Jag kan ibland försöka intala mig själv att jag gillar att leva ett inrutat liv och hur mycket bätrte allt går när man planerar. Antgligen är det sant att saker och ting antagligen går bättre när man är välorganiserad och planerad, men det är sannerligen inte särskilt roligt. Efter förra veckan som var den mest hektiska på länge kom helgen som ett slags välbehövligt depåstopp och jag är nu tillbaka på banan igen. Vad som ändå präglat helgen har varit spontanitet. Fredagskvällen tillbringades med vänner hos fröken Folkesson med det sedanliga teet och nybakta scones framför ett antal avsnitt av Sex and the city. Lördagen "försvann" så att säga inne i stan där meningen var att ett litet ärende skulle uträttas, men förvandlades till en tvåtimmars lång fikastund, som sedan även på hemmaplan fortsatte med ännu mer fika. Som en avrundning på helgen bjöds det på chokladbollar på studentgatan 12 vilket förvandlades till en sympatisk filmkväll. Enligt mig kan man aldrig få för mycket av filmkvällar och jag ställer mig lite försynt frågan när jag kommer att förvandlas till medelålders? Det verkar nämligen som om jag är alldeles för förtjust i "hemmakvällar" för att få räkna in mig i 20-åringarnas skara, där de flesta ändå förespråkar vilda utgångar.  

Hur som helst var det inte mina tendenser till att agera medelålders som skulle diskuteras utan snarare det faktum att spontanitet är så extrem mycket trevligare än ett inrutat, inplanerat och välstrukturerat leverne. Dock blir det lite svårt med spontanitet under veckorna då varenda kväll är uppbokad och så även dagarna. Därför skall från och med nu helgerna få bli de tillfällen då jag får leva ut min spontana och ostrukturerade sida!

brandgul är en lite fulare variant av det annars så franskklingande ordet orange. Att jag helt sonika betitlar blogginlägget med detta ord beror på dagens postgång. I postfacket låg idag det allt annat än spännande orangea kuvertet. Som de allra flesta vet innehåller detta kuvert ett besked om ens framtida pension och i mitt fall skulle man lite smidigt kunna  uttrycka det som så att det i nuläget inte ser ut som om det blir någon lägenhet på franska rivieran med utsikt över det azurblå havet när jag blir pensionär. Jag skulle till och med kunna uttrycka det som så att jag bör vara glad om jag ens kommer att ha råd att äta croissants och baguetter här hemma i Svea rike på ålderns höst.  Hur som helst är pensionsåldern lyckligtvis tämligen avlägsen och har jag tur kommer jag kanske åtminstone att kunna åka till Marseille med RyanAir någon gång då och då när jag passerat den arbetsföra åldern.

Nåväl, nu ska inte negativitet och misströstan prägla detta inlägg även om mitt sinnelag igår gjorde att en och annan negativ tanke snurrade runt i huvudet. Efter en inte alltför stark insats på ett seminarium igår övervägde jag starkt att kasta in handduken och lämna den akademiska världen. Ja, sån är jag. I min värld får saker och ting orimligt stora proportioner och sådant som för andra är "harmlösa misslyckanden" blir för mig "fatala misslyckanden". Därför trodde jag igår i min förtvivlan att min allt annat än strålande insats på seminariet var ett slags dåligt omen på att jag antagligen ändå kommer att få sitta i kassan på Hemköp och mögla i resten av mitt liv då det är det enda jag är kapabel till och att jag därför redan nu kunde lägga ner studierna för att slippa dra på sig studieskulder i onödan. Även en enkel lekmannapsykolog skulle lätt kunna dra slutsatsen att fröken magnusson antagligen har grava prestationskrav, med tanke på att de närapå tar sig uttryck i fysiskt illamående. Tur är då att det ändå någonstans i mig finns en tävlingsmänniska (eller ja, en önskan om att tävla mot mig själv) som blir galet revanschsugen efter dylika incidenter. Därför kunde ingen beskylla mig för att göra dåligt ifrån mig på dagens seminarium, där till och med rekvisita som whiteboardpenna och pedagogiska ritningar brukades. Därför var det med ett ok mindre och ett leende på läpparna som man lämnade skolan idag. Dock kanske man bör oroa sig lite för att undertecknad tycks vara en smula för resultatfokuserad med tanke på att dagens största glädjeämne var det  icke-orangea kuvertet som låg i posten innehållande mina franska bokredovisningar som bedömts med ett angenämt betyg. Fast nej, dagens största glädjeämne var ändå de hallongrottor som bakats för att glädja en stackars mademoiselle. Att någon ställer sig och lägger ned tid och möda på att baka favoritfikat åt en är det ett tydligt tecken på vilka rara vänner man har!

Idag går tankarna till de två första nätterna som jag tillbringade i Örebro. Jag hade då ännu inte lyckats få hit min säng utan sov på en allt annat än komfortabel luftmadrass (ja jag vet, jag är allt annat än en scout som klagar över två nätter på luftmadrass...). Varför jag idag kom att tänka på detta var för att proppen till denna luftmadrass inte fyllde den tänkta funktionen, nämligen att hålla luft kvar i madrassen. Därför vaknade jag med jämna mellanrum under dessa två nätter eftersom luften gått ur och med tanke på att jag som sagt inte är någon scout plågades oerhört över denna obekvämlighet. Att jag idag gör ett associativt utspel till denna tilldragelse har två förklaringar. Den första är av en aningen lösryckt natur, nämligen för att jag de senaste nätterna vaknat lite då och då. Endera för att med en klump i magen vakna upp och tro att man försovit sig och slösat bort en hel dag när klockan i själva verket är en sådär 03.08 på morgonen. Eller som i natt vakna av en vidrig odör, nämligen den av bränd tonfisk från korridorsköket. Att min olfaktiva förmåga är av en högtstående rang visste vi redan och att jag hyser en aversion mot just dofter från matos är vida känt. Det är nu andra gången som jag vaknar på grund av oangenäma odörer efter mina kära grannars nattliga kulinariska utsvävningar.

Den andra anledningen till min association till luftmadrasshändelsen är av det lite mer metaforiska slaget. Låt mig uttrycka det som så att jag idag känt mig som luftmadrassen som inte längre har någon luft i sig. Planering måste bli min nya specialitet och framförallt måste min förmåga att säga nej till åtaganden som jag egentligen inte vill eller orkar engagera mig i bli bättre. På detta tillåter jag mig att runda av med den i frikyrkliga sammanhang ofta använda interjektionen amen och lyssna på dagens låt som borde bli Där får jag andas ut med Tomas Andesson-Wij

Jag har  en viss svaghet för distinkta dialekter, då särskilt sydsvensk skånska norrländsk norrländska, släpig stockholmska eller go' göteborgska. Däremot kan jag inte säga att den accent av det svenska språket som vi har där jag kommer ifrån är särskilt söt. Därför blev jag aningen bestört när jag idag fick höra frågan om jag var från Borås efter att ha uttalat en sådär fyra ord till personen som undrade. Alla som sett Galenskaparna vet ju att man vinner resor till Borås för att man är så sur och mycket kan man säga om mig, men sur är jag inte. Många vet också hur vår Marbodialekt inte faller en språkpolis som jag själv i smaken med tanke på alla felaktigt använda subjekts- och objektsformer i meningskonstruktionen. Nej, spörsmålet angående min eventuella härkomst från Borås fick mig att inse att jag misslyckats med att helt tvätta bort spåren av min alldagliga accent som vittnar om min "lantisbakgrund"...

När jag igår röjde runt i korridorsköket såg jag till min förvåning en tallrik ur Rörstrands klassiska serie Ostindia. Detta fick mina tankar att vandra iväg till tiderna då söndagsmiddag åtnjöts på finporslin hemma hos farmor och farfar och jag kunde (som vanligt) inte låta bli att bli lite nostalgisk. Nu är dessa söndagsmiddagar mindre frekventa, men då de väl inträffar och den lilla släkten är samlad är det alltid de sedvanliga platserna som intas runt matsalsbordet. Dessa platser är noggrant utstuderade sedan åren då min kusin och jag var alldeles för upptrissade för att överhuvudtaget kunna sitta bredvid varandra utan att störa familjefriden. Därför sitter än idag fröken magnusson och fröken fjording på mer än en armlängds avstånd vid söndagsmiddagarna och Gud nåde den som skulle få för sig att göra revolt och pröva en ny "fräsch" bordsplacering. Nej, sådana förändringsvindar kommer antagligen aldrig att blåsa i det magnussonska hemmet och tur är väl det. För visst är det förutsägbarheten som är så fantastisk med släkten. Man vet alltid vad man får. De vuxna får lättöl eller möjligtvis vin till maten och vi barn (japp, vi blir aldrig vuxna) bjuds på cider eller höjdaren Champis. Ja, man vet altid vad man får och man kan skämta om det till leda och driva med varandras nycker, men när det kommer till kritan hade man gärna velat att fler söndagar innebar ordentliga söndagsmiddagar à la Anna-Lisa och Ebbe. Jag kan säga att jag mer än gärna bytt ut fiskbullarna jag åt igår mot söndagsmiddagsklassikern Porterstek med efterföljande lika klassisk efterrätt i form av persikohalvor och grädde. Ja, helt enkelt skall jag börja förespråka fler söndagsmiddagar i vardagen och kanske borde ett fint projekt vara att  inom en inte alltför avlägsen framtid bjuda in till söndagsmiddag. Dock tror jag inte att porterstek kommer att stå på menyn då jag anar att denna rätt är alldeles för komplicerad för unga fröken magnusson att tillaga och kanske inte heller skulle uppskattas särskilt mycket av hennes veggovänner...

Under min högstadieperiod var det oftast att samla in läxförhören på engelskalektioner som av den outgrundlige läraren förärades titeln "dagens goda gärning". Numera är engelska läxförhör enbart ett minne blott och jag kan i ärlighetens namn sakna den tiden då läxförhör och prov i värsta fall innebar inpluggning av ett fyrtiotal sidor. Hade jag idag förunnats att till tenta läsa in 40 sidor hade jag gladeligen memorerat dessa utantill, men som sagt, den tiden är bara ett minne blott. Tur är väl det å andra sidan, för om min levnadstid någon gång skall summeras med en prisutdelning lär högstadietiden knappast vinna pris i kategorin "glory days". Hur som helst är det inte dagarna på Lyckeskolan som skall dissekeras här utan dagens goda gärning är begången av mig och bestod i att åta mig uppdraget att städa korridorsköket. Nu ska man dock inte se på mig som någon slags martyr som uppoffrar min dyrbara tid med att städa undan andras disk. Nej, det var helt enkelt min var åttonde vecka återkommande städvecka, vilket gjorde att jag helt enkelt var mer eller mindre tvungen. (Nej, jag är dessvärre inte så "Breeish" som jag vill påskina ,att jag gladeligen ägnar stora delar av min lediga tid till att skura och putsa i köket).

Alla som någon gång bott i korridor, eller ens varit i en studentkorridor för den delen också, vet att korridorskök sällan är praktexempel vad gäller renlighet. Nej snarare är det så att just vårt korridorskök snarare varit ett gott exempel på hur man absolut inte vill ha det i ett utrymme där mat skall tillredas. Jag tror ärligt talat att man då man slår upp "sanitär olägenhet" i ett bildlexikon skulle hitta en bild av vårt korridorskök eftersom det på ett så tydligt sätt visar just vad en sanitär olägenhet är.

Nåväl, städa kan inte kvala in under mina favoritintressen, men var gång man röjer upp i korridorsköket hinner man ställa sig en och annan intressant fråga. Nämligen hur det är möjligt att vårt allrum är så sjukt kitschigt "inrett"? Jag som i min enfald trodde att vi skulle slippa de vidriga änderna i trä som fått "pryda" tv-bänken, då allrummet blev epicentrum för en bärsärkagåg utan dess like och diverse möbler och attiraljer for ut genom fönstret. Änderna i trä hörde till dessa attiraljer som så att säga fick vara med om en salig hädanfärd från fönstret på tredje våningen, men någon (jag undrar verkligen vem!) gjorde oss otjänsten att plocka in en av änderna igen. Som de flesta kanske vet är mitt förhållande till fjäderfän en smula infekterat och jag vill inte ha dem i min närhet. Sen att det handlar om en "dekoration" av trä och inte en livs levande flaxande smittobärare spelar föga roll. Fåglar är och kommer alltid på en med råttor delad förstaplats som äckligaste djur och bör helt enkelt elimineras från min omgivning. Därför har jag alltså aningen svårt att förstå tjusningen med att "dekorera" sitt hem med en trävariant av denna art. Vilket annat djur som helst i trä hade varit acceptabelt. Jag menar, sen när blev det fel på dalahästar egentligen?

Det är väl för de allra flesta tämligen bekant att jag har en faiblesse för storstilade meningskonstruktioner och högtravande språkbruk. Denna min förkärlek för just svårsmälta ord underbyggs dessutom av att dagarna tillbringas med läsning utav lagtexter fyllda av obsoleta termer och fransk 1600-talslitteratur.

Att sedan språkbrukets kvalité och kvantiteten av franska låneord och andra melodramatiska uttryck varierar och har ett samband med känslotillstånd och humörsvängningar gör att jag i detta nu, med tanke på min upprymdhet tycks besitta en aldrig sinande ström av bombastiska ord som bara väntar på att få sättas på pränt. Därför skall dagens blogginlägg bestå av en odyssée genom mademoiselle magnussons mest prefererade vokabulär

euforisk- för att jag de senaste dagarna känt mig oerhört tillfreds med livet. Kanske beror det på solen som behagar titta fram lite nu och då och få mig som svensk att vilja plocka fram solglasögonen och vårjackan och ge mig ut för att leta vårtecken. Det kan också bero på att jag äntligen läst färdigt den allt annat än lättsmälta boken "La Princesse de Clèves" och därför känner frid i min själ.

sympatisk- för att kvällen igår tillbringades minglande med idel sympatiska människor vilket gjorde mig kolossalt förnöjd med tillvaron.

likvid- för att det inte var längesedan man fick inkasserat sin "månadslön" från CSN och att man då lever i någon slags villfarelse om att man har en aldrig sinande ström med pengar

autenticitet- för att jag den senaste tiden insett hur viktigt det är att omge sig med människor som är genuina och hur man kanske inte behöver lägga ner särskilt mycket energi på folk som är av en mer konstlad natur. Därför är jag tacksam att min bekantskapskrets består av så många genuint, äkta oslipade diamanter. Slipade diamanter är ofta vackra, men är å andra sidan identiska allihop. Därför är det så att de oslipade diamanterna är de som är mest fascinerande då de fortfarande har sin speciella karaktär och form. 

dygd- för att den allt annat än lättsmälta boken jag plöjt igenom på franska avslutades med frasen "hennes liv, som blev mycket kort efterlämnade exempel på oförliknelig dygd". Därför kommer jag att reflektera över hur dygd är ett så litet ord, men med ack så stor betydelse. En dygdig person visar tecken på god moral, heder och redbarhet och får mig osökt att tänka på ett i betydelsen nära besläktat substantiv, nämligen civilkurage. Jag önskar att jag kunde var mindre konflikträdd och faktiskt säga till när jag tycker att saker och ting inte riktigt går till som de borde...

ambitiös- för att jag aldrig vill sluta vara framåtsträvande

eskapism- för att det som får mig att orka vara framåtsträvande är just min förmåga att ha storslagna illusioner om framtiden och vara en riktig "rêveuse"

Med tanke på temat ord och glosor i inlägget borde kanske dagens låt vara Words med F.R David (jag har ju även en faiblesse för 80-talsmusik, som ju alla vet) men det känns en smula tråkigt med tanke på att den låten knappast kvalar in på listan med århundradets bästa låtar och att jag ändå vill sprida lite innovation i vad folk lyssnar på för musik. Därför blir dagens två låtar She says och Can't believe a single word med VHS or Beta