvar tills nästa inplanerade aktivitet. Som ni antagligen förstår är detta inte heller någonting jag klarar av och fick både igår och idag bevis för detta då jag gjorde tappra försök att vara vardagseffektiv och klämma in lite träning innan kvällsaktiviteterna. Följderna av detta var givetvis försenad ankomst till bägge aktiviteterna. Därför ställer jag mig nu oroligt frågan vid vilken tid jag ska behöva kliva upp imorgon bitti för att hinna med det tåg som ska ta mig till kungliga hufvudstaden vid tiotiden...

tänkt vad mycket lättare man startar sin pluggdag när den inleds med kaffepaus där förutom det sedvanliga helsvarta kaffet en väldigt välgörande komponent vid namn Dextrosol ingår. Rus av koffein i kombination med druvsocker visade sig hålla en sådan som jag alert ända fram till lunch. Problemet är bara det att min i vanliga fall tämligen energiska personlighet vid intag av dylika energigivare accentueras än mer och fördubblar såväl talhastigheten som lästempot . Att lästempot blir högre kanske bara är bra, men jag befarar att denna skenbara acceleration i inlärningsprocessen kan medföra ett bortfall av viktig information. Vad gäller talhastigheten tror jag inte att en alltför kvalificerad gissning är att min omgivning ofta har svårigheter att som det är hänga med i min vanliga talrytm. Saken är ju den att jag har så oerhört mycket att säga att det vill till att skynda på så att ingenting blir glömt. Sen att man ibland kanske anser att en viss procent av det jag säger saknar reell substans är en annan sak. Men tur är ju då att jag pratar såpass mycket som jag gör, med tanke på  att denna procentsats torde vara exponentiell och således medföra att ju fler ord som jag säger i allmänhet borde resultera i fler ord med reell substans...

Idag hade vi en gästföreläsare som pratade om varumärken. Det hela var väldigt intressant och föreläsningen var inte obligatorisk. Som vi alla vet är saker som inte är obligatoriska oerhört mycket mer spännande än de föreläsningar man ska gå på för att de står med på kursplanen. Hur som helst pratade föreläsaren om drömmar och planer. Alla vill vi hitta ett slags institut som kan fungera som drömfabrik åt oss, men till slut kan man ändå acceptera att drömmar inte förverkligas. Planer däremot smids och man har som intention att uppnå dem. Detta fick mig lite att fundera. För tillfället är drömmarna lite frånvarande och det är enbart mardrömsscenariot att jag inte "skall bli något när jag blir stor" som bekymrar. De diffusa planer jag faktiskt smidit och försökt strukturera upp känns just diffusa och är kanske inte så mycket att hänga i julgranen så att säga (ursäkta brukandet av detta aningen töntiga uttryck...). Därför är det bryderier som upptar en del av min tid och om det är någon som skule undra någonting om någon slags utbildning kan man fråga mig. Mitt rum skulle kunna liknas vid en studievägledares kontor med anledning av mängden utbildningskataloger som ligger här och skräpar. Men, trettiofem är det antal dagar som är kvar innan avgörande beslut skall tas och meddelas till studera.nu och antagligen är trettiofem också det antal gånger som jag kommer ha hunnit ändra mig tills den 15 april.

Nåväl, ingen vill höra om bryderier av det allvarligare slaget. Därför skall ett bryderi av den mer lättsamma sorten härmed behandlas. Nämligen inflyttningen av en tv till mitt rum. Jag har insett att det faktiskt inte hade gjort någonting om jag haft en tv i mitt rum. Dock tog jag vid inflytten hit ett klart ställningstagande mot elektronikprylar i mängder eftersom jag inte kan påstå att de är de mest dekorativa ting man kan pryda sitt rum med. Särskilt inte när ens boyta begränsas till 18 m2. Då vill man hellre utsmycka sitt rum med snygga saker än fula tv-apparater. Nu skall jag visserligen inte totaldissa (förlåt igen...ghettosvenska borde inte få uttryckas i skrift) allt vad hemelektronik innebär. Har man en schysst platt-tv får man mer än gärna pryda sin boning med en sådan, men i mitt fall innebär tv en "gammal hederlig allt annat än platt tv". Vad som då föranleder detta lilla dilemma angående en tv's inflyttande på studentgatan 20 är det faktum att senaste tidens otaliga filmkvällar fått mig att inse hur angenämt det ändå kan vara att ha en television i närheten. (Om man inte har lust att slänga sig framför tv'n i den kvalsterfyllda soffan i köket vill säga...) Dessutom har jag lagt märke till att mina favoritprofiler i tv, nämligen Filip och Fredrik med 100 Höjdare kommer att dra igång den 17 mars, vilket gör att mitt tv-tittande kommer att öka under våren. Förresten kan som kuriosa nämnas att jag häromdagen fick kommentaren att jag och mina närmsta vänner är som Filip och Fredrik, fast tjejer. Denna kommentar gladde mig oerhört och förgyllde dagen en smula, med tanke på att jag tycker att herrarna Hammar och Wikingsson är tämligen underhållande. Dock har jag, även om jag nog allt kan vara lite smårolig ibland, aldrig ansett mig så till den grad underhållande, men kommentarer om ens person kan ju ibland förvåna. Likaså blev jag förvånad när jag idag kollade runt på Facebook (ja, jag själssvaga människa lyckades ju inte hålla mig därifrån...) såg att jag blivit utnämnd som "most athletic" bland några vänner. Ånyo (älskar vi inte detta ord, så säg?) förvånades jag över vad folk tänker om mig, men å andra sidan skall väl knappast det som kommer till uttryck på Facebook inte klassas som absoluta sanningar?